I'll make this feel like home

han kommer tillbaka

vi var nog med sans båda två. väl medvetna.
visste att vi inte riktigt hörde ihop.
mörka. bottenlösa ögon möter
ljusa, vitrösa ögon.
muse möter håkan hellström.
ett idylliskt leende som är
kapabelt till att få mig att
tappa fotfästet möter en
blodsprängd blick som har
förmågan att oroa honom
och jag hatar mig själv för det,
säger därför att jag mår bra
men jag kan inte försäkra honom om det
eller mig själv.
viskar "nej snälla, jag behöver dig"
när han skriver godnatt,
men han ska ju upp tidigt imorgon.
skriver "sov gott!" medan
jag gör ett försök att inhalera luften
som verkar ha tagit slut.
faller isär medan han faller i djup sömn
bredvid henne.
men låter honom komma tillbaka,
nästa natt, när han åkt hem,
när min sorg istället fastnat på insidan
där han inte kan inspektera den, se den,
låter honom anta att det är hans kropp
och hans retsamma ord som får mig att
stelna till
när det egentligen är
tårarna som fastnat på insidan
som frusit till is.

jag vet ju att han kommer tillbaka,
låter mig blotta min kropp för honom
i hopp om att han blir kär då.
sönder bild efter bild.
ord efter ord.
känner mig nöjd när han tillslut skriver "helvete...sluta inte snälla",
ligger sårbar, utan tröja och med bakåtpressat huvud.
känner mig smutsig, skyldig
när han skriver godnatt
men önskar honom en god nattsömn
som alltid.
inser hur olika vi är, men med övertygelsen att
de starka känslorna jag har för honom
är ömsesidiga.

men lite vet jag, att när han åkte hem
följde hon med.
han somnar bredvid henne medan
tårarna bubblar upp på ytan igen,
dränker min kudde.
jag fick honom i alla fall att komma.