Ingenting vill bli som förut | o.e

Arton

Ljudet av kastruller som skramlar mot varandra samt hundarnas skall når mina öron när jag kliver in i hallen och matosen bemöter mig direkt. Jag sätter mig lugnt ner på huk och hälsar glatt på hundarna, en efter en. Det är med ett leende på läpparna som jag klappar dem, ger dem kärlek då de ger mig det. Jag blir så glad så fort jag är i deras närhet. När jag suttit på huk alltför länge ställer jag mig upp för att ta av mig ytterkläderna och hundarna som fortfarande är exalterade viftar glatt på svansarna och sliter inte blickarna från mig vilket gör att jag lämnar ifrån mig ett litet skratt.

När ytterkläderna är av går jag lugnt in i köket med hundarna efter mig. Mamma små springer mellan köksbänken och spisen med hackade grönsaker och är i fullgång med maten så hon knappt märker mig äntra köket.

" Heej" säger jag lugnt och sätter mig ner på köksstolen. Min blick ligger på mamma som nu står vid spisen och fräser lök. Hon vänder blicken till mig och ler glatt.

"Hej hjärtat, jag lagar vegetarisk lasagne" säger hon en aning exalterat. Jag ler och nickar, försöker visa att jag inte får ångest vid tanke på mat. Är rädd att hon ska se igenom mig när hennes blick fortfarande vilar på mig. Nervöst sväljer jag, lägger istället fokus på Donna som sitter nedanför min stol och nyfiket ser upp på mig.

"Hur var det på träningen idag? Har ni satt koreografin nu?" Frågar hon nyfiket och jag andas lättat ut när hon inte nämner något om det jag var rädd för.

"Ja vi har satt början och refrängen, det är slutet vi håller på att diskutera om" förklarar jag och hon lyssnar noggrant samtidigt som hon lagar maten. Jag skippar dock att berätta den delen om vad som hände idag i studion. Men jag känner att det inte är något jag vill ta upp igen.

"Vad roligt, hur känns det nu då när det inte är så långt kvar till Melodifestivalen?" Frågar hon nyfiket, slänger nu bak blicken på mig igen och jag fortsätter att klappa Donna men kollar nu upp i mammas gröna mjuka ögon. Kan återigen ha ögonkontakt med henne då dessa frågor inte gör mig nervös.

"Det känns faktiskt riktigt bra och kul" säger jag ärligt och mamma nickar.

"Vart är Bea?" Frågar jag sedan när tystnaden lagt sig över oss.

"Hon erbjöd sig att gå och handla då jag klumpigt nog hade glömt att köpa pastaplattor innan" börjar mamma och vrider sig om, lägger blicken på klockan." Men hon borde vara tillbaka närsom" avslutar hon och har återigen fokusen på matlagningen. Jag svarar ett enkelt okej innan jag bestämmer mig för att ta en dusch. Vill vara fresch efter dagens träning.

När duschen är tagen, maten är uppäten och kvällen är kommen sitter vi nu i mitt rum med varsin te mugg och pratar. Bara jag och Bea. Jag känner mig så otillräcklig när jag knappt har tiden med henne, vill försöka ta så mycket egentid med henne som jag kan. Men det är svårt när tiden inte räcker till.

Shawn Mendes lugna och mjuka röst hörs ur högtalarna och låten "Stitches" spelar. Jag kollar lugnt in i Beas gröna stora ögon samtidigt som jag dricker ur den stora temuggen. Smaken av citron fyller min mun samtidigt som Beas blick vilar i min. Som alltid ilar en pirrande känsla i kroppen. Hon sänder mig alltid en magisk, obeskrivlig känsla.

"Kom" säger jag plötsligt efter att jag rest mig från min soffa och ställt mig framför Bea, med min lediga hand utsträckt mot hennes. I andra handen bär jag fortfarande temuggen.

En aning förvirrat drar hon ihop sina lätt fylliga ögonbryn men säger inte emot utan tar tag i min hand och reser sig upp. Fortfarande med en förvirrad min. Jag skrattar lätt och pussar henne i pannan, hon är så söt när hon är förvirrad.

Jag drar med henne ut ifrån mitt rum, korsar den ytan av övervåningen som inte är korridor av dörrar utan är en öppen yta med soffgrupp och TV. Dock används denna tv mest till tv-spel och film medan mina föräldrar dagligen använder tv där nere. Därför kan vi ostört gå ut på balkongen som är precis utanför denna öppna ytan.

Jag öppnar glasdörrarna och tar med mig två dynor samt en stor filt med mig ut. Väl ute klickar jag på lysknappen så ljusslingan på balkongens räcke tänds vilket skapar en mysigt gult ljus. Dynorna lägger jag ner i den stora utesoffan innan jag slår mig ner i den med Bea bredvid mig.

" Du är alltid så hemlighetsfull" skrattar hon och jag flinar lätt men håller med.

Jag drar in henne i min famn så hennes rygg är mot min mage där hon sittligger mellan mina ben samtidigt som jag gosar ner mitt ansikte i hennes nacke. Hennes hud knottrar sig och jag ler. Lämnar en fjäderlätt kyss på hennes svagaste punkt och ett gulligt fniss lämnar hennes smultronröda läppar.

En mysig känsla av välbehag och lycka sprider sig i kroppen på mig och för första gången på länge är det inte ångest och skam jag känner inom mig. För ikväll mår jag bra, men är otroligt rädd för morgondagen och att återigen behöva ljuga för killarna och crewet.

•••

Skulle ni vilja ha en Ogmar novell? Har lite planer på en sådan novell men vill såklart veta ifall ni skulle vilka läsa det?😇