Nick Blackburn ✅

0.4

Kommer ha gäster i varje helg under hela Maj, fml

Ha en trevlig läsning!

***

Jag väcktes av att någon viskade i mitt öra, först trodde jag att det var min syster.

Jag rös till när den varma andedräkten kom emot örat, men strax efteråt kände jag en doft.

Det var mint, och min syster hatade mint.

Genast vaknade jag och vred på mig för att se en sittande flicka vid mig, det var Rochelle.

"Vad gör du?" stönade jag och gned mig i ögonen.

Hon drog sitt ljusa hår bakom örat och såg sig omkring innan hon pratade:

"Cornelia är försvunnen, jag vet inte var hon är."

Jag rynkade på ögonbrynen innan jag också insåg att hon inte fanns i loftet med oss.

Theo sov vidare i sitt hörn, och verkade inte ha blivit väckt.
Jag kröp fram mot stegen för att se nedåt, men ingen fanns under oss.

"När upptäckte du det?" frågade jag Rochelle,

hon ryckte på axlarna. "Jag skulle gå på toa, och såg att hon inte fanns här."

Långsamt suckade jag och kollade tröttsamt mot henne, "Det är sju på morgonen. Dessutom kunde hon lika gärna ha gått på toa" sa jag.

Nu höjde hon på ögonbrynen, "I trettio minuter? Skulle knappast tro på det."

,,,,,

Theo hade också vaknat när jag och Rochelle fixade frukost. Klockan var nio.

"Det luktar gott" ropade Theo med raspig röst från loftet.
"Vi värmer toast just nu" ropade Rochelle tillbaka glatt, trots Cornelia inte hade kommit tillbaka.

Han tog på sig sina kläder och klättrade ner till oss, så noterade han mig i några sekunder.

Jag förstod ingenting av det förrän jag insåg att han gick till bordet och tog min keps och satte på mitt huvud.

Jag stönade, "Varför?" undrade jag.

"Den passar dig bra" konstaterade han och flinade mot mig. I glimten såg jag att Rochelle nickade.

Theo vred huvudet ett par gånger innan han grimaserades fundersamt, "Var är Corny?" undrade han då.

Jag ryckte på axlarna och öppnade toasten, "Hon försvann imorse, vet inte vart." 
"Medan vi sov" tillade Rochelle.

"Är det ens likt henne?" undrade Theo utan att se mot Rochelle.
Jag himlade med ögonen och såg mot honom,
"Du vet själv att hon kan vara konstig."

"Ja jo" mumlade han och kollade ner mot spisen.

Vi hörde att någon knackade på dörren, och vi allihopa såg mot varandra.
Det kunde definitivt inte vara Cornelia för hon brukade storma in själv.

Jag gick till dörren och öppnade, det var varken våra föräldrar eller morföräldrar.

Däremot var det vår grannkompis som stod utanför.

"Yo, Nick!" utbrast Carter glatt.

"Carter" var det enda jag sa, innan jag också log. "Så länge sen."

Vi drogs in i ett klapp på varandras axlar innan Theo dök upp.

"Vem är det?" undrade han.
Jag vände mig och lät Carter komma in innan jag förklarade:
"Grannkompisen som vi skulle träffa idag."