Mänsklig - Pausad

Är du beredd att betala med ditt liv?

Man lär sig alltid nya saker om sig själv. Som för  mig, just nu så har jag lärt mig att jag inte har någon aning om hur man kör en bil. Jag förstår inte hur Lion kan bandagera sin arm i det dåliga ljuset och när bilen kör över stora gupp hela tiden. Varje gång vi kommer fram till en sväng så tittar han upp från det han gör och nickar i den riktningen som han vill att jag ska åka. Jag svänger med ratten och trycker på gasen och vi rullar framåt. 

Jag hör honom flämta till av smärtan och sneglar åt hans håll när han biter ihop käkarna för att inte skrika ut i smärta. Hans fingrar är nerkörda i såret i jakt på kulan och jag ser hur det smärtar honom att ens röra på överkroppen. Jag släpper gasen och trycker försiktigt ner bromsen så att vi stannar. 

"Vill du ha hjälp?" frågar jag honom tyst och försiktigt. Jag vet att han behöver min hjälp och vi kan inte fortsätta så här. Han är för svag att få ut kulan själv och jag behöver honom för att ta mig till rebellerna. Hans blick möter min och han suckar när han drar ut sina blodiga fingrar från sitt sår.  Hans ögon är trötta och han ser ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Han ger mig en kort nick och jag kastar mig ut ur bilen när jag ser att han håller på att falla framåt. Hans ögon stängs och jag öppnar hans dör och lyfter hans ansikte så att hans ögon kan möta mina innan de stängs.

"Allt kommer bli bra. Jag lovar" Han ögon stängs och jag hoppas att han hörde mig. Ljuset i bilen är så dåligt att jag knappt kan se min hand om jag så skulle hålla den framför mitt ansikte. Jag tar tag om hans friska arm och lägger den över mina axlar och försöker lyfta honom ur sätet. Han är så tung att det mer blir så att jag släpar honom ur bilen och ner på marken framför bilen. Bilens lampor ger mig bättre lysen en de lamporna som var i bilen. Jag ser nu hur mycket blod som han har förlorat. 

Hela hans arm är röd av blod och när jag försöker lyfta på den så glider bara min hand för att blodet gör hans arm så hal. Jag springer mot bilen och sliter upp dörren i jakt på vatten. Jag hittar två flaskor och tar med mig lådan med all sjukhusutrustning. Jag kastar mig ner på marken bredvid honom och häller vattnet på hans arm. När jag ser såret så håller jag för en bit tyg för att få bort blodet. Jag vet att jag måste få ut kulan. Kulorna som är till viss del gjorda av bly är gjorda för att de ska börja lösas upp när de kommer i kontakt med blod. Så om jag inte får ut kulan innan det börjar hända så kan blyet hamna i hans blod och han kan få en blyförgiftning. 

Jag kör ner mina fingrar i såret och jag kommer i kontakt men någonting kallt och metalliskt direkt. Jag försöker förgäves att få ut kulan ur såret men det är som att den hela tiden glider ifrån mig. Jag häller ut allt som fanns i lådan och ser något som ser ut som en pincett. Jag tar den och kör ner den i såret. Jag griper tag om kulan och lyckas lyfta ut den ur såret. 

Jag skriker till av triumf och lycka och håller tygbiten mot såret igen. Jag tar en tjock kompress och en rulle bandage och tvättar bort allt blod med resten av vattnet. Jag bandagerar hans arm och flyttar honom tillbaka till baksätet av bilen igen. Jag vet att jag inte borde flytta på honom egentligen. Men om han ligger kvar här ute så kommer han frysa ihjäl. Jag lägger honom i baksätet och stänger dörrarna. 

Jag stänger av lyset på bilen och eftersom att jag aldrig gjort det förut så tog det en stund för mig att komma på hur man gör. Jag trycker på plus knappen vid fläkten och jag känner genast hur varm luft strömmar in i bilen. Jag ser bak och ser Lions bleka ansikte. Han ser inte ut att ligga så skönt, men han är i alla fall varm och hans sår blöder inte lika mycket längre.

Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och snart har jag somnat i förarsätet med pannan mot ratten. Mina drömmar var som en enda grå röra. Jag kunde inte urskilja något i den grå dimman. Jag vaknar när någon hostar i närheten av mig. Jag öppnar mina ögon tvärt och ser mig omkring. Jag är fortfarande i bilen, men det är morgon. Solens strålar lyser mellan trätopparna och jag ser bak på Lion. Hans ögon är öppna men ofokuserade han ser sig omkring som att han inte riktigt vet vart han är. Jag hoppar ut ur bilen och öppnar dörren till baksätet. Han rycker till när han ser mig och det tar några sekunder för honom att känna igen mig.

"Julie?" Hans röst är hes och det var inte högre än en viskning. Jag nickar och han suckar och lutar huvudet bakåt. "Vatten?" frågar han och jag håller upp de tomma flaskorna. Jag rycker på axlarna och suckar. Han lyfter sin friska arm och pekar på bakluckan. Jag går runt bilen och öppnar den stora luckan på bilens baksida. 

Där ser jag en stor dunk med vatten och flera påsar med torkad mat. Jag fyller på vattenflaskorna och tar upp en påse av mat som jag sedan ger till Lion. Hans slukar glupskt maten och vattnet och hans hud börjar direkt få tillbaka lite av sin färg. Han ler mot mig och jag ler tillbaka samtidigt som jag öppna en mat påse till mig själv. Det torkade köttet smakar som en av den första regionens restauranger i jämfört med fängelsematen. Jag slukar hela påsen på bara några minuter och dricker några klunkar vatten.  

Lions ansikte skrynklas ihop till en mask av smärta när han reser sig upp till sittande position. "Ska vi fortsätta?" frågar han och nickar mot ratten och ser på mig. Jag nickar som svar och sätter mig i förarsätet igen. Han vrider på metallbiten som jag nu ser är en gammaldags nyckel. Motorn startar igen och jag sätter händerna på ratten. Jag trycker på gasen och i dagsljuset går det mycket enklare att köra och jag vågar köra snabbare än vad gjorde förut.

Han säger vart jag ska åka och jag följer hans vägbeskrivning. Han berättar att det kommer ta några dagar att komma till rebellernas territorium och vi måste hålla oss till små vägar för att inte bli upptäckta. Jag nickar och kollar på honom i spegeln som visar vägen bakom oss. 

"Så, Lion. Vart kommer du ifrån?" frågar jag efter några minuter av tystad. Han möter min blick i spegeln och flinar åt mig. Hans gröna ögon får en barnslig glimt i dem och jag kan inte hjälpa att bli fascinerad av lyckan som finns i dem.

"Jag kommer från ett land som kallas för Eritrey" säger han och mina ögon blir lika stora som solen. Eritrey, jag har aldrig hört talas om andra länder förutom Regionerna.

"Men det finns inga andra länder. Allt förutom Regionerna blev förstört under det fjärde världskriget. Jag har aldrig hört talas om ett land som kallas Eritrey. " säger jag och skakar på huvudet. 

"Bara för att du inte hört talas om det betyder det inte att det inte existerar. Eritrey är lika verkligt som du och jag. Och fjärde världskriget var för mer än hundra år sedan. På så lång tid kan nya civilisationer växa fram." säger han och hans leende blir bredare. 

"Är det dit vi är på väg nu?" frågar jag och hans skakar på huvudet. 

"Nej, det glödande ögat och Eritrey är inte samma sak. Det glödande ögat är en organisation som hjälper länder som är på väg åt fel håll. Som Regionerna är på väg att bli en diktatur där de fattiga får lida." säger han och möter min blick och kollar sedan på mina cyborgdelar. Jag undviker att se hur hans blick vandrar över metalldelarna. 

"Så ni vet om Regionerna men vi vet inte om de andra länderna som finns därute?" frågar jag och han nickar. 

Hur kan vi har varit så blinda? Hur kunde vi inte har märkt när andra länder har byggts upp under alla dessa år?