30 april 2017 kl 13.40

221 4 0
                                    

- Okej, vem är näst på tur? frågar jag Kristin.
Vi har precis haft lunchrast och nu är vi tillbaka i presscentret för att titta på resten av dagens repetitioner. De visas på en storbildsskärm och det är ett fyrtiotal reportrar och journalister som kollar tillsammans med oss. De som har repat hittills är Georgien, Australien, Albanien samt vår egen Robin Bengtsson, som var först ut. Han gjorde bra ifrån sig och såg väldigt proffsig ut. Kristin var i extas under hans uppträdande. Hon älskar låten och tycker att Robin är otroligt snygg. Jag gillar också Robin, men jag tycker att det finns låtar som är bättre än 'I Can't Go On' i årets tävling. Dock tror jag nog att han kommer placera sig i topp fem i stora finalen.
- Nu är det Belgiens tur. Blanche med 'City Lights', säger Kristin.
Jag nickar och tar en klunk av mitt kaffe. Jag skriver ned några anteckningar i word-dokumentet på laptopen innan jag vänder blicken mot storbildsskärmen igen. Låten börjar med en mjuk pianoton och när strålkastarljuset faller på artisten, Blanche, sätter jag nästan kaffet i halsen. Tjejen som står på scenen är samma tjej som jag träffade igår på kaféet. Samma tjej som jag ska äta middag med ikväll.
- Ellie, säger jag högt för mig själv.
- Wow, jag är imponerad, säger Kristin.
Jag ser förvirrat på henne.
- Vadå?
- Tja, du har ju knappt vetat vad artisterna heter, än mindre hur de faktiskt ser ut. Du vet ju bara hur låtarna går och vilket land låtarna kommer ifrån, men så kan du Blanches förnamn! Imponerad, som sagt, flinar hon.
Jag fattar ingenting.
- Så vänta, Blanche sjunger för Belgien... och Blanches riktiga namn är... Ellie?
Jag måste låta så korkad, men min hjärna kan verkligen inte koppla ihop att tjejen på storbildsskärmen är samma tjej som jag träffade igår.
- Ja visst. Ellie Delvaux heter hon. Blanche är hennes mellannamn, men hon har sagt i tidigare intervjuer att hon har valt hennes mellannamn som artistnamn då hon anser att det redan finns så många sångerskor som heter Ellie, förklarar Kristin.
- Jaha, mumlar jag.
Hon ger mig en misstänksam blick, men säger inget mer.

Under hela Ellies, eller Blanches, repetition sitter jag som förtrollad. Min blick lämnar inte storbildsskärmen och jag glömmer bort att jag måste ta anteckningar. Hennes röst är lika djup och stadig som när jag träffade henne dagen innan och det går rysningar genom min kropp när hon ser in i kameran. Det känns som att hon ser mig, eller kanske till och med igenom mig. Det mörkblonda håret hänger utsläppt över axlarna. Då och då gör hon en liten rörelse med armarna, men i övrigt står hon helt still. Stagingen är vacker och enkel med vita strålkastarkäglor som rör sig över scenen för att då och då stanna upp. Det är ett enkelt och avskalat nummer, precis som Ellie själv. Hennes ansiktsuttryck skvallrar om att hon är nervös och man kan se hennes blyghet rakt igenom. Det passar med numret, och gör det till och med lite extra vackert. Jag hinner tänka att hon har mig lindad runt sitt lillfinger. Jag vill ha henne.

När alla artister som ska tävla i första semifinalen har repeterat vandrar jag och Kristin omkring i presscentret för att intervjua dem.
- Nu då? frågar jag efter vi har intervjuat duon Norma John från Finland.
- Belgien, säger Kristin.
Jag blir stressad. Jag vill inte leka professionell och försöka ställa relevanta frågor till Ellie när jag känner som jag gör för henne. Vi närmar oss den belgiska delegationens rum. Jag måste komma på något, snabbt.
- Du Kristin..., börjar jag.
- Mhm, mumlar hon samtidigt som hon bläddrar igenom sina papper.
- Vill du intervjua El... Blanche, menar jag?
Hon ser storögt på mig.
- Får jag?
- Ja visst! Du ska ändå göra det här själv någon gång i framtiden, så det är lika bra att du börjar öva redan nu! säger jag förtroligt.
Hon ler och nickar exalterat.
- Okej! Okej, visst. Åh, jag vet inte om jag är redo!
Jag skrattar.
- Du fixar det, ta det lugnt bara!
Hon tar fram pappret med frågorna på, och vi äntrar rummet där den belgiska delegationen väntar.

Kristin presenterar sig och skakar hand med Ellie. Hon presenterar sig som Blanche. Det känns konstigt att höra henne säga det, men tanke på att hon heter Ellie i min värld. Förutom Ellie själv så befinner sig en ung kille och en kvinna som ser lite äldre ut än jag själv i logen. De presenterar sig som Ellies assistent respektive delegationschef. Jag går fram till Ellie. När hennes blick faller på mig vidgas hennes ögon. Hennes mun blir ett smalt streck och hennes ansikte får något nervöst och ångestladdat över sig. Det var inte den reaktionen jag väntade mig.
- Hi Blanche, I'm Hanna Jakobsson, reporter, säger jag när vi tar i hand.
Hon svarar inte och hennes ansiktsuttryck förändras inte heller. Jag blir genast orolig, något är fel.

Intervjun går katastrofalt dåligt. Kristin sköter sig, hon känns väldigt bekväm och proffsig i rollen som intervjuare, men Ellie är helt borta. Det tar tid för henne att svara på frågorna, och när hon väl gör det är svaren korta och vilseledande. Hennes blick vandrar mellan Kristin och mig, och hon ser otroligt blyg och nervös ut. Mycket mer än vanligt.
- Can we take a break? frågar hon efter en stund.
Hon möter inte våra blickar och väntar inte heller på något svar, utan går bara ut ur rummet med snabba steg. Jag och Kristin ser konfunderat på varandra.
- No need to worry, she does this sometimes. Blanche is an extremely introverted person and she needs her space. Let's just wait 'til she gets back and you can move on with the interview, säger kvinnan, delegationschefen.
Vi nickar.
- Kristin, jag går och hämtar lite kaffe till oss, mumlar jag.
- Men jag behöver inte...
Mer hinner Kristin inte säga innan jag har skyndat ut ur logen och stängt dörren bakom mig. Jag ser mig omkring och börjar sedan gå mot toaletterna.

- Ellie? säger jag tyst när jag går genom dörren till toaletterna.
Bås står uppradade längs med ena väggen och handfat och speglar längs med den andra. Ellie står mitt i rummet, vid en av speglarna. Hon vrider på huvudet och möter min blick.
- Hi, säger hon med hes röst och ett litet, men genuint, leende.
Jag ler tillbaka och skakar på huvudet.
- Holy shit Ellie.
Hon fnissar.
- You're Blanche! You are representing Belgium in the Eurovision Song Contest! I only just found out today, can you imagine my surprise? When I met you yesterday I had no idea, säger jag och gestikulerar vilt med händerna.
- Aren't you reporters suppose to know what the contestants look like? frågar hon skeptiskt.
- I didn't do my homework properly, okay? suckar jag.
Hon ler och ser mig i ögonen.
- Okay.
- So what happened in there? frågar jag och gör en snabb gest mot logen. I don't think I have seen anyone that terrified in my entire life. What's going on?
Hon slår ner blicken.
- I don't know. I... I didn't know you were going to interview me. I know you said you're a journalist, but still I didn't think I would see you here. That's why my reaction was a bit... off. I was shocked to see you.
- To be fair, it was my assistant who interviewed you, not me, flinar jag.
- You know what I mean, säger hon, aningen irriterat.
- Honey, I told you I was going to write articles about Eurovision. Still, you didn't think we were going to meet in the presscenter at some point? säger jag och höjer ett ögonbryn.
- It's stupid. I know, mumlar hon.
Jag suckar och går fram till henne.
- I didn't say that.
Jag tar hennes händer i mina.
- Were you not happy to see me? säger jag mjukt.
Hon ler och rodnar.
- I can not tell you how happy I am to see you, Hanna. I was just surprised, and I got nervous. Very, very nervous, säger hon och himlar med ögonen.
- You don't have to be nervous around me, försäkrar jag.
- I did not want to be, you have that effect on me.
Jag ler ett snett leende.
- Should I be worried about that? Is that a bad thing?
- Only in situations like this, suckar hon och nickar mot logen.
- You really didn't seem like yourself in there. I'm sorry that happened because of me, säger jag ursäktande.
Hon ler och ser ned på våra händer, som fortfarande håller i varandra, för att sedan se mig djupt in i ögonen.
- Don't worry. I'm glad you're here.

Smile Over Spilt Coffee (Blanche Fanfiction)Where stories live. Discover now