2 Words 1 Finger

2

En känsla av lättnad sköljer över mig när jag får syn på Matilda komma lunkandes över skolgården. Hon ser otroligt avslappnad ut trots att vi redan är tio minuter försenade. Samtidigt får jag skylla mig själv att jag sa att vi skulle vänta på varan. Jag kunde inte förvänta mig något annat eftersom tider är något som hon skiter fullständigt i och tider som måste passas till skolan gör det inte mer viktigt för henne.

Jag vinkar åt henne så att hon ska komma hit snabbare, men såklart fortsätter hon i sin lugna takt och tänker inte alls på att jag är stressad över att komma försent första dagen.

- Skojar du med mig? ropar jag.

Hon bara rycker på axlarna och gör den där minen då hon drar ner mungiporna och låtsas som att det bara råkade hända.

- Inte ens till första skoldagen? Jag kollar på henne med en besviken blick.

- Sorry, men vem bryr sig egentligen? Ska dem ringa presidenten i USA eller? Han bryr sig inte, ingen gör det! svarar hon helt oberörd i rösten.

- Ja, men jag bryr mig, mumlar jag och vänder mig om för att gå in genom porten.

Vi går genom en lång korridor tills vi kommer till en ganska stor dörr och när jag trycker upp den riktas hundratals ögon upp mot oss. Jag gör en min som säger sorry att vi är sena rektorn. Matilda visar bara en kaxig blick och drar med mig till två platser längst bak. Aulan är full av elever. Rektorn, längst fram, tittar upp över oss och pratar högt och tydligt i mikrofonen. Det är väldigt många elever här inne även fast det bara är niorna.

Raderna, med cirka femton fastspikade nerfällbara stolar, rör sig som trappsteg upp mot dörren och en vanlig trappa följer dennes sida - mest för att man ska kunna gå till vilken rad som helst utan att behöva klättra över stolarna. Det gör att lokalen ser enorm ut. Bakom Rektorn finns en vit vägg där en slide visar någon bild från förra året. Jag skulle gissa på att det är elevrådet. Projektorn visar en ganska bra bild, trots vår uråldriga teknik här på skolan.

Rektorn, Ylva, snackar på om hur tuff det här året kommer bli och hur viktiga våra betyg är det här året. Jag hatar allt hon säger. Kan inte åttan vara för evigt? Då när det var okej att bete sig korkat. Då det var okej att skolka, skippa prov och strunta i läxor. Nu är det helt annat. Hur ska jag kunna vänja mig vid att faktiskt bry mig om skolan? Det blir inte enklare genom att ha en bästa vän som presterar skit i skolan. I alla fall när det gäller kunskap och betygen. Popularitet och status är ju som sagt inget problem för hennes del. Kanske är det på grund av att hon lägger så mycket tid på hennes status och hennes så kallad image att hon inte orkar tänka på den riktiga skolgången.

- Du? Hon lutar sig över mot mitt öra och fortsätter, på onsdag är det fest hos Jonte, häftigt eller hur? viskar hon.

- På en vardag?

- Det har väll inte hindrat dig förut?

En kille två rader bort vänder sig om och ger Matilda en lätt nick. Hon ler brett tillbaka. Precis som att han hade hört att hon pratade om honom.

- Han är så charmig, du bara måste hänga på! Hon försöker fortsätta viska, men många har redan tröttnat på rektorns tal och ett lågt mummel sprider sig mellan raderna. Därför vill hon gärna överrösta dem.

- Jag vet inte, Matti, skolan börjar ju. Jag försöker krångla mig ur situationen.

- Tråkmåns! Anton skulle väll va där? Kom igen det blir kul! Nu pratar hon i vanlig samtalston och då måste Ylva hyscha alla pratglada elver.