Lär mig älska

Kapitel 5

"Tack för att jag får följa med!" utbrister Amanda glatt vid Angelinas sida "Detta kommer bli så häftigt! En fest på en klubb! Hur kommer vi egentligen in? Ska jag ta min mammas klackar?" 

Angelina hummar till svar under tiden hon går igenom korridoren med blicken borta. Hon har inte mycket att säga till Amanda, då allt hon kan tänka på är det hemska där hemma. Hennes pappa som slår till hennes mamma. Hemskt.  Det är värre än Amandas skoproblem. 

Amanda fortsätter babbla på och Angelina får stor vilja att slå till henne. Hur kan hon så oskyldigt prata på om festen ikväll, då Angelina tänker på det hemska som ingen vet om? Ingen förutom Jake då, men han kunde knappast räknas med då Angelina och Jake var som en och samma person. Hur konstigt det än lät. Jake var Angelinas andra halva, vare sig han ville vara det eller inte. 

"Vad ska jag ha på mig?", utbrister Amanda förstört. 

Angelina ser bak på henne. Vad är det den där barbien hackar upp sig på? Hon vänder sig om roat och granskar Amanda från topp till tå. 

"Jag vet!", utbrister Amanda glatt därnäst och krokar arm med Angelina då hon fortsätter gå i korridoren, vinglande som att de vore bästa vänner. "Du kommer med mig hem efter skolan, och hjälper mig välja ut de perfekta kläderna!" 

Angelina ger ifrån sig ett kort "mhm", till svar och ser åt sidan. "Jag kommer vid 9 tiden", föräkrar hon och drar sig ifrån Amanda, som ser ut som en lämnad hundvalp då Angelina går ifrån henne. Men sedan rycker hon upp sig och viftar med handen vilt åt alla håll och kanter med ett leende då mungiporna är uppe vid örat till det andra. "Okej Angie!" Ropar hon. "Vi ses ikväll!" 

Angelina himlar lätt med ögonen och innan hon hinner vända blicken framåt så krockar hon in i någon - igen. Hon suckar drygt åt det hela, och hennes blick träffar samma slips som innan. Den sträva slipsen, som klär den muskelösa mannen vid namn Kevin Olssen. Hon ser upp på honom och han ler nu roat mot henne. 

"Inte visste jag att änglar var så klumpiga", retades han smått. 

Hon står med blicken tom. Hon är så förvånad över läraren som Kevin Olssen. Han var inte som de andra lärarna. Varför var han inte sådan som gick runt med kaffekopp i hörsta hugg, och arbetsblad i andra. Läraren som gick i korriodren med blicken spänd mot någon punkt vid andra sidan korriodren, bara för att undvika elevernas blickar. Varför var han den som drog skämt och kallade Angelina för en ängel? 

Han höjer återigen ögonbrynet mot henne vilket får henne att peta till honom på bröstet, med avsky i blicken. Hon är inte så road av honom längre. 

"Jag är inte klumpig", säger hon vasst till, innan hon fortsätter, "och jag är ingen ängel." 

Han ler fortfarande roat innan han håller upp händerna som skydd för stormen Angelina skapade. "Ursäkta mig", log han. 

"Du är ursäktad", sa Angelina belåtet. Vilket fick honom att rynka pannan med ett lätt skratt. 

_ _ _ _ _ _

"Detta går inte", säger Angelina, senare på dagen då de står vid skåpen och förbereder sig för att gå ut från helvetet. Emily betraktar sig själv, i spegeln hon har i skåpet. Hon ser till att fylla i läpparna då hon svarar Angelina. "Vad går inte, Angie?" 

Angelina blir tvugnen att dra med munnen tveksamt då hon ser runt på de som går förbi henne. Ingen får höra henne. Detta är bara pinsamt. "Jag stör mig på honom, Emi", säger Angelina sedan viskandes. 

Det får Emily att skratta till och hon stänger skåpet innan hon ser på Angelina som ett självklart svar på det hon sa, "vilken kille stör du dig inte på egentligen?"