The time is our fear // M.G

4.7

Martinus

Hennes bleka ansikte hade ny blivit vått pågrund av dom ensamma tårarna som lämnat hennes vattenlinje pågrund av ansträngning. Hon slöt ögonen, skakandes och hostandes hysteriskt med, säkert minst lika mycket panik som jag upplevde just nu.

Tårar började lämna mina ögon likaså, panikartad började mina händer flyga över Halia.

"PAPPA, MAMMA!" Var det enda som lämnade min mun i ett så pass högt skrik att hela området skulle kunna höra min skräckslagna röst.

Jag satte mig på knän framför henne, jag böjde mig ner och lämnade tusen kyssar på hennes ansikte. Min handflata ströks långsamt och lugnande på hennes arm, försökandes på något sätt att lugna henne även fast jag själv inte var ett dugg lugn.

"Hjälp" kved hon ut, låtandes som om hon kvävdes mellan två ihoptryckta väggar. "Hold ut" viskade jag med min gråtiga röst, kyssandes hennes panna.

Min mamma som kom rusandes in i mitt rum hade redan hunnit ringa ambulansen som var anledningen bakom syrenerna utanför vårat hus. Jag tog ett prinsess grepp om Halia och bar fort ner henne till nedervåningen där personalen fort tog hand om henne innan syrenerna ännu en gång hördes, nu lägre lägre ju längre bort ambulansen for.

Jag rusade gråtandes in i mammas famn, hulkande ljud lämnade mina läppar och ljudliga snyftningar fyllde huset mitt i natten.

Mammas trygga armar virades runt min kropp, inte görandes mig lugn alls vilket dom förr brukade göra. Hur kan man vara lugn när ens flickvän varit nära att kvävas? Pågrund av den där jävla cancern.

________
SÅ KORT OMG FÖRLÅT