Mica Kroon är nitton år och går sista året på gymnasiet. Hon är duktig i skolan, är stark och självständig och har flyt i livet. Tills hon en dag, under ett anfall av smärta, upptäcker något som förändrar allt hon känner till. En parallell, mörk och...
Sylvass egg. Klingande dödligt ljud. Vapen att stötas in i kött. Med vilja att se blod strömma ur den andre. Få höra ett sista andetag.
Hennes silversmidda svärd parerade snabbt den dolda skepnadens utfall. Det var hon som var angriparen. Han försvarade sig. Slogs för sitt liv.
Det var förgäves.
Han visste i det ögonblick hon återigen höjde sitt vapen att hans sista stund var kommen.
Med ohygglig kraft slog hon till. Svärdsklingan klöv huvudet i två delar. Men istället för att ramla ihop i en hög av hjärnsubstans, blod och vävnader upplöstes hennes fiende i det tomma.
Som alltid.
Innan hon lyfte mot Himlens port hann hon undra vilka de var.
Också som alltid.
Dessa återkommande, dolda gestalter som hon nästan febrigt var besatt av att spåra upp och utplåna.
Att hon med lätthet kunde lyfta från marken och smaka frihet i luften var lika självklart som att hon kunde springa.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Men seriöst, älskling. Hur kan du drömma typ samma dröm år efter år?"
Mica Kroon tittade på sin allra bästa vän. Ester Baumgarten. De stod utanför gymnasieskolan Sankt Mikael, redo att påbörja en ny vecka, en ny dag.
"Jag har ingen aning", sa hon. "Jag kanske har dålig fantasi. Tjatar om samma."
"Ofta", suckade Ester och himlade med ögonen.
"Jag vet att du egentligen vill att jag ska drömma om heta kärleksstunder istället för att jag slaktar mystiska personer."
"Nej tack. Eller dröm vad du vill. Men inkludera inte mig i dina kärleksdrömmar. Man hånglar inte med sin bästis", skrattade Ester.
"Hm."
Mica log och tänkte på att för två år sedan hade dessa ord kommit från en annan flickas namn. Sagas. De hade stått omslingrande i dungen. Den hemliga mötesplatsen.
"Man hånglar inte med sin bästis", hade Saga mumlat.
"Vilken tur att vi aldrig har varit det då. Bästisar."
Och deras munnar möttes. Äntligen fick hon henne. Äntligen. Minnen av villkorslös kapitulation. Hjärta mot hjärta var någonting främmande för Mica. Hon avskydde det. Och älskade det. Att vara sårbar. Utlämnad. Med Saga infann sig den inre tryggheten. Men åndå inte. Vad tänkte hon på när hon satt tyst? Tänkte hon på någon annan? När Mica lät sina fingrar rinna över Sagas hud och hon blundade. Munnen gav ifrån sig nöjda ljud. Var hon hundra procent närvarande då? Hade Sagas tankar varit lika fyllda med Mica, som Micas varit med Saga?
