HÅLL ANDAN [boyxboy]

6

Magister Zion lutar sig imponerat över mina studier.
"Ska du inte gå iväg med de andra?" frågar han.
Jag skakar lätt på huvudet utan att titta upp. Vi slutade studietiden för en halvtimme sedan men jag valde att sitta kvar i biblioteket.
Han sätter sig till rätta mitt emot mig vid marmorbordet och tar upp ett av mina nerklottrade papper.
"Intressant" mumlar han och granskar de slarviga skisserna av människoföremål såsom bestick i olika former. Bredvid skisserna är snirkliga små bokstäver nedskrivna, förklaringar och tolkningar.

"Florian" säger Zion med plötslig entusiasm. "Kom så ska jag visa dig någonting"
Jag släpper motvilligt boken jag håller i handen.

Vi simmar genom en trång gång kantad av bokhyllor. Längst bort är det en stor rostigt grön dörr. Zion tar fram en gigantisk nyckel och börjar krafsa i låset.
"Vad är det du vill visa mig?" frågar jag med förväntningarna bubblandes i magen.

"Det här" säger han med ett snett leende och stöter upp dörren.

Rummets dova ljus slår emot mig likt hemligheter. Från golv till tak står immiga glasskåp fyllda av rostiga prylar.
Försiktigt simmar jag fram till ett av dem. Drar med handen på rutan i ett försök att få imman att försvinna.

"Vad ser du?" frågar Zion bakom min rygg.

"En helt ny värld" viskar jag förundrat.

❁

Jag sticker in fingret i tekoppens öra och håller stolt upp den mot Zions.
Han börjar skratta.
"Nej, såhär!" rättar han och flyttar mina fingrar så att mitt lillfinger pekar rätt ut. Förvirringen är total men jag vill verkligen lära mig hur man gör.

"Ofta brukar människorna småprata medan de dricker sitt te" säger han roat. "Så... hur är det, Florian?"

"Jag känner mig en aning vilse här men samtidigt hemma" erkänner jag.

Zion är tyst en stund, betraktar mig bara där jag sitter med ett krampaktigt tag om koppen.
"Vad är det du tycker är så fascinerande med människor?" frågar han sedan och låtsas sörpla på sitt te.

Nu är det min tur att tänka en stund.
"För att... de är så... komplexa men ändå så enkla att förstå... ibland önskar jag att jag var som dem"

❁

Bussen skumpar till och jag väcks ur mina tankar. En tår trillar ensamt nerför kinden.
Jag rynkar pannan. Det känns ytterst ovant att kunna gråta. Generat torkar jag bort den lilla droppen med handryggen och försöker att inte glida ner alltför djupt i dunklet av minnen.