Måste vara smalare

13.

Två veckor hade gått sedan jag fick beskedet om att mina föräldrar ska skiljas. Ända sedan dess har det varit en annan atmosfär här hemma. Inget skrik, bråk eller spänning. Istället har det varit ett obekvämt lugn över huset. Vid middagsbordet diskuterar vi detaljer kring hur jag ska resa mellan mamma och pappa och vart pappa ska flytta någonstans, som om det är lika lätt att prata om som vilket annat ämne som helst. Som om det vore naturligt.

Egentligen kände jag inte så mycket kring hela situationen. Kände inte så mycket alls egentligen. Min hjärna var en maskin som bara utförde beräkningar hit och dit, om hur många kalorier jag ätit och hur många jag bränt. Jag började tappa vem jag var, bakom alla siffror.

Mobilen plingade till.

"Lunchdags. Glöm inte vad som gäller."

Den där dagliga påminnelsen gjorde det omöjligt för mig att glömma. Inte för att jag planerade att äta oavsett. När alla rörde sig mot lunchen gick jag mot ytterdörren för min vanliga promenad genom skogen. Korridoren jag gick igenom var tom på elever, som alla trängdes i matsalen. Idag var det pizza. Det vattnades i munnen när jag tänkte tanken. Mitt i tystnaden hörde jag snabba fotsteg som skyndade för att hinna ikapp mig. Jag orkade inte kolla bak, utan ökade istället takten. Precis när jag skulle öppna dörren satte en flämtande person handen på min axel för att stoppa mig. Jag vände mig om och såg Amber.

"Ska du inte äta idag heller?" frågade hon, och jag såg trött på henne.

"Kom igen, du behöver äta. Sitt med oss."

"Va?"

"Sitt med oss."

"Okej då. Tack". Jag tvekade inte att tacka ja. Ingen hade bett mig komma med på någonting på ett år. Jag ångrade mig mer och mer desto närmare vi kom till matsalen. Vi trängde oss igenom den långa kön med skrattande elever, fram till Ambers vänner, som såg undrande på mig, och sen på Amber. Sedan återgick dem till ett samtal om helgens händelser. Då och då vände de sig mot Amber med en fråga eller någon annan subtil inbjudan till att vara med i konversationen, men hon gav dem ett kort, men ändå perfekt, svar innan hon vände sig tillbaka mot mig. Jag var så upptagen med att inte förstå vad som försegick att syftet med kön inte slog mig förrän doften av pizza fyllde mina näsborrar. Jag tog en tallrik och la på den minsta biten jag kunde hitta. När jag följde efter gruppen mot ett ledigt bord kändes allt bara fel. Jag hörde inte in i den här gruppen och jag visste att ingen, förutom möjligtvis Amber, ville ha mig här. Men nu var det försent för att backa. Vi alla satte oss ner och konversationen fortsatte, medan jag och Amber fortsatte vår egna konversation. Efter en stund märkte jag hur hon började vänta på att jag skulle lyfta pizzan från den orörda tallriken. Hon nickade mot den menande.

"Ska du inte äta då?"

"Jo. Eller alltså, jag gillar inte pizza så mycket. Mår inte så bra heller."

"Jaha. Det kanske hjälper att äta. Du kan ju ta en macka kanske?"

"Nej, jag tog lite sallad och så."

"Men Zoey. Vad håller du på med? Ta bara en tugga." Hennes ton var irriterad, men jag såg bara oro i hennes ögon. Det gjorde ont inom mig. Den enda personen som är snäll mot mig, och så kan jag inte ens äta lunch med henne. Vem vill vara kompis med någon som inte vill äta tillsammans? Vad gör man annars? Nu hade resten av gruppen reagerat på hennes något höjda röst, och deras konversation dog ut när de riktade uppmärksamheten mot oss. Jag skulle ta en tugga, kanske äta hela biten till och med. Men alla stirrade nu. Jag kunde se framför mig hur alla sitter i tystnad medan jag glupskt slänger i mig mat. Jag föreställde mig de äckliga ljuden av mitt smaskande och sväljande. Nu förstår jag varför hon är så tjock, skulle alla tänka.

"Jag tror jag är sjuk. Måste gå, ursäkta mig."

Jag kämpade mig igenom den fulla matsalen med en klump i halsen som var omöjlig att svälja. Med snabba, ostadiga steg gick jag mot skolans utgång, och den här gången fanns ingen Amber där som stoppade mig. Mina ostadiga steg gick över till stapplande, och med tårfyllda ögon letade jag desperat efter någonstans att sitta, men jag befann mig mitt på parkeringen och jag visste inte vilket håll som var hem. Jag blinkade hårt med ögonen för att försöka återhämta mig på något sätt, men när jag öppnade dem så snurrade allt så mycket att synen blev suddig. Vilken sekund som helst skulle mina ben vika sig. Plötsligt hörde jag hur en bil startade. Jag försökte se mig om vart den var, men när jag vände på huvudet såg jag bara en blandning av parkeringens färger framför mig, omöjlig att urskilja bilar från. Jag gick åt det enda hållet jag visste vad det var, rakt framåt, men ändå tyckte jag inte att bilen verkade vara längre bort. Kom den närmare? Ja, det gjorde den. Jag försökte vända håll, men benen bar mig knappt. Vid det här laget var jag osäker på om jag var vid medvetande eller inte. Ett par armar svepte om mina axlar och påminde mig om att jag var vaken. Beröringen fick mitt sinne att klarna lite grann, men förvirringen fortsatte öka. Ljudet av bilen var så nära att jag kände värmen av dess avgaser.

"Är du hög eller!?" hörde jag en manlig röst ryta, innan motorljudet blev högre och sedan bleknade bort. Ett par armar omfamnade mig fortfarande. Nu kunde jag se att dem ledde mig mot en annan bil. Kanske borde jag slagits av panik, men jag orkade inte. En bildörr öppnades framför mig och jag steg in. Äntligen fick jag sitta ner. Dörren smälldes igen och kort därefter öppnades och stängdes förardörren. Min syn började långsamt klarna och jag försökte kolla vem föraren var, men det var fortfarande svårt att urskilja mer än en manlig gestalt. En oroad röst kom från honom.

"Hur är det? Behöver du åka till sjukhuset?"

"Nej... nej, jag mår bra. Tack."

"Vill du ha vatten? Är du sjuk?"

Utan att tänka efter svarade jag ärligt.

"Nej, nej. Jag har bara inte ätit på ett tag... det är lugnt."

"Hur långt tag?"

"Ett tag, bara" jag blinkade för att få en klarare syn. Åter igen sneglade jag mot gestalten och kisade i ett försök att identifiera honom. Jag började känna igen honom, men mitt huvud var för snurrigt för att kunna komma ihåg exakt vem.

"Är du säker på att du mår bra?" någonting i hur han sa de orden kändes bekant.

"Ja... tack. Du behöver inte köra mig."

"Vill du ha något att äta? En hamburgare kanske?"

"Det behövs inte." svarade jag och viftade tafatt med handen för att signalera att det verkligen inte var nödvändigt. Det måste sett löjligt ut, för han började småskratta lite för sig själv.

"Vill du vila? Jag kan skjutsa hem dig."

"Behövs inte... jag kan gå härifrån."

"Det är nog ingen bra idé." han tvekade en stund innan han fortsatte, "Vill du göra mig sällskap när jag äter hamburgare, då? Du har ju faktiskt lovat mig en dejt." Jag vände blixtsnabbt huvudet mot honom, så snabbt att det snurrade till rejält igen. Jag var säker på att jag inte hade något som helst minne av att lova någon en dejt, men när jag nu såg honom genom klara ögon var det klart och tydligt vem det var. Ethan. För flera veckor sen hade jag ju gått med på att ses, men efter att det aldrig blev av antog jag att han glömde bort mig.

"Gärna."

-------------