Not good enough

3

Jag tar upp min mobil som jag inte använt någon gång igår. Klockan visar 09.16 och hela skärmen är fylld med massa sms ifrån mina vänner och släktingar, och såklart från Lukas.

Lukas igår 17.57 "Jag hörde vad som har hänt! Hur mår du? Tänkte komma o hälsa på dig imorgon om du vill!! Älskar dig 💗"
Jag 09.19 "Jag vill mer än gärna att du kommer hit idag! Det är sååå tråkigt här utan dig :( saknar dig så mycket!! Love u😘"

Idag skulle jag prata med någon psykolog som jag inte ens vet vad hon heter, men först måste jag försöka överleva frukosten.
Lisa kliver in genom dörrhålet och ler mot mig.

"Har du sovit gott?" Frågar hon och knäpper ihop sina långa och smala händer framför sig.

"Nja.. jag somnade typ halv 2 igår så inte direkt" sa jag och småskrattade lite, fejk såklart.

"Varför kunde du inte somna tror du?" Hon drar fram en stol som står lite längre bort från min säng och flyttar den närmre mig.

"Jag tänkte på för mycket saker antar jag"

"Okej, men jag tycker att vi försöker att ta oss ner till matsalen idag! Jag vet att du kanske inte är redo att försöka äta bland folk än men vi kan väl iallafall prova?"

"Ehm okej., jag kan väll försöka" säger jag och kliver upp från den hårda och osköna sjukhussängen. Jag får ta på mig sånna där typiska sjukhus kläder och sedan knallar vi ner mot den stora matsalen.
Längs vägen möter jag massor av människor i olika åldrar som är mycket smalare än mig och jag börjar tänka varför jag ens är här om det finns människor som mår mycket sämre än mig. Först tänkte jag fråga Lisa om det men avbryter mig själv då vi kommit fram till matsalen. Där sitter massvis av olika människor, både föräldrar som stannat över natten och olika patienter med olika problem, problem inom ätstörningszonen alltså.
Vi slår oss ner vid ett bord i ett utav hörnen, lite längre bort från de andra. Lisa hade frågat om jag ville att min familj skulle vara med men jag sa nej eftersom jag skulle bli ännu mer stressad över situationen än vad jag redan är.

"Så ska vi börja med en liten skål med naturell yoghurt, den är ganska lätt att smälta och dessutom inte så onyttig" sa hon och reste sig upp och var på väg att hämta en skål med yoghurt.
"Lisa!" Avbryter jag henne med men ångrar mig precis efter jag har sagt det.
"Ja?" Svarar hon och vänder sig mot mig.
"Det var inget, glöm det" Jag känner att jag börjar få panik. Mitt hjärta börjar slå fortare och jag vet inte ens varför jag får panik. Jag svettas och känner att hela jag blir röd. När Lisa kommer tillbaka så brister det och jag börjar storgråta.

"Jag kommer aldrig att klara detta"

•••

"Så varför tror du att du började med att banta från första början?" Frågar Ylva, min psykolog som jag inte riktigt bestämt mig för om jag gillar henne eller inte. Hon är klädd i ett par gröna strumpbyxor och en rosa och svart, blommig klänning. Runt hennes hals bär hon ett halsband med ett peace-märke på och hennes hår är en blandning mellan grått och brunt.
"Jag tyckte väll att jag var tjock och ville se ut som alla modeller man ser i olika tidningar och på nätet. Jag tänkte att om jag blev smalare så skulle inte bara jag tycka om mig mer, jag trodde även att fler skulle börja vilja se ut som mig och tycka om mig mer.

"Men blev det så då?"

Jag kollar ner på mina händer och skakar på huvudet.

Äntligen hade vi pratat klart. Vi pratade om hur allt började och vad som hände efter det, även om hur jag mår för tillfället och om mina vänner och pojkvän, och även lite om min familj och familjeproblem.
Det kändes väldigt skönt att få berätta allt som man har hållit inne för så lång tid. Men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar henne eller inte. Jag menar, hon är väll snäll och förstående och allt som en psykolog ska vara men samtidigt är det något som jag stör mig på hos henne.
Vi bestämde iallafall att jag skulle gå och prata med henne någon gång i veckan så får vi se efter ett tag hur vi ska fortsätta.

Jag spolar, stänger locket och tvättar mina händer. När jag har torkat mina händer med handduken kollar upp på spegeln. Där ser jag en tjej, en väldigt vilsen och ensam tjej trots att hon har massa fina vänner, en stor kärleksfull familj och en underbar pojkvän. En tjej som inte vet vad hon gjort för att förtjäna att må såhär, en tjej som inte klarar detta längre. Hon ser fruktansvärd ut, på alla sätt och vis. Ful är hon, och tjock. Tjejen jag ser är mig och jag vill inte vara jag. En tår rinner ner för min vänstra kind men jag torkar snabbt bort den med ena handen.

"Är du klar därinne?" Frågar Lisa och knackar försiktigt på dörren. Vi får nämligen inte låsa in oss på toaletten och vi måste alltid ha någon av personalen som står utanför. Varför dem har gjort så är för att man tillexempel inte ska kunna spy upp maten. De har även gömt alla möjliga grejer som skulle på något vis kunna användas till att skada sig själv. De flesta skulle tänkt att det är väldigt smart och bra av dem men jag tycker bara det är dumt.

3 timmar senare

"Olivia snälla, Bara en bit! Gör det för mammas skull." Jag sitter nu i min sjukhussäng med tre sjuksköterskor och mamma runt om mig och jag vägrar att äta. Jag vet att om jag inte bättrar mig snart så kommer jag att bli sondmatad vilket jag verkligen inte vill bli!

"Det går inte!" Säger jag och tårarna bara forsar. Jag kan se att tårarna rinner på mamma också, Jag hatar att se henne såhär och jag kan inte göra något för att få henne må bra, förutom att äta och bli friskt vilket är lättare sagt än gjort.
"Olivia, snälla! En bit bara.." mamma sätter handen för munnen och vänder sig om, pappa kommer fram till henne och håller om henne.
"Men jag kan inte! Jag vill inte vara tjock, vad är det ni inte förstår?"
"Du väljer inte emellan tjock eller smal älskling, du väljer mellan liv eller död!" Säger mamma och tar min hand, hon torkar sina tårar.
"Allt kommer bli bra!" Jag vet inte om hon försöker övertala mig eller henne, men jag tror inte på det iallafall.

Plötsligt kliver Lukas in genom dörren och när jag får syn på honom börjar jag storgråta! Han får inte se mig såhär, jag skäms. Jag försöker ta mig loss och kliva ur sängen men den ena sjuksköterskan håller fast mig.
"Släpp mig! Jag vill inte att han ska se mig såhär!" Lukas kommer fram till mig och håller om mig länge!

"Jag älskar dig ändå!" Säger han och kysser mig på min kind. Jag känner mig så himla trygg i hans famn.