Hon eller han

Kapitel 18 pinsamt

Vi är framme på ungdomsmottagningen.
Det är tyst i väntrummet.
Sofia tar en nummerlapp.
Hon sätter sig bredvid mig.
Sen kramar hon mig med ena armen runt min axel.
-Allting kommer bli bra, allting kommer bli bra... Säger hon tyst till mig.
Jag håller kräkpåsen framför mig. Sofia har varit snäll mot mig på sistone, jag kanske borde tacka.
-Tack så mycket... säger jag.
-Om vadå? Säger hon.
-Allt, att du hjäper mig. Jag kanske aldrig hade fått den här hjälpen utan dig.
-Det är inget att tacka om, du är trots allt min syster. Hon har aldrig sagt att vi är syskon.
"Du är ju inte ens mitt riktiga syskon!"
Så bruka hon alltid säga.
Vi hinner inte le mot varandra särkilt länge.
-Nummer 14, välkomna in! Säger en doktor.

Vi är inne på ett vitt kontor.
Doktorn är brutet. Hon har rakt hår i en spänd hästsvans.Hon har massa smink med mörk blå ögon. Hennes rock är vit. Den har en ficka där det hänger en penna och en bild på henne med namnet Stella.

-Hej,hej, vad vill ni ha hjälp med?
-Jag tror jag är gravid.
-Varför?
-Jag kräks gult.
-Hur ofta har det pågått?
-Bara idag faktiskt.
-Jaha, är du nervös för något eller?
-Nej, eller... Nej, det tycker jag inte.
-Mhm... Mensen, har den kommit?
Mensen? Vänta nej, du menar inte allvar... Jag har ju inte det.
Jag skrattar åt mig skälv.
Nämen, detta är ju jätte pinsamt. Jag har släpat hit min syster för ingenting.
Vad i helvete ska jag göra nu?
-Åh, shit just det. Jag har ju ingen mens...
-Då tror jag fallet är löst, du är bara nervös. Du borde ta det mer lugnt. Eller så är du bakis. Säger hon.
-Det är inget mer va? Säger hon sen.
-Nej, hejdå! Säger jag snabbt och tar tag i Sofias arm.
-Hejdå! Säger hon sen.
Fan vad dum jag känner mig.

Vi är utanför nu.
Sofia är inte alls sur, hon bara skrattar när hon satt igång moppen.
-Haha du lät så korkad där inne! Skrattar hon, Fast hon skrattar inte på ett elakt sätt.
-Haha ja! Skrattar jag.
Min mobil ringer i bak fickan.
Jag tar upp den.
Det är Vera...