Berörd av Pesten

Året är 1348 och jag lever i mitten av en mardröm. En förbannelse har tagit sig över staden, även känd som den kallblodiga pesten. Den fasansfulla skapelse som tog min älskade ifrån mig. Vi skulle leva för alltid – sa hon. För alltid tillsammans. Men då kom det otäcka monstret under natten och förgiftade henne. Förgiftade den vackra plats som jag en gång kallade hem, och som nu bara känns ensamt och eländigt. Om jag bara hade lyssnat och rymt med de andra. Men nej, jag la bara ett blint öga till den "påhittade" berättelsen om det otäcka vidunder som har tagit sig över Florens och åt allt i sitt sikte, till och med våra trogna djur.

Varningar om de hemska symptomen som kan lämna oss död efter bara några dagar, hörs på långa vägar ifrån både sjuka och friska. Dessutom förstår ingen hur man blir infekterad, de uppsvullna märkena uppstår helt från ingenstans.

Rykten kan höras från de desperata. Om man bara följer Guds vilja kommer lidandet upphöra. Om vi ber kommer han jaga undan besten. Men lidandet upphörde inte, det blev istället värre.

När monstret har rört vid dig och märken uppstår, finns det ingen återvändo. Hans beröring var lika stark som döden. Det vet jag, då det var exakt vad jag kände när han rörde min älskade. Hon varnade mig att vi bör rymma, men nej, istället övertalade jag henne att leva livet och festa öppet i våran före detta vackra stad, så att vidundret kunde bevittna hur vi ej fruktade honom. Hur vi inte hade någon förståelse över hans existens. Vi gjorde honom till åtlöje och straffet var otänkbart.

Så nu lever jag ensam i mitt egna fängelse med lik - hans offer som stängsel och evigt lidande från min döda kärlek och hem stad. Det var med den tanken som jag insåg att jag klarar inte det här längre. Jag håller på att förlora mitt sinne. Jag måste bort härifrån. Bort från odjuret som tog allt ifrån mig. Det finns inget hopp att slås emot honom längre, han är för allsmäktig. Den ända chansen för oss som fortfarande inte har känt hans beröring är att fly, långt härifrån.

Det var bestämt - till gryningen skulle ett gäng av oss fly till fastlandet. Därefter skulle vi försöka hitta en plats att bosätta oss för tillfället. Det är bara några få av oss som ger oss av – tre kvinnor och fem män. Många vill fortfarande stanna och hjälpa de sjuka, medan andra troende fortfarande har hopp om en bättre framtid och därför stannar dem i kyrkorna och ber.

Det är kväll och jag packar inför min resa, dock inte mycket då vi vill ta med så lite så möjligt, så det finns mindre chans för honom att upptäcka oss. Men jag packar det viktigaste – min älskades favorit sjal, just den som hon bar när vi upptäckte det fasansfulla slutet som höll på att ske. Varje kväll håller jag den nära mig och sörjer. Gråter för det jag förlorat. Vrålar för den person som jag blivit.

Men denna gång höll jag bara den nära mig innan jag la försiktigt ner den i min vita tyg påse. Därefter bestämde jag mig för att ta en kort tupp lur, så att jag är redo för den långa resan som kommer inträffa om bara några enstaka timmar. Innan jag lät drömmarnas värld ta över, tänkte jag på min vackra hemstad Florens, som en gång i tiden varit en plats som jag aldrig i mitt rätta sinne skulle lämna. Det är inte den stad som jag lämnar nu.

Jag slog upp mina ögon och kollar ut genom mitt lilla fönster. Det är snart gryning och jag borde göra mig redo. Sömnigt kliver jag upp och kollar så att jag har allt packat. Det var då jag upptäckte det. Jag råkade av misstag slänga en blick mot min handled där jag såg det fasansfulla – monstrets döds märke - de svarta märkena. Min flykt var glömd. Han måste ha tagit sig in under natten, och håller nu mig mer fången än vad jag klarar av.

Dagar gick och symptomen blev bara värre. Det här var slutet - jag kände det i min förlorade själ. Jag slutade äta och stannade i min lilla hydda, det fanns ingen mening längre. Ingen visste att jag hade blivit sårad av odjuret.

Men det var så otroligt, för jag kände när han släppte taget om mig. Då han var klar med mig. Jag kände dödens fingrar lirka sig runt min sköra kropp. De var så välkomnande. Jag hörde dem ropa på mig – be mig att släppa taget. Löften om ett slut på lidandet. Men sen hände det ofattbara – jag såg min älskade, ropa mitt namn och be mig att följa med henne. Till ett liv utan ensamhet och sorg. Jag tog nervöst döden i handen och följde med till paradiset. Endast ett sista ord lämnade mina läppar.