Den sista sommaren

1.3 Början

Cykelns hjul gav ifrån sig de mest udda ljud när jag begav mig till grannbyn två veckor efter middagen hemma hos familjen Jönsson, där Lars hade stormat ifrån bordet. Det kändes verkligen som att jag kommit över det helt och hållet nu, att jag kunde bryta mig loss från kedjorna som jag varit fastbunden vid. Mor hade övertalat mig med hull och hår om att det bara var jag som överdrev när det kom till Lars. Han skulle bli den perfekta maken för mig och jag skulle på det perfekta livet med allt jag ville ha. Allt var som vanligt igen.

Klockan var tolv på förmiddagen när jag cyklade iväg. Solen gav oss återigen sällskap och molnen höll sig borta. Den speciella känslan av cykelns hjul mot det lösa smågruset på grusvägen var härlig att känna. Jag cyklade förbi vårt hus och herr Ohlssons som låg bredvid. Det som skiljde tomterna åt var en hög häck, som nu var väldigt vildvuxen eftersom varken far eller herr Ohlsson hade tid att klippa till den. Någon kilometer ifrån herr Ohlssons hus låg en stuga med ett rum och kök där en fyrabarnsfamilj bodde. Frun i huset tyckte varken om hur marken var uppdelad åt oss tre hushåll eller om någon av oss andra som bodde i byn. Hon höll barnen borta från oss. Hennes make, herr Rydén, hade bott i den lilla stugan i hela sitt liv och vägrade lämna den. Hans respekt för arv var enorm, men hans respekt för sin fru var nästan lika stor, så även han höll sig endast till sina egna marker. 

På andra sidan vägen låg ett stort fält som var uppdelat i tre, en del vardera hushåll. Det hände dock ofta att far och herr Ohlsson delade med varandra om någon hjälpt den andre att odla, plocka ogräs eller skörda. Gick man i kanten på fars andel kunde man ta sig till skogsdungen som låg på andra sidan fältet. Innan skogen tätnade låg den lilla röda drängstugan med vitmålade knutar. Bakom skogen, om man lyckades hitta rätt stig, fanns ängen med de sju olika sorters blommorna. Det bästa jag visste var att springa i det höga gräset där blommorna gav ifrån sig gula, lila och rosa färgfläckar som blev vackra kontraster mot det gröna gräset. En gång i tiden hade även ängen använts som betesmarker, därav den förfallna stenmuren som omringade det gröna. Den måssbeklädda stenmuren var min plats, då bäcken rann förbi. 

Efter de tre gårdarna ledde grusvägen mig in genom en skog där lönnträden växte tätt och ormbunkarna skyddade dikena undan sol och regn. Vägen var fortfarande bred och plan nog för att en häst med vagn eller en lastbil enkelt skulle kunna ta sig fram. Jag njöt av den friska och ljumna luften som fyllde mina lungor. Det var ett tag sedan jag hade träffat Nelly, det hade varit mycket att göra på gården och eftersom vi var utan dräng för tillfället, så fick jag hjälpa till en del. 

Grannbyn var betydligt större än den lilla håla jag kom ifrån. De hade ett helt annat sätt att leva, en helt annan sammanhållning. Alla sju hushåll delade på markerna och delade på vinsten. Min mors bästa väninna bodde i en av stugorna bredvid den mycket stora ladan. Det komiska med det lilla samhället var att i nästan alla familjer ingick någon som var i min ålder. Vi var en grupp på fem unga, två flickor och tre pojkar, som brukade umgås när tillfälle gavs. 

Jag bromsade in och hoppade av cykeln utanför ett av husen på höger sida av grusvägen. Jag lutade min cykel mot det vitmålade staketet och gick in genom grinden. Den breda klacken på mina skor klapprade mot den stenbelagda gången fram till ytterdörren som stod öppen på vid gavel. Vanligtvis hade jag inte bara vandrat in hos någon på det vis som jag var på väg att göra nu, men det var ju hemma hos Nelly. Jag torkade av mina skor på fransmattan som låg innanför dörren och fortsatte in genom det enkelt inredda huset. 

"Nelly!" ropade jag när jag började närma mig bakdörren som ledde ut till bakgården där vi brukade sitta i de sköra trädgårdsmöblerna. Jag såg hennes långa, mörkhåriga gestalt innan hon hann svara.

"Anna!" utbrast hon och vände på huvudet. Hon höll på att duka fram fikabröd i form av småkakor i olika former och färger. Hon slutade genast att pilla med sötsakerna och kom springande mot mig med öppna armar. "Det var alldeles för länge sedan vi umgicks!" ropade hon lite för högt och upphetsat i mitt öra. Jag drog mig ur hennes hårda kram. 

"Jag vet, men det har varit så mycket att göra på gården nu när far inte har någon annan hjälp" ursäktade jag mig samtidigt som vi rörde oss mot bordet.

"Nu ska vi inte prata om en massor med sådant tråkigt nonsens, vi ska prata om sommaren som ligger framför oss" sade hon leendes med hela ansiktet så att man tydligt kunde se hennes lite ojämna tänder. Hela hon strålade. Hon hällde upp lite mjölk i mitt glas och gjorde sedan samma sak i hennes glas. 

"Vi börjar med det viktigaste av allt" sade hon seriöst och tittade mig rakt i ögonen. "Hur går det med Lars?" Hon kunde inte längre hålla sin allvarliga mask. Leendes tog upp en hallongrotta och slukade den i en enda tugga.

"Ehm, ja det går väl någorlunda" svarade jag.

"Vadå någorlunda? Anna, du har verkligen fått din drömprins! Tänk alla lyxiga fester du kommer få gå på i vinter och tänk dig alla vackra kappor och klänningar du lär få bära. Jag själv kommer säkert få gifta mig med Bruno, flytta 100 meter åt höger och fortsätta mitt liv som innan på detta stinkande ställe." 

"Sluta Nelly! Jag lovar dig att du kommer att komma härifrån om det är vad du önskar." 

"Hur känns det mellan dig och Lars då?" undrade hon och nyfikenheten sken igenom henne.

"Det kommer säkert kännas bättre efter sommaren då vi lärt känna varandra bättre" svarade jag och log. Den kalla mjölken tillsammans med kakorna var fantastisk.

"Dessutom så ser han inte allt för illa ut" sade Nelly och vi båda brast ut i ett högljutt fnitter. Lars utseende var bland det första som Nelly kommenterat när hon sett honom. Han hade verkligen utnyttjat Gerd när det kom till mat och sötsaker, och det syntes på honom. Nelly hade också ett mycket gott öga åt det söta och sockrade, men det lade sig bara på hennes höfter eller byst. Hon såg ut som ett timglas, uppvuxen och mystisk.

"När ska du träffa din käre igen?" frågade Nelly med drömmande ögon.

"Imorgon faktiskt. Hans mor har bett oss att gå en promenad i parken, du vet den runt sjön. Fru Jönsson vill att vi ska få så mycket tid tillsammans som möjligt innan bröllopet i höst." Bara att jag nämnde bröllopet gjorde mig nervös, tänk allt som skulle behöva planeras.

"Förresten, jag och grabbarna ska till Badklipporna nu i eftermiddag, skulle du vilja följa med?" 

"Självklart, man vet icke hur länge det vackra vädret stannar!" svarade jag min väninna och vi hjälptes åt att duka in våra mjölkglas och kakfaten, där endast smulor låg kvar.

Att cykla till Badklipporna i denna hetta vad odugligt. För varenda gång vi trampade var det som att vi pumpade ut dem sista krafterna vi hade inom oss. Nelly cyklade framför mig tillsammans med Bruno, bredvid mig cyklade Johan och Björn kom på efterkälken som vanligt. Jag stod inte pojkarna lika nära som jag stod Nelly, men det var ändå dem jag vuxit upp med då vi alla fem gått i samma klass under skoltiden. 

Jag höll mig rätt så tyst, då allt jag ville säga kändes så fel. Inte kunde jag prata med John om mitt stundande giftermål, men samtidigt så kändes det som att jag var skyldig dem alla en förklaring om varför jag successivt suddades ut. Bortsett från min ansträngda andning kunde jag höra Bruno fråga Nelly om hon hade lust att komma hem till honom till kvällen för att äta middag. Just när hon skulle svara svängde vi ned på den smala skogsstigen och deras röster maskerades av ljudet från grenar som knäcktes i takt med att cyklarna rullade över dem. Badklipporna låg på andra sidan av den allmänna badplatsen. De mörka klipporna sträckte sig flera meter över vattenytan och var perfekta att dyka ifrån.

Vi lutade våra cyklar mot träden som växte omkring den lilla gräsplätt som var placerad precis innan klippornas början. Vi alla hade redan bytt om, så vi slängde av oss kläderna och sprang mot klipporna. Den hårda, varma och ruggliga ytan som klippan bestod av kändes bekant under mina fötter. Jag stod på klippans kant och kunde se över till andra sidan där barnfamiljer solbadade och plaskade runt i det grunda vattnet. Jag gjorde mig redo och dök ner i det mörka och kylande vattnet först av oss alla.