Neo

Prolog

Om tusen år eller så finns inte vår värld längre. Jag menar din och min, den är borta. Den världen du har växt upp i, med mobiler, datorer, bilar, fotboll, utomlandssemsetrar kreditkort och så vidare försvann. Vi fick hundra varningar men det hjälptes inte. Allt vi gjorde var för sent och för lite. Så när isen slutligen smälte och havet steg blev inget av vår verklighet kvar.

Istället finns en ny ordning, ett nytt sätt att leva. De finns vad som är kvar av våra städer, skyskraporna som sticker håll i himlen. Där miljontals människor lever som sardiner i ett och samma hus, deras värld består av betong, avgaser och inget eget utrymme. De finns skogarna. Nu för tiden finns det bara några få kvar, strängt bevakade och omgivna av höga murar. Försöker man ta sig in där blir man skjuten utan rätgång. Sen är det de som bor på båtar eller på små bortglömda öar som ingen längre minns namnet på. Och så finns det flytbyarna, vissa så stora att de kan kallas för städer. 

Flytbyarna består av många små båtliknande hus som hålls ihop med rep och pålar. Barnen hoppar mellan de olika ihop bundna delarna över det skvimpande vattnet där emellan. Byarna lever på fiske och byteshandel med andra flytbyar och på var och en finns oftast en skola och någon slags pub, en liten affär och en sjukstuga. längs yttersidan guppar båtar av alla storlekar och slag. Flytbyarna navigerar med hjälp av solen och stjärnorna för att undvika stormar och allt för livligt vatten. Så att de alltid stillsamt kan flyta fram på lunga blå glittrande vågor.

På en av dessa flytbyar bodde en ung fiskare med sin fru och deras nyfödde son. När solen gick ner och månen hade börjat lysa gav sig den lilla fiskar familjen sig ut i en båt för att ge sonen ett namn. Man lät havet välsigna barnet. Det tog en stund innan båten hade kommit tillräckligt långt bort från byn eftersom vinden var svag men tillsist lät fiskaren båten stanna. Han slängde i ankaret och tittade lyckligt på sin fru som höll deras son mot bröstet. Han såg inte fenan i en bit bort i vattnet. Fiskaren böjde sig ner för att känna på vattnet.

- Det är inte så kallt, sa han till sin fru.

Hon var så vacker där hon stod under månens ljus. Det ljust röda nästan orange håret fladdrade i den ljumma brisen. Hon höll barnet med starka armar och pojken hade precis samma hårfärg.

- Nu måste vi bestämma oss för ett namn Mártin, sa hon stillsamt till fiskaren 

- Jag trodde vi redan hade gjort det, Mártin junior!

- Jag gillar Neo.

Fiskarens fru såg på sin son som sov lugnt. Hon strök försiktigt bort de ljusa hårslingorna från det lilla ansiktet och kysste barnets panna. Det var sista gången hon gjorde det.

Föräldrarna tog med sig barnet ner i vattnet och simmade med stadigt armtag ut en liten bit från båten. Havet var mörkt. Föräldrarna höll barnet mellan sig när de började namnsermonin, utan att riktigt va överens än. Fiskaren såg glimten av envishet i sin frus ögon och leendet på hennes läppar när hon skulle uttala namnet deras son skulle få, men hon han aldrig. Hajen kom snabbt och drog med sig henne i djupet. Det tog bara någon sekund. Vattenytan hade verkat helt lugn och så plötsligt exploderadre den, vattnet stänkte, starka käkar smälldes igen, hajen försvann och havet färgades rött. Pojken skrek, hans höger hand och underarm hade följt med hanns mamma ner i djupet. På något sätt fick fiskaren upp barnet i båten, fick hem dem till byn och barnet till läkaren. Men innan han svor för sig själv att aldrig ge sig ut till havs igen, när han fortfarande simmade och höll i det skrikande barnet och havet färgades allt mer rött runt dem, viskade han det namn hans fru aldrig han uttala. Neo.