Neo

Kapitel 1: Börja skolan

Neo kan inte sova mer, det går bara inte. Även om det är för tidigt för att gå upp. Solen syns knappt över vattnet. Är det helt enkelt omöjligt att ligga kvar i sängen. Han slänger av sig täcket och hoppar ner på golvet som långsamt rör sig under hans fötter. Han lägger sig platt på mage på golvet och hör havet vakna. Det spritter i hela kroppen, han är nervös... VÄLDIGT nervös. För en månad sen fyllde han sju år och idag, äntligen ska han få börja skolan. Neo har längtat efter den i flera år. I skolan finns det massor av barn. Neo har aldrig känns någon i hans egen ålder. Hans pappa har alltid hållit honom undan, berättat om alla faror och att han är för liten, för dålig på att simma, inte mogen nog. Nej, nej nej. Neo hatar det där, att hans pappa är så rädd. Neo vet att han är annorlunda men han kan ändå, varför kan hans pappa inte se det?

Neo använder vänsterarmen för att byta om till byxor och tröja. Att knyta skorna med bara en hand är klurigt men Neo har tränat hela sitt liv. Han drar fingrarna genom det rufsiga håret och kollar på sig själv i den lilla spegeln vid tvättstället. Han tar ett djupt andetag och tittar sig själv rätt i ögonen.

- Du klarar det här! Du är stor nu, var inte rädd som pappa, säger han till sig själv.

Där efter springer han ut från rummet och väcker sin pappa som fortfarande sover i bäddsoffan i deras lilla kök.

- Pappa, pappa, vakna, det är första dagen i skolan idag!!

- Neo inte än, lite till... mumlar hans pappa

- Men pappa vakna, vi kommer komma försent, ropar Neo och skakar honom.

Efter mycket om och men kommer de ur det lilla huset och går från den ena husbåten till den andra påväg mot skolan i andra sidan av byn. Neo håller sin pappa i handen samtidigt som han hoppar och studsar fram bredvid honom.

Det är en fin dag, solen skiner och havet är lugnt men Mártin ser inte allt det. Han ser bara sin son hoppa fram på de hala brädorna. Ser hans fot glida undan så att han hade hamnat i vattnet om inte Mártin ryckt honom till sig. Neo slutar hoppa och ser besviken ut, han har inte ens märkt att foten slant.

- Neo jag har sagt det hundra gånger, gå inte så nära kanten, Mártin hör själv att han låter hård på rösten

- Jag är bara orolig för dig, se dig för, säger han lite mjukare.

- Men du är ALLTID orolig pappa.

 - Det beror på, det är för att ... snälla Neo bara ta det försiktigt, okej?

- okej... muttrar Neo

Restan av vägen fortsätter Mártins förmaningar om allt Neo ska och inte ska göra, vad han måsta tänka på och allt som kan vara farligt. Vilket tydligen är precis allt. Neo går lugnt men när de kommer fram till skolan kan han inte undvika att göra ett litet skutt av förväntan. Men samtidigt växer fjärilarna i magen och han släpper inte sin pappas hand riktigt än. Framför skolan, som är en större husbåt en någon annan i byn står flera barn och väntar medan deras föräldrar står en bit bort. Neo går inte bort till de andra barnen på en gång men när en stor man, men glatt ansikte och en mört slängmantel med vita prickar på, stiger ut ut byggnaden förstår han att det är dags. Alla de andra barnen går genast fram till honom.

- Välkommen hit, jag är professor Ray, säger den store mannen

- Hej, säger Neo ganska tyst

- Och vem är du då? ler professor Ray

- Neo jag...

Men hans pappa avbryter honom.

- Han är ny, men han har som du ser bara en arm så ta det lite lugnt är du snäll, han kan behöva lite hjälp ibland