Diana

Diana rusade barfota genom Ullstämmaskogen. Hjärtat slog hårt i bröstet och det brände i luftrören. Som en furie for hon fram. Bara hennes tankar var snabbare. Hon lyssnade efter förföljare medan hon sprang men det var svårt att höra något annat än hennes rosslande andning. Snart skulle hon inte orka springa mer och då.. hon vågade inte tänka på det. Tursamt nog hade hon inte haft klänning idag så det gick lättare att springa.

Plötsligt kände hon det. Marken under henne började vibrera. Sedan hörde hon ljudet av hästhovar som slog mot den hårt trampade skogsstigen. Snart skulle hennes förföljare vara ikapp henne. Diana svepte med blicken åt sidorna. Var kunde hon gömma sig? Paniken spred sig i kroppen och hjärnan gick in i överlevnadsmode. Instinkten att överleva slog ut allt sunt förnuft.

Fast det egentligen inte var möjligt för Diana, så ökade hon farten. Hon såg en kurva komma närmare. Runt henne var det en dunkel gammal barrskog. Granarna stod tätt, men där kunde hon inte gömma sig. Det skulle vara lätt att hitta henne när man visste vad man sökte. Bara hon hann fram till kurvan. Där kanske fanns något. Snälla, hjälp mig, bad hon inom sig. Till vem hon bad visste hon inte. Snart framme. Marken vibrerade kraftigare. Ljudet från hovarna hördes över hennes andhämtning. Skulle hon hinna fram så skulle det bli på håret.

Diana tog i för allt hon var värd och fick upp farten ytterligare lite. Hon kom in i full fart i kurvan och dök med huvudet före rätt in mellan träden. Granarnas grenar rev henne blodig i ansiktet och på armarna. Barren stack i hennes nakna fötter. Diana försökte få kontroll på sin andning. Så hörde hon hur hästarna kom dundrande. Blodet nära stannade i hennes ådror fastän hjärtat slog så hårt så hon trodde det skulle knäcka några revben. Så for de förbi. Sju ryttare i full galopp. Det skulle ta dem ett tag att stanna och vända hästarna.

Benen på Diana skakade av ansträngning. Men hon hade inte tid att vila. Hon drog sig längre in i skogen. Här var marken täckt av en mjuk och grön mossa. Granarna stod tätt, som om ingen underhållit skogen på länge. Diana undrade vem som ägde marken, om hon fortfarande varit i den kungliga skogen skulle ingen våga vanvårda den så här. Hon hade ont om tid, om hon ville överleva dagen, så Diana satte sig i rörelse. Det var svårt att springa när träden stod så tätt så hon småjoggade. Skogsstigen försvann snabbt bakom henne och när Diana vände på huvudet kunde hon inte se stigen.

Skogen var tyst. Inga fåglar eller andra djur hördes. Lite konstigt var det då skogen var känd för att vara rik på småvilt. Diana såg sig noga för var hon satte sina fötter. En bruten kvist skulle höras långt. Tystnaden fick Diana att börja känna sig lite obehaglig till mods. Den långa språngmarschen hade gjort henne svettig. Nu när hon inte längre sprang började hon känna sig frusen. Munnen kändes torr. Hon hade fått lämna slottet i en sådan hast att hon inte hade fått med sig någonting mer än kläderna som hon bar.

Diana tänkte på alla de färggranna klänningarna som hängde i klädskåpet på hennes rum. Hade hon inte haft jaktkläderna på sig hade hon inte undkommit förföljarna. Nu smälte hon med lätthet in i skogen. Inga prasslande klänningar i gult, blått och rött som avslöjade henne. Hon tänkte tillbaka på scenen som hade utspelat sig i tronrummet och som hade fått henne att fly hals över huvud. Hon rös när hon mindes rösten. Det var något onaturligt med den.

En ljuvlig doft avbröt hennes tankar. Hon stannade upp. Doften av mat spred sig omkring henne och Diana kände hur hungrig hon var strax före ett utdraget knorrande ifrån hennes mage annonserade det. Någon lagade stek. Det vattnades i munnen på Diana. Hon satte sig i rörelse framåt, mot doften, samtidigt som hon svepte sökande med blicken på spaning efter fara. Då såg hon den. Björnen. Diana tvärstannade och kände adrenalinet kicka in.