Låt mig älska dig

Kapitel 7

"Amen vafan", klagade jag och slängde mig bak mot ryggstödet till soffan. I stunden satt jag i en av många korridorer i skolan med Nicole i soffan framför mig.

"Vadå?" hon kollade upp ifrån sin skoldator med rynkade ögonbryn.

"Detta går ju fan inte! Tydligen så har vi nån jävla samhällsinlämning idag."

"Ja? Jag skrev ju ner det i vårt delade läxdokument."

"Men va? Hur fan missade jag det?"

Allt gick åt helvete just nu. Jag låg efter i absolut allt skolarbete. Antagligen för att jag bara umgicks med Valter på dagarna. Nicole lyckades med hela skolan, trots att hon spenderar nästan lika mycket tid med Ludwig som jag gör med Valter. Noel snackade bara om Olivia hela tiden och om hur bra allt var helt plötsligt. Fan asså. Den där jävla Olivia. Hon förtjänade verkligen inte Noel. Fast egentligen, vad hade jag att säga till om vem som förtjänar Noel eller inte? Varför brydde jag mig så mycket?

Enkelt, han var min vän.

Eller tja...

Vi hade ju inte snackat på ett tag nu.

"Astrid." Jag kollade upp från min dator. Nicole nickade mot någon bredvid mig och jag vände min blick ditåt.

"Hej", log jag när Valter hade satt sig ner bredvid mig. Han placerade sin hand på mitt innerlår och började pilla med sin telefon.

"Händer idag då?"

"Greven har fest ikväll", började han och vände sig mot mig, "följ med."

Jag höjde på ögonbrynen. "Snälla. Alla de andra ska också med."

"Ludwig också?" flikade Nicole in och Valter nickade utan att lämna sin blick på mig.

"Varför har han inte sagt något om det till mig?"

Valter ryckte på axlarna.

"Vem fan bryr sig? Det är fest!" skrek jag och drog ut på e:et.

Aa, det kan man minst säga. Huset var ett enda jävla bombnedslag. Någon ungdom hade krossat några vasar på ett bord, någon annan hade spytt i en av sofforna medan någon annan spillt dricka på böckerna i bokhyllan. Hur har jag ingen aning. Dessutom var det säkert fler misstag lite här och var.

Nicole och Ludwig låg iallafall i soffan och åt på varandra. Fräscht. Jag själv hade tappat bort Valter och satt numera i en soffa med några andra människor och körde Thunder. Dock hade det börjat bli lite tråkigt. Jag hade ju ändå konsumerat rätt mycket alkohol.

Jag reste mig upp för att leta efter vatten, men snubblade till lite på vägen upp från soffan. Dock kom ett par starka armar som räddare i nöden.

Med ett stort leende på läpparna mötte jag Noels gnistrande ögon.

"Hur mycket har inte du druckit då?" skrattade han och började föra mig åt ett håll som jag hoppades var köket. Ett glas med kallt vatten hade suttit rätt fint nu.

"Hur mycket har du druckit?" frågade jag för att undvika frågan. Sanningen var att jag hade ingen aning.

Vi kom in i ett mer belyst området vilket fick mig att knipa ihop ögonen i några sekunder. Vi hade faktiskt anlänt i ett kök. Det stod åtminstone ett kylskåp framför mig.

Noel lyfte upp mig på bänken innan öppnade skåpet ovanför mitt huvud för att plocka ut ett glas som han sedan fyllde med vatten.

Han sträckte det mot mig och med en belåten min tog jag emot det och klunkade i mig det iskalla, uppfriskande vattnet. Det kanske bara var inbillning, men det verkade redan klarna lite där uppe i huvudet.

"Hur mycket har du druckit?" upprepade jag när jag ställt ner vattenglaset bredvid mig.

Noel, som stod bredvid mig med sidan tryckt mot mitt ben och ansiktet riktat mot mitt, ryckte på axlarna. "Tre öl kanske."

"Inte vin då alltså?" flinade jag. Valter hade nämnt något om att Noel var lite utav en vinfantast.

"Inget vin", log han. "Det dricker jag bara vid speciella tillfällen."

"Vadå för speciella tillfällen?"

Han tog ett steg åt sidan, alltså så att han stod mellan mina ben. "När jag är med någon speciell människa."

"Har du något exempel?"

Jag började pilla på kanten till hans svarta T-shirt. Ett försiktigt skratt undslapp hans rosa läppar.

"Jag har någon i tankarna, om det är det du syftar på", flinade han.

"Säg då", tjatade jag och hoppade ner från bänkskivan så att våra kroppar var pressade mot varandra.

"Jag tror du vet."

"Vem?" Det kom ut i en viskning. Jag lade armarna på hans axlar. Han lade sina runt min midja.

"Någon som egentligen inte borde betyda så mycket."

"Jag hoppas verkligen inte att du säger Ludwig nu", skämtade jag och fick ett skratt som svar. Han lutade sin panna mot min. "Inte Ludwig."

Jag flyttade mitt ansikte lite närmre hans. "Lovar du?" Så nära att våra läppar nu rörde varandra.

"Lovar."

Den lätta beröringen kittlades och jag kunde inte stå emot längre.

Så, jag kysste honom.

Jag kysste Noel Flike. Prins August.

Valters bästa kompis. Min pojkväns bästa kompis.

Och i stundens kändes det inte ens fel. Det kändes inte fel över huvud taget att begå ett sånt här stort misstag.

Var det ens ett misstag då?

"Noel?"