Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 6 - We need your help.

| Alex's P.O.V |

Jag tittade ner i asfalten som jag gick på och försökte tyda mina känslor. Jag var både arg och besviken, men samtidigt väldigt upprymd och förväntansfull. Arg och besviken över att Michael inte hade tagit kontakt med oss så fort han träffat på Zoey, hon var liksom ljuset i vårat mörker. Upprymd och förväntansfull över att hon faktiskt var hemma, hon befann sig på samma mark som mig. Vad som var orsaken till hennes plötsliga hemkomst visste jag dock inte då Michael inte hade berättat det. Det var så många frågor som jag behövde få svar på, det var därför jag var påväg till Zoey. Jag hade väntat på den här dagen så länge, dagen jag skulle återförenas med min bästa vän. Äntligen var den här. 

Jag kunde snart skymta det bekanta tegelhuset och började därför skynda på mina steg. En viss oro hängde i luften, det var inte svårt att märka då den klarblåa himlen nu hade ersatts av mörka moln. Vinden smekte inte längre ens hud, utan den högg tag i en så hårt att man nästintill ramlade omkull. En isande storm var påväg och kunde när som helst bryta ut. 

När jag väl stod utanför den bekanta ytterdörren så hade det börjat småregna. Jag tog ett djupt andetag innan jag förde mitt pekfinger till ringklockan som satt till höger om dörren. Efter ytterligare ett andetag så tryckte jag in ringklockan och snart hörde jag hur steg närmade sig dörren. Nu fanns det ingen återvändo. 

När väl dörren öppnades så tittade jag upp från marken och log lite snett. 

'' Hej! '', sa jag, men tystnade när jag såg att personen som stod mittemot mig inte alls var Zoey. '' Vänta, vem är du? '' 

Jag var tvungen att luta mig lite bakåt för att se om jag hade gått till rätt hus, vilket jag efter en stund noterade att jag hade gjort. Oh nej, dem kanske hade flyttat. Fy vad genant.

Jag bet mig nervöst i läppen och mötte tjejens blick. Hon såg ut att vara i min ålder och hon var mycket söt. Hennes ögon strålade av värme så jag antog att hon inte tyckte jag var besvärande. Än. 

'' Jag är Heather, Heather Hamilton. Vem är du? '', sa tjejen och studerade mig från topp till tå. 

'' Jag heter Alexandra Adams. Förlåt att jag stör, men jag trodde att en mycket nära vän till mig fortfarande bodde här. Det var trevligt att träffa dig, Heather. '', sa jag och skulle precis vända mig om och gå när Heather stoppade mig. 

'' Vänta, är det du som är Alex? Nära vän till Zoey? '', sa hon och jag höjde på ögonbrynen i en förvånad gest. 

'' Ja, det är jag det. Vänta, hur känner du Zoey? '', sa jag förvånat och Heather log stort. 

'' Hon bor fortfarande här, tillsammans med mig för tillfället. Varför kommer du inte in så förklarar jag allting här inne? Zoey kommer nog hem om bara någon timme. '', sa Heather och jag kunde inte undgå att le åt hur tillmötesgående hon var. 

'' Tack så mycket. '', sa jag och steg sedan in i det varma huset. 

__

Heather visade sig vara en mycket hängiven och rolig person. Vi hade bara känt varandra i någon enstaka timme men det kändes som år. Vi hade även väldigt mycket gemensamt. Som att vi båda älskade kombinationen av sorg och kärlek när det gällde film, ungefär som Titanic och Dear John. Vi hade även samma favoritsmak när det gällde glass, melon och äkta vanilj. 

Dock hade Heather tagit sig tid till att berätta allting om Zoey - förutom vad som var orsaken till hennes hemkomst - och om hennes djupa depression. Det gjorde ont inom mig att höra hur svårt hon hade haft det och hur psykiskt skadad hon hade varit under en längre tid. Heather räddade nästintill hennes liv och jag tackade henne på djupet. Vi båda visste dock att hon var långt ifrån oskadd, dom djupaste såren fanns fortfarande kvar. Såren vi inte kunde läka åt henne, såren som bara kunde läkas av personen som hon älskade med sitt liv. Hon behövde Luke, lika mycket som Luke behövde henne.