38

2.4K 86 48
                                    

Philippas perspektiv

Jag är ledsen, väldigt ledsen. Och en smula arg över hur Noel skämde ut mig totalt under festen. Dock är jag inte arg över hans beslut, om han nu inte vill vara med mig kan jag inte tvinga honom. 

"Philippa, lever du ens? Du har inte lämnat rummet på en vecka" ropar mamma utanför dörren och knackar lätt på dörren. Jag svarar inte på hennes fråga utan fortsätter att stirra rakt in i väggen. Efter ett tag hör jag hur hon öppnar dörren och sedan ger ifrån sig ett chockat ljud som jag knappt kan sätta ord på. 

Kvällen på festen var nog det värsta. Eller kanske var det under dagen när jag kommit hem från festen. Jag hade fått ett sms från Samanthas mamma att hon saknade henne under minnesstunden. 

Då blev jag arg. Jag blev arg på mig själv för att jag valde att gå till den dumma festen istället för att åka till Samanthas minnesstund. Jag både grät och skrek ett bra tag. 

Jag började även kasta saker omkring mig och mitt rum är en enda stor röra just nu. Så jag kan inte klandra mamma för hennes reaktion. Det är inte så konstigt. 

Mamma har kommit med mat ganska regelbundet men jag har endast låtit henne knuffa in tallriken och sedan stänga igen dörren. 

"Du måste gå till skolan, du har ju vart borta en hel vecka" säger hon men jag bara skakar på huvudet. Jag nickar mot dörren som ett tecken att hon ska lämna mig ensam igen. 

"Du kan väl iallafall säga något? Du behöver prata mer" 

"Jag vill inte prata med någon, snälla gå" viskar jag samtidigt som tårar rinner ner för mina kinder. 

"Du har besök, och du måste prata med honom" säger mamma och mitt hjärta stannar. "Om det är Noel så  hoppar jag ut genom fönstret, jag vägrar att prata med honom" säger jag och torkar bort tårarna från mina kinder. 

Mamma flyttar sedan på sig och jag ser Ludwigs ansikte sticka fram i dörröppningen. När våra blickar möts sänker jag min blick mot mina knän. Jag har satt mig upp i sängen. Mamma går iväg och Ludwig stänger dörren efter sig innan han kliver in ordentligt i rummet. 

"Du behöver inte hoppa ut genom fönstret, jag vill inte att du ska skada dig" säger Ludwig och jag suckar högt. Han var verkligen den sista personen jag förväntade mig skulle komma hit. Så lite smått positivt överraskad måste jag ju säga att jag är. 

"Jag kom hit för att prata med dig, men om du inte vill så kan jag gå igen" säger han men jag skakar på huvudet. Efter att jag klappat vid sidan om mig i sängen går han fram och sätter sig ner bredvid mig. 

"Vem är det?" frågar han och pekar på en bild av Samantha. Mina ögon fylls av tunga tårar och de börjar rinna ner längs mina kinder. Han tittar oroligt på mig medan jag torkar bort de så gott jag kan. "Samantha" säger jag med en sprucken röst. "Hon tog självmord" lägger jag till och han tittar chockat på mig. 

"I fredags var det ett år sedan det hände, och jag valde att gå på den dumma festen istället för att dra till hennes minnesstund, jag berättade aldrig det för Noel för han ville verkligen gå" säger jag med gråten i halsen. 

Ludwig sträcker ut sina armar och kramar om mig hårt. Hans hand smeker min rygg samtidigt som han viskar stöttande ord i mitt öra. 

"Jag är så ledsen för din skull Philippa, dels för att Noel är en idiot och dels för din bästavän och nu ligger du här alldeles ensam och är ledsen och..förlåt" säger han med tårar i ögonen. 

"Du behöver inte be om ursäkt Ludwig, det är mitt fel. Jag gjorde en grej som gjorde att Noel inte vill vara med mig och det finns inget jag kan göra åt det" säger jag uppgivet. 

Han tittar nästan lite förvånat på mig. Precis som att det är konstigt att jag inte ens försöker vinna tillbaka Noels hjärta. Men jag vet själv att det är för mitt egna bästa. 

"Och du vill inte försöka prata med honom?" försöker Ludwig men jag skakar direkt på huvudet. "Han sa åt mig att han inte ville ha något med mig att göra, så jag tänker inte störa honom. Jag antar att vi helt enkelt inte funkade tillsammans".

"inte funkade tillsammans? herregud Philippa ni är något av det sötaste och bästa paren jag någonsin sett i hela mitt liv"  utbrister han. 

"Detta" säger han och låter sin hand peka ut över mitt rum. "Detta är något som däremot inte fungerar, du kan inte gömma dig här inne, du kan inte hoppa över att dricka och äta, Noel är inte heller sig själv just nu, jag tycker ni borde prata med varandra". 

"Förlåt men det funkar inte så, du kan inte bara tvinga in oss i ett rum tillsammans och sen ska vi bli vänner igen på ett litet kick. Jag uppskattar att du kom hit men du får gå nu"

Ludwig suckar och lämnar rummet precis som jag sa. Innan han går ner för trappan säger han:

"Jag kommer inte att ge upp, och det borde inte du göra heller"


han i trean ➳ noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu