Mentalsjukhuset

Kapitel 4

Min andning är ansträngd och ytlig och min blick sveper över rummet i panik. Trycket i bröstet släpper när jag inser att det bara var en dröm, en mardröm. Jag är fortfarande i hans famn men något har förändrats. Hans hjärtslag är svaga och hans hud är alldeles kall. Försiktigt sveper jag mina armar om honom i ett tafatt försök att värma honom.

Dörren knarrar och jag kan se hur en strimma ljus växer på väggen i det annars mörka och tysta rummet. Sakta och försiktigt vänder jag på huvudet och ser en mörk skepnad som träder in genom dörren. Paniken stiger inom mig och jag ser hur den sträcker sig efter lysknappen. Utan ett ljud tänds lamporna och först då inser jag att jag hållit andan. Personen som står framför mig har en blå t-shirt, vita byxor och ett par inneskor. Det är en sjuksköterska. Hennes hår är mörkt och huden ganska ljus. Hon går med snabba steg mot oss och säger åt mig att ställa mig upp. Jag vägrar och hon får till slut kalla på hjälp och tillsammans får de nu tre sjuksköterskorna slita bort mig från Linus. Jag skriker och sparkar omkring mig när de med möda halvt släpar halvt bär mig ut ur rummet. Läkaren och sköterskan i rummet rör sig fort och de pratar med stressade röster. Min blick fastnar på monitorn som visar på Linus hjärtslag och på den syns bara ett rakt sträck. När dörren stängs efter oss blir jag helt tom i kroppen. All energi har runnit ur mig och jag låter dem ta mig därifrån utan minsta försök till motstånd. Alla tankar i mitt huvud snurrar runt Linus. Allt jag kan tänka på är vad som händer med honom, och att jag inte finns med honom.

De tar mig tillbaka till mitt rum och lämnar mig där. Efter cirka en halv timme kommer en sköterska in med en läkare efter sig.

- Hej Elise, säger läkaren och går fram till mig och sätter sig på stolen bredvid sängen.

- Hej, svarar jag tyst där jag sitter på sängkanten med benen uppdragna till hakan.

- Vi ska göra en liten obligatorisk kontrollundersökning för att se så du mår bra, säger läkaren.

- Okej, säger jag och börjar pilla med kanten på täcket.

Sköterskan ger doktorn en blodtrycksmätare och han sätter på den på min arm. Jag sitter och väntar med lugna andetag medans de tar mitt blodtryck. När det är klart tar han tempen på mig och visar sköterskan som skriver på en skrivplatta. Hon hummar och nickar sakta medans hon skriver upp mina värden. Läkaren som jag ser heter Johan tar fram ett stetoskop och ber mig ta några djupa och långsamma andetag. Jag gör som han säger och först lyssnar han på mitt hjärta.

- Det låter bra. Kan du vända dig om så jag kan lyssna på dina lungor, säger han, jag nickar och vänder mig om. Han lyssnar på mina lungor och utbyter några låga ord med sköterskan som återigen hummar och antecknar.

När de tagit alla värden säger dem tack och lämnar mig ensam igen. Jag bara sitter där, kan inte röra mig och stirrar ut genom fönstret i mitt rum. Det finns bara en ända tanke i mitt huvud just nu: Vad händer egentligen med Linus?

Det var ett tag sedan jag skrev men jag har haft fullt upp men nu ska jag försöka skriva lite oftare// Belle