I Loved and hated you

#59

15/5/19
Vart tog tiden vägen? Jag diskuterade precis med tjejerna vilken klänning jag skulle ha, hur brudtärnornas klänningar skulle se ut, vem som skulle vara mina brudtärnor. Vilken färg blommorna skulle vara.

Men nu sitter jag här och blir sminkad. Till mitt bröllop. Vårt, mitt och Adrians bröllop.

Någonstans, lågt inne visste jag att jag skulle gifta mig med honom. Inte någon annan.

Jag trodde inte efter Adrian var otrogen mot mig att jag skulle sitta här nu och skaka av nervositet i väntan på att gifta mig med honom. Jag trodde aldrig det. Jag trodde bara han var en fuckboy som bara kan hålla sig till en tjej i en vecka.

Men jag hade fel. Han kommer om exakt fem timmar vara min man. Han kommer vara min för alltid. Till döden skiljer oss åt, sen efter det.

Jag ska älska honom tills mitt hjärta inte orkar mer. Tills jag tar mitt sista andetag. Jag ska älska honom för resten av mitt liv.

Och jag vet att han också kommer det. Det är han och jag oavsett vad.

"Olivia?" Frågade Camilla och vifta sin hand framför mitt ansikte.

"Vad? Är något fel?" Sa jag oroligt.

"Nej vi behöver bara bruden," skrattade Signe som stod lite längre ifrån. "Är du nervös?"

"Skämtar du?" Sa jag och tittade oroligt på mig själv i spegeln.

"Du ska gifta dig med mannen du älskar mer än oss tillsammans, du klarar väl det?" Skämtade Molly och jag gav henne en sur blick. "Nej men seriöst, han är din själsfrände. Alla vet det."

Vi har valt att ha ett litet bröllop. Adrians föräldrar, Lukas och Pontus, tjejerna, Adrians vänner från gymnasiet och mina vänner från Stockholm. Ja, Hampus och Elias är här.

På något sett är jag förvånad att ingen har kastat ut dem eller något. Jag är förvånad att Adrian fortfarande är med dem. Jag hade inte orkat med det. Så mycket Hampus och Elias håller på.

"Jorden anropar Olivia?" Skrattade Molly och jag skakade på huvudet.

"Förlåt vad sa du?" Frågade jag och gäspade högt.

"Det var inget," skrattade Molly.

"När ska jag ta på mig klänningen?" Utbrast jag.

"Om tre timmar typ! Chilla bruden!" Skrattade Sara som precis kom in i rummet.

"Sara!" Skrek jag och reste mig snabbt upp.

"Tjena bruden," skrattade Sara och jag kastade mig i hennes armar. Alla skrattade medans jag hoppade upp och ner.

"Kan dessa fem timmar gå snabbt!" Skrek Camilla för att överrösta mig.

Adrians perspektiv

"Kom igen Adrian!" Skrattade Anton.

"Usch nej!" Skrek jag och knuffade till honom.

"Jag och Hampus vill veta! Kom igen," sa Elias medans jag suckade. Hur orkar Olivia med dem? Dem är ju jobbigare än min lillasyster.

"Jag tänker inte sitta och prata om minnen från gymnasiet," sa jag och slängde mig ner i soffan. "Hur länge är det kvar?"

"Fyra timmar och en halv timme," sa Daniel. Jag vet inte ens varför jag bjöd honom, vi är inte ens bästa vänner längre.

Och Leo vågar knappt vara här. Efter Camillas och hans förflutna. Men han sitter bredvid mig. Väldigt nervös, men han sitter här.

"Tjejerna kommer väl inte komma hit?" Frågade Leo efter en stunds tystnad.

"Inte Olivia i alla fall," sa jag och skrattade.

"Men m-men," stammade han.

"Någon är lite nervös!" Retades Adam och Anton.

"Käften," suckade Leo och sjönk ner ännu mer i soffan.

"Du skulle inte varit otrogen mot Camilla," skrattade Daniel helt plötsligt.

"Varför klagar alla på honom? Jag var också otrogen? Mot Olivia en gång," suckade jag.

"Hon kom över det," sa Lukas som hade suttit och surat för Olivia och jag ska gifta oss före honom och Gigi. "Men inte Camilla."

"Vad vet du om Camilla?" Frågade Leo.

"Jag vet att hon inte har varit tillsammans med någon sen dig, Leo. Och jag vet att hon också är min vän?" Sa Lukas och skrattade lite lätt.

"Vänta? Hon har inte varit tillsammans med någon?"

"Nope, du förstörde nog den där tilliten."

"Kan vi sluta prata om Leo och Camilla nu?" Frågade jag och Leo slog till mig på axeln. "Vadå? Det är min bröllopsdag!"

"Jaja," sa Lukas med en sur blick.

"Jag kan inte hjälpa att din syrra vill gifta sig med mig!" Skämtade jag och Lukas kastade sin sko på mig.

"Aj!"

"Okej killar!" Skrek en tjejs röst och vi alla tittade mot dörröppningen till det stora rummet vi var i. Camilla.

Jag började skratta åt Leo som tittade nervöst mot Camilla.

"Ni borde börja fixa er snart," sa hon och kom längre in i rummet. "Speciellt du Adrian."

"Hur mår Olivia?" Frågade jag. "Hon har inte fått kalla fötter och ångrat sig?"

"Tro mig, hon är mer nervös än vad jag var när jag fick se One Direction för första gången. Men hon kan knappt vänta längre." Skrattade Camilla.

"Camilla hur är det med dig?" Frågade Leo från ingenstans. "Du ser bra ut!"

"Det är bra, du ser inte så bra ut." Sa hon. "Vi ses sen killar."

A/N:

Jag gråter...

DET ÄR SNART SLUT!🥺