Utopi

Det börjar som ett svagt pulserande i din högra handled. En vibration omger den svarta plattan som skymtas genom den tunna huden. Känslan sprider sig genom kroppen och skickar varma vågor längst ryggraden. Dina artärer fylls av blod och en dämpad smärta tillkännager sig i ditt bakhuvud. Det dova dunkandet inom dig växer starkare för varje minut. En rytm som du varken kan påverka eller avbryta. Intensiteten ökar och det känns som att något expanderar inom dig. Trycket blir snart för mycket för din kropp som kämpar desperat för att hålla dig vid liv. Precis innan du når bristningsgränsen matas det lilla chippet i din handled ut genom din hud. Smärtan är obeskrivlig, men inget som kan jämföras med vad du precis upplevt. Det är nästan förprogrammerat, en säkerhetsåtgärd.

Plötsligt är det över. Hon ser ner på sin förstörda handled, förstår inte vad som precis har hänt. Implantatet ligger på golvet och ger ifrån sig ett svagt vibrerande ljud. Impulsen att kräkas är överväldigande. Hon tar stöd av bordet och reser sig upp, hennes kropp känns ovanligt svag. Världen snurrar och ögonen anpassar sig sakta till det vita ljuset. Det är tyst i klassrummet. Hon tar ett djupt andetag och förbereder sig för att möta eleverna. Få inte panik, skräm inte upp dem. Allt är okej, hon måste bara få hit teknikern. Det måste vara något fel på hennes kort. Konstigt, hon har aldrig haft problem med det förut. Plötsligt slår det henne att något annat är fel. Hennes tioåringar är aldrig såhär tysta. Lova byter fokus och ser ut över klassrummet. Synen hon möts av är motbjudande. Huvudet dunkar. Det kan inte vara verkligt.

Lova tar stöd på handfatet och betraktar sig själv i spegeln. Torkat blod på hennes händer. Mascara rinnande över hennes kinder och utsmetat läppstift. Djupa påsar under ögonen. Rynkor i pannan. När fick hon dem? Ju mer hon ser på världen desto gråare verkar den. Vad hände med den pastellfärgade verklighet hon lärt känna? Allt ser bara dystert ut, som om någon målat om allt med en gråskala. Hon stänger ögonen och färdas med ens tillbaka till klassrummet. Bilderna har etsat sig fast i hennes minne. I varje klassrum var det likadant. Det är som att gå in i en tavla. Allt är stilla. Elever och lärare ligger orörliga på golvet, intorkat blod på deras kroppar. Luften bär en svag doft av metall. En symfoni av svaga vibrationer från korten. Hon hade haft tur, alla förutom hon hade varit inkopplade till systemet. Det måste ha blivit en kortslutning av något slag.

Med hjärtat bultande och andan i halsen sätter hon sig ner på vägkanten. Asfalten är varm, som den brukar vara en sensommardag. Solen värmer upp hennes ansikte, ovetande om den massaker som precis ägt rum. Lova ser ner på sina uppskrapade knän. Hon kan inte ha gått mer än tvåhundra meter. Det känns overkligt att det bara var igår hon hoppade hopprep med barnen på skolgården. Hur hade hon kunnat känna sig så levande? Lova tar stöd på trottoarkanten och reser sig försiktigt upp igen. Knäna gnisslar klagande. Det är underligt hur förändrad hon känner sig. Var hon verkligen såhär svag? Det var som om hon plötsligt hade åldrats 20 år. En obehaglig känsla av ensamhet började greppa tag om henne. Hon måste hitta någon annan. Visst fanns det konspirationsteoretiker som vägrat installera det i början men till slut gav de vika. Eller hur? Var det ens möjligt att fungera utan chippet?

Långsamt släpar hon sig fram längst landsvägen. Luften känns tjock och det enda som hörs är Lovas tunga andetag. Den tystnaden bryts plötsligt av en röst. Hon vänder sig tafatt om, nästan övertygad om att hon hallucinerar igen. Men nej, den här gången är det annorlunda. Mitt i vägen, ett tiotal meter bort, står en gammal kvinna. Hennes blick vilar vaksamt på Lova. Hon ser ut att vara på helspänn, som ett djur på flykt, redo på att försvinna vilken sekund som helst. Även hennes händer är djupt röda av intorkat blod. Med en darrande röst upprepar kvinnan sin fråga. "Är du också ensam? Du är inte som dem, eller hur?" Överrumplad försöker Lova svara henne men orden fastnar i halsen. Det känns nästan som att hon har glömt bort hur man gör. Efter ytterligare en ansträngning får hon ur sig något som liknar ord. "Vem är du?" Kvinnan ser tvekande på henne. I några ögonblick tror Lova att kvinnan ska lämna henne, springa sin väg och låta henne möta det okända ensam. Istället gestikulerar kvinnan åt henne att följa efter och börjar gå i motsatt riktning. Lova följer efter. Hon har inget annat val.

"Är du säker?" Ros nickar. "Jag har pratat med dem själv. Det är inte vackert ska du veta." Lova ser skeptiskt in i Ros grå ögon. Hon har svårt att ta in all information. Kvällssolen kysser deras ansikten. Det känns lite ironiskt, som att den skrattar åt deras situation. "Du menar alltså att det har pågått i över ett decennium?" Ros nickar igen och tänder en cigarett. Hon tar ett bloss och blåser fundersamt ut röken. "Jepp. Många av oss visste till och med om det" Hon hostar till och fortsätter. "Genmodifiering är inget nytt. Inte intolerans heller. Egentligen var det bara en tidsfråga innan det hände. När en del av befolkningen började designa sina egenskaper och talanger började de också se sig själva som perfekta. De tyckte att de var bättre än oss andra." Lova avbryter henne med skärrad röst. "Hur kunde ni veta om det och inte göra något åt det?" Ros rycker på axlarna. "Du visste också om det hjärtat. Något inom dig har alltid vetat om det. Vi ville inte se sanningen helt enkelt. De har planerat den så kallade utrensningen i flera år nu. En rensning av samhället. En radering av alla sorts imperfektioner." Hon fimpar cigaretten på golvet bredvid sig och den lämnar ett litet brännmärke. Hennes blick vandrar över Lovas häpnade ansikte. "Älskling, du är för naiv. Alla vill dig inte väl."

Tankarna snurrar i hennes huvud. Hur kunde hon ha förbisett detta i alla år? När hon tänker efter fanns tecknen alltid där. Det var som om hennes verklighet hade blivit filtrerad på något vis. Och det hade den såklart. Lova ser ner på sin handled. Ärret hade börjat läka. Det var ofattbart hur mycket implantatet hade förändrat. Ros hade förklarat det för henne. När de började utveckla det var det främst för att göra människors liv bekvämare. Bussbiljetter, hemnycklar och bankkort var några saker som kunde synkroniseras med chippet. Sedan gick det för långt. Kunskap, kroppsliga funktioner, humör, hälsa. Det kontrollerade allt. Inte konstigt att hennes kropp hade känts så svag, den var ovan vid att klara sig själv. Enligt Ros var det inte långt kvar innan infektioner tog sig igenom deras nästintill obefintliga immunförsvar. Utrensningen hade varit perfekt. De som hade haft turen att vara frånkopplade från systemet skulle snart dö av simpla sjukdomar. Hon kände sig så hjälplös.

"Jag hoppas att du inte kommer sakna mig för mycket. Kanske syns vi vid pärleporten ändå, man vet ju aldrig" ler Ros där hon ligger utslagen på madrassen. Hennes ögon är blanka och svetten har pärlat sig i hennes hårfäste. Lova ler svagt genom tårarna. "Jag kan inte lova något." Även om hon bara hade känt den gamla kvinnan i ett par dagar hade hon redan blivit som en mamma för henne. De två kvinnorna ser tyst på varandra. Båda är kallsvettiga av febern och fyllda av ångest för vad som ska hända härnäst. Men de vet även att det inte finns något annat sätt. Deras öde är förutbestämt. De trycker varandras händer och utbyter svaga leenden. Lova sträcker ner en svettig hand i sin ficka och tar upp pillerburken. Omsorgsfullt plockar hon ut två av dem och räcker fram det ena till sin vän. De fortsätter att hålla fast i varandra när världen börjar snurra.

Världen smälter samman. Lovas osammanhängande tankar blir allt mer intensiva. I alla dystopier som skrevs innan implantatet lanserades fanns det alltid någon sorts motståndsrörelse. Människor under en förtryckande regim gör revolt eller organiserar sig. Det fanns alltid ett hopp, ett missnöje och en längtan efter frihet. Det ligger i människans natur att opponera sig. Man hade aldrig föreställt sig att vi skulle älska förtrycket och censuren. Skillnaden från de mörka framtidsvisionerna och verkligheten var att det inte hade existerat någon enväldig makt. Det hade inte funnits någon diktator eller brutal militär som höll befolkningen i schack. Istället var de där frivilligt. De hade gett oss en filtrerad verklighet och vi hade svalt betet. Inte en enda gång hade hon ifrågasatt någonting. Möjligheten att bryta sig fri, att vara kritisk, hade alltid funnits där. Hon hade alltid vetat att något inte var som det skulle men hon hade inte velat förstöra perfektionen. Vem hade trott att man kunde bli så förälskad i att vara instängd?