~ • INSANE • ~

Kapitel 4 - Helvetets korridorer

Jag lyste med ficklampan på väggen. Stället var verkligen nedbränt. Svart överallt och massa förkolnade bitar av gud vet vad.

"Det är verkligen som att gå i helvetets korridorer," andades Joe.

Jag flinade.

"Se upp för djävulen bara."

Jag tänkte tillbaka på Charlie och vad han hade viskat i skogen. Han hade sagt att djävulen jagade honom. Aja... Om vi har tur kanske vi stöter på denna djävul här, och om vi har mycket tur kan vi fråga honom ett och ett annat på köpet. Just nu gick vi runt i Sankt George's tomma korridorer och försökte ta reda på så mycket vi kunde. Allt den tomma byggnaden gömde var dock smuts och gammalt bråte. Jag trodde faktiskt att det skulle vara skönt med tystnad. Ett fönster som hade drämt igen eller om golvet hade knakat mot fötterna, skulle nog inte vara så roligt att lyssna på. Men tystnaden som omringade korridoren och la sig likt ett tjockt täcke över oss fick stegen att kännas tyngre. Det hördes inte ens när jag satte ner foten mot betonggolvet. Ändå kändes det nästan som ett brott att bryta tystnaden. Jag tog bild på allt som var värt att dokumentera. Speciellt namnskyltarna. De var gjorda i sten vilket var anledningen till att de inte gått förlorade i branden.

Felicia Arender.

Jacob Flynn.

Frida Karlsson.

"Killar! Kom hit."

Jag slängde med huvudet mot rummet och de gick till mig för att kolla.

"Det här är Fridas rum," förklarade jag.

Joe gick in och lyste runt med ficklampan.

"Väldigt fint inrett," konstaterade han ironiskt med ett flin.

Rummet var nämligen tomt. Sotiga väggar utan ett enda fönster. Jag hade definitivt blivit galen ifall jag varit inlåst här dag ut och dag in. Det här var inget mentalsjukhus. Det var ett fängelse.

"Rum 5/11. Fem av elva," sa William plötsligt.

Jag rynkade pannan.

"Var står det?"

Han höll fram namnskylten.

"På baksidan."

Jag tog bild på siffrorna. Joe släckte lampan.

"Det är nog bäst att vi tar bild på alla siffrorna."

Jag nickade och öppnade munnen för att säga något när en duns plötsligt hördes. Vi snodde runt. Det kom från rummet längst bort. Jag brukar inte vara rädd. Men ljudet gav mig ändå kalla kårar.
William verkade också se lite skraj ut, men Joe var lugn.

"Vad fan var det där?"

Han började gå mot rummet och jag följde nervöst efter. De mörka rummen och korridoren som inte släppte in något ljus gjorde mig ännu mer illa till mods. Spöken finns inte. Men denät gjorde vem som än sköt Charlie. William och jag gav varandra en blick. Joe gick in i rummet försiktigt. Jag vågade inte följa efter.

"Vad är det?" frågade William lågt.

En tystnad hängde i luften.

"Joe?"

Min röst brast nästan. Jag hatade den här fördömda tystnaden. Det var som att den utmanade oss att säga något. Dessutom gick tiden så mycket långsammare här. Efter vad som kändes som en evighet svarade han tillslut.

"Ingenting."

Jag bet ihop och gick in i rummet. Det var tomt. En kyla spred sig från bröstet ut till resten av kroppen. Jag vågade bara viska vad vi alla tänkte.

"Vafan...?"

En till duns hördes längre bort och jag hoppade till. Det räckte för mig. William verkade hålla med.

"Vi drar!"

Jag sa inte emot.

*

När vi satt i bilen kände jag mig fortfarande kall. William konstaterade högt vad vi alla tänkte.

"Det är något skumt med det där stället. Jag går inte dit igen!"

Han stirrade ut i luften.

"Det behöver du inte heller. Vi har allt vi behöver."

"Så vart ska vi nu?"

Jag visste svaret innan vi ens satt i bilen.

"Polisstationen. Vi måste fråga Frida om siffrorna."

*

Frida skakade på huvudet.

"Jag vet inte. 5 av 11? Jag hörde ingen nämna det. Inte ens Charlie."

"Det betyder inte att han inte vet," svarade Joe fundersamt.

Frida var mycket lättare att prata med nu. Hon förstod att hon kunde lita på oss. Men bara om Joe var med. Hon fortsatte lite trevande.

"Fem av elva... det går inte ihop."

"Hur menar du?"

"Ni sa att det var rum fem, eller hur? Rum fem av elva. Men det fanns mer än femton patienter när jag var där."

Ännu en ledtråd som inte passade in. Vi diskuterade det hela när Frida inte kunde höra.

"Hon öppnar upp mer och mer," konstaterade jag.

William närmade sig bakom oss med ett papper i handen han läste ifrån.

"Och hon har rätt om rummen. Det var sjutton patienter inlagda när branden bröt ut."

Han pekade menande på pappret.

"Skulle en galen person kunna lista ut om ens förstå betydelsen av det?"

Han räckte pappret till mig och jag läste igenom det. Det stod inga siffror någonstans. Joe fortsatte:

"Det är fortfarande en sak jag inte riktigt fattar. När hon pratade med mig för första gången sa hon...

"Hjälp... min syster!"

...men när hon fick syn på henne var det som att satan själv gått in genom dörren."

"Hon känner kanske inte igen henne?" föreslog William.

"Hon verkade känna igen henne tillräckligt för att bli livrädd."

Jag nickade.

"Det är underligt. Men det ger oss inget svar på vad de där siffrorna betyder."

William ryckte på axlarna.

"Vi kan fråga Charlie. Han jobbade ju trots allt där."

Jag slängde en sista blick på pappret innan jag vek ihop det.

"Vi får bara hoppas att han vet..."

*

När vi kom fram till sjukhuset var det en bunt med journalister utanför. Jag suckade och bad till gud att de inte var här för Charlie's skull. Vi gick till  korridoren hans rum låg i där en polisman oväntat stod och bevakade. Bakom honom var gul tejp uppsatt. Hela korridoren var avspärrad. Endast några få sjuksköterskor fick passera förutom några utredare som tog bild på allting de fick syn på.

"Vad har hänt?" 

Polismannen svarade med mörk röst.

"Ett dödsfall."

"Och?" frågade William. "Det är ju ett sjukhus, att folk dör kan ju inte vara en nyhet..."

Han rörde inte en min.

"Det här gäller inget vanligt dödsfall."

"Mord, med andra ord..."

"Det sa jag aldri-"

"Vem är offret?"

Han tittade bakåt på utredarna och vände sig sedan tillbaka.

"Charlie Whitmore."

*