SAKURA

Kapitel 1

Vinden blåser i trädens blommor och bär,
Vårsolen bränner med sina flammor där,
Se så vackert och förgängligt det är!

Hanami, Maj 2013.

Kvinnan gick i parken tillsammans med sin man som
satt i rullstolen framför henne. Det enda som hördes var
hur däcken och parkvägens grus möttes, samt hur vinden
for. Det knastrade under hjulen. Vinden blåste i de rosa
körsbärsträden som gick som en allé längst vägen i
parken. Sakura.

Varje år i Japan går man ut och beundrar de vackra
rosa blommorna som just slagit i blom för att påminna
sig om Mono no avare1. Den kortlivade
körsbärsblomman ses i Japan av tradition som en symbol
och påminnelse om det korta och vackra men förgängliga
livet. Den har med säkerhet beundrats så länge som de
kunnat dokumentera om det och är Japans
nationalblomma. Dess ankomst i april-mars markerar
vårens början och är en signal på att gå ut ur husen och
ha lite roligt med familj, vänner och arbetskamrater.
Chiyo kunde inte förmå sig att prata. Det kunde ingen
av dem. Chiyo körde vidare, utan ett ord. En tår rann
över hennes runda mandelformade ögas kant och började
sin långsamma väg ner för Chiyos bleka kind. Toshiro
kan inte gå den här vägen med mig. Inte på samma sätt.
Numera behövde Chiyo köra honom. Hon önskade att
han kunde gå bredvid henne, hålla henne runt midjan, så
att hon kunde luta sitt huvud mot hans starka axel. Så att
hon kunde känna sig så där trygg som hon alltid gjorde i
hans famn.

Fåglar kvittrade i körsbärsträden, och Chiyo stannade
rullstolen ett ögonblick för att lyssna på dem. Hon visste
att de brukade leta efter fåglarna som sjöng. Det var vad
de hade gjort förut i alla fall. När hon märkte att Toshiro
inte lade så mycket märke till fåglarnas sång fortsatte hon
gå. Folk smockade runt körsbärsträden och tog kort via
deras mobiltelefoner på körsbärsblommorna. Liksom
tradition fanns marknadsstånd längst vägarna som vid
varje festival i Japan. Speciellt i Osaka var det mycket
folk ute den här dagen.

De flesta försökte ignorera Toshiro och Chiyo. Hon
lade märke till ett äldre japanskt par som stirrade på dem
när hon körde förbi dem med Toshiros rullstol. Hon hade
blivit van vid dessa stirrande blickar. Något fientligt, och
ovälkommet. Abnormt.

Chiyo hade ett rött hårband på sig och hade långt
korpsvart hår som gick ner till midjan. Runt halsen hade
hon svept en röd halsduk, som hon alltid gjorde på
fritiden oavsett årstid. Hon hade hängt sin svarta
läderväska mellan handtagen på rullstolen. Hon var klädd
i en knälång beigefärgad kjol, rosa blus och beigefärgad
kavaj.

Toshiro tittade på måfå runt omkring sig med sina
tunna mandelformade ögon. Irriterad över att han var fast
vid den här rullstolen. Förmodligen för resten av sitt liv...
Hans svarta T-shirt hade ett tryck av Darth Vader med
hans röda lasersvärd i högsta hugg. Han hade en helt
uppknäppt svart skjorta över detta, så att trycket på Tshirten
syntes tydligt. Hans överkropp var vältränad, som
han hade utnyttjat sedan hans ben slutat fungera.
Chiyo körde av från parkvägen ut på det gröna
kortklippta gräset och körde rullstolen fram till deras
favoritplats. Det var tungt och ansträngande för Chiyo,
det visste Toshiro. Han hörde hur hon kämpade med att
hålla rullstolen rätt samtidigt som hon tog sig högre och
högre upp med den, tills de var framme uppe på kullen.
Hon låste rullstolen. Toshiro såg på när Chiyo tog fram
picknickkorgen och bredde ut filten på den perfekta
platsen. Toshiro älskade Chiyos mat. Hon torkade bort
svetten från pannan och satte upp håret för att lättare
kunna duka fram.
Omu-Raisu: Omelettris, stekt ris med ketchup
tillsammans äggomelett. En komplett japansk måltid ska
kunna bjuda på de sex huvudsmakerna starkt, surt, bitter,
sött, milt och salt. Chiyo var duktig på det här. Det var en
del av hennes passion. Ekologisk mat, färska råvaror. Det
var tydligt att Chiyo verkligen trivdes att bo i Japan.
Toshiro log alltid åt hennes mat. Även idag. Och det
gjorde att Chiyo också kunde le litet.
Hon hjälpte honom komma ner på marken så att han
kunde få känna på gräset. Han kunde utan problem sitta
upp på picknickfilten. Hon behövde inte servera eller
mata honom. Hon visste att han kunde klara av det själv.
Trots deras nyfunna leenden var de tysta. Leendet blev
mer och mer ansträngt för Toshiro. Han ville kunna
springa ner för kullen och upp igen, som han kunde göra
förut. Eller till och börja med att kunna känna gräset
under fötterna.

De knäppte händerna. Böjde huvudena och blundade.
"Tack gode Gud för den här maten. I Jesu Namn.
Amen!" bad Chiyo.
"Amen" fyllde Toshiro i.
De tog upp matpinnarna och började äta maten. Under
tystnad först.
"Minns du, Toshiro, när vi träffades?"
Toshiro stannade upp ett ögonblick med att tugga. Han
tittade upp på sin vackra hustru, första gången på länge.
Första gången på länge såg de varandra djupt in i ögonen.
"Såklart att jag minns", Toshiro svalde, "men jag vill
inte prata om det just nu."

Det är ju just idag som man ska prata om sånt som
varit... tänkte Chiyo men hon tänkte inte protestera att
hennes man inte orkade prata om det förflutna. De
fortsatte sin picknick utan ett enda ord mer.

Chiyo packade ihop, städade upp efter dem och hjälpte
Toshiro att sätta sig i sin rullstol igen. Sen kom den något
lättare nedförsbacken. De var tillbaka på parkvägen igen.
Den här gången brast Chiyo i heta ljudlösa tårar bakom
Toshiro på vägen hem. De bodde nästintill parken i ett
lägenhetsområde på marknivån. Tre rum och kök och
toalett. Chiyo vred om nyckeln och öppnade dörren. Hon
hade lärt sig att inte vara i vägen när Toshiro skulle själv
köra rullstolen över tröskeln som försetts med en ramp så
att detta skulle vara möjligt.

Chiyo tog av sig sina stövlar innan hon lastade av sin
svarta läderväska och tog emot picknickkorgen från
Toshiro. Han hade haft den i famnen. Som alltid. Genast
rullade han iväg in till kontorsrummet, där han hade ställt
sin speldator. Chiyo packade ur korgen och började diska
tallrikarna. Hon skulle precis börja torka av dem när hon
hörde att Toshiro ropade förargat på henne.
"Chiyo! Kom hit!"
Chiyo suckade och lade ifrån sig tallriken och
kökshandduken. Hon gick från köket, som hade en öppen
planlösning med vardagsrummet och matsalen. Hon
öppnade dörren till kontorsrummet.
"Vi har inget internet!"
"Men Toshiro..." Chiyo tände taklampan och gick
fram till routern "... Du vet att jag alltid koppar bort
strömmen från routern när vi går ut."
"Varför det för?"
"Vi sparar energi på det sättet, älskling"
Chiyo satte i elsladden till routern i väggen.
"Så där!"
"Bra! Du kan gå nu"
"Ett enkelt tack hade varit trevligt..."
"Jaja... Tack" sa Toshiro frånvarande. Han hade redan
satt på sig sina hörlurar och rörde runt med datamusen.
Chiyo suckade. Hon gick ut och satte sig i
vardagsrummet. På väggen ovanför TV:n, som nästan
stod på golvet, hängde deras bröllopsfoto. Toshiro och
Chiyo var lyckliga där. Han stod resligt upp, och var
några centimeter längre än Chiyo.

Hon hade redan glömt bort att hon höll på att torka
disken. Hon stod inte ut längre. Hon behövde komma
bort. Hon behövde inte fundera. Det hade hon gjort ett
tag nu. Hon reste på sig och öppnade dörren till kontoret.
Toshiro var så inne i sitt spel att han inte skulle kunna
höra vad hon eventuellt sa. Men hon brydde sig inte, och
hon sa ingenting. Hon stängde dörren med en smäll, och
gick mot ytterdörren. Hon satte på sig sina stövlar och
tog sin svarta läderväska under armen och svepte sin röda
halsduk runt halsen. Hon kontrollerade att hon hade allt
hon kunde tänkas behöva vid en övernattning. Sedan vred
hon om handtaget och gick ut. Hon stängde dörren
bakom sig. Men hon brydde sig inte om att låsa efter sig,
även om hon gjorde det av mekanisk vana. Hon tog upp
sin mobil. Hon letade upp sin storasyster Anikos
nummer. Hon tryckte på luren och lade mobilen intill
örat. Hon väntade på att Aniko skulle svara medan hon
gick.

"Hej, du talar med Hayashi Aniko!" Aniko var alltid
glad när hon svarade i telefon. När Chiyo ringde blev
Aniko alltid gladare!
"Åh är det du, gumman! Vad roligt att du ringer!"
"Jag behöver få prata av mig, är du hemma?"
"Absolut. Allt för dig, syrran! När vi har pratat måste
vi gå och beundra blommorna."
Chiyo log ett litet leende.
"Tack Aniko-chan2! Ja det kan vi göra."
Aniko bodde på andra sidan staden, i ett
radhusområde. Tidigare hade Aniko och Toshiro bytt
lägenhet efter att hans ben slutat fungera. Lägenheten
hade stått i Toshiros namn även om Chiyo också bodde
där. Chiyo började prata av sig med Aniko, men hon hann
inte långt innan Aniko sa att hon självklart kunde stanna
så länge hon behövde. När hon den kvällen låg i sängen i
gästrummet kunde hon inte låta bli att tänka:
"Om jag bara hade vetat... Om jag bara hade vetat..."

Fortsättning följer på Storytel!