Du Gör Mig Hel •• f.s

3.7

3.7

Alexandras Perspektiv 

Det knackade lätt på dörren, det var Iris som kom nu. Jag reste mig upp ur soffan och när jag öppnade dörren stod hon där med ett ganska tomt ansiktsuttryck. Jag försökte le, men det kom ut väldigt halvhjärtat. Hur jag skulle bete mig nu visste jag inte riktigt. Kramade jag henne?

Men istället för att krama henne som jag normalt sätt skulle ha gjort så flyttade jag bara lite på mig så hon kunde gå in. ”Hej.”

”Hej,” sa hon och gick in. ”Hur är det?”

Iris hängde av sig jackan och knöt av sig sina svarta Converse. Precis som sist när vi var här så gick vi och satte oss på soffan där jag tidigare legat.

”Jodå, det är bara bra.” Jag drog bort en hårslinga från ansiktet och såg henne i ögonen. ”Hur är det med dig?”

Iris nickade. ”Jag mår bra.”

Och det var det. Varken jag eller Iris visste vad man skulle säga nu. Kanske inte speciellt konstigt då vi inte pratat på så pass länge. Hon pillade lite med min tröjärm och jag satt och tvinnade mitt hår runt pekfingret.

 Jag tittade upp på henne, och just då råkade hon göra detsamma. Den pinsamma stämningen skulle nästan gå att skära med en kniv, och jag försökte komma på någonting att säga för att göra det lite bättre. Men det var liksom helt tomt. Vad var det meningen att jag skulle säga? Egentligen var det ju hon som skulle be om ursäkt.

”Ville du säga något?” Direkt efter jag sa det insåg jag hur surt och drygt det lät – men det var allt jag kunde komma på.

Iris harklade sig. ”Ja. Alltså, du, förlåt för hur jag var sist – och hur jag har varit på senaste tiden. Du hade rätt, jag borde ge Felix en chans. Han är ju trots allt din pojkvän.”

Jag nickade. ”Tack. Jag antar att det är okej.”

Iris flyttade först närmare mig i soffan, och la sedan armarna runt mig. Jag kramade henne tillbaka, och insåg då hur mycket jag hade saknat min bästa vän. Vi satt så en stund, ingen av oss verkade vilja släppa. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag.

”Jag har saknat dig”, sa jag tyst.

Iris släppte mig och log. ”Jag saknade dig med.”

***

Iris var hos mig i några timmar till. Vi satt och pratade, kollade på en film och bara njöt av varandras sällskap igen. Jag hade saknat att alltid lyssna på henne förklara hur hon tycker saker är fel, prata i flera minuter och sedan när jag slutat lyssna fråga om jag håller med henne. Jag hade saknat att sitta och fnissa åt någonting vi båda märkte fast ingen annan gjorde det. Det var skönt att ha henne tillbaka som min bästa vän.
Jag ville inte vara arg på henne något mer, det kändes som att det var lite onödigt. Vi kunde ha löst det snabbare och inte struntat i att prata på så länge.

Klockan hade hunnit bli över midnatt så jag gick in i badrummet och tvättade bort allt mitt smink, satte upp håret i en tofs och borstade tänderna.

Innan jag släckte lampan så tog jag upp mobilen och tittade igenom vad som sas på Twitter. Jag hade fått en bild skickad till mig ganska många gånger, endast från fanpages till The Fooo. Jag klickade på en av länkarna där någon hade skrivit ”vem är det här, för det är inte Alexandra, eller hur?”

Bilden som kom upp fick leendet som tidigare funnits på mina läppar att verka långt borta. Jag la ena handen för munnen och var tvungen att titta en gång till för att verkligen se att jag hade sett rätt. Och jag hade inte sett fel, för där på bilden var Felix, med hans läppar pressade mot någon annans. Någon annan som inte var jag.

Ögonen fylldes snabbt med tårar som snart långsamt strömmade ner för mina kinder. Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara det. Felix skulle inte göra så. Visst skulle han inte? Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv, det fanns ingenstans att ta vägen. En stor klump bildades i magen och jag hickade till då och då eftersom att jag grät. Jag slöt ögonen och andades tungt, men det gick knappt. Mina andetag var oregelbundna och skakiga. Han fick inte göra så. Det kunde inte vara sant.

Men jag hade sett bilden och det jag såg var sant. Killen på bilden var Felix och han hade gjort det jag aldrig trodde att han skulle göra.

Även om klockan var över midnatt så tvekade jag inte en sekund med att klicka på Iris nummer och vänta på att hon skulle svara. Jag satte på högtalare, då mina händer skakade alldeles för mycket för att ens kunna hålla i telefonen.

”Hallå?” Svarade hon trött. ”Alexandra, varför ringer du nu?”

Jag snyftade. ”Snälla kom hit.”

”Vad har hänt? Gråter du?” Iris lät genast mer pigg och jag hörde hur hon ställde sig upp, antagligen från att ha legat och sovit. ’

”Kom bara hit”, sa jag tyst. ”Jag behöver någon.” 

Iris väntade en stund med att svara. ”Jag är på väg nu. Tio minuter så är jag hos dig.”

När jag torkat tårarna lite så ställde jag mig upp i rummet. Även om jag var ledsen så kände jag hur frustrationen och ilskan bubblade inom mig. Hur kunde han ens göra så? Hade han ingen form av intelligens alls? Jag stönade i frustration och sparkade till väggen. Jag blev inte arg över saker så värst ofta, men just nu så ville jag bara slå ett stort hål i väggen och skrika rakt ut.

Killen som jag alltid trott var den som bara kunde göra mig lycklig hade bevisat att jag hade fel. Jag ville aldrig prata med honom någonsin igen. Han förtjänade inte ens någon av min tid efter vad han gjorde. Men det var hans egna val och då fick han ta konsekvenserna. 

- 

okej så det här hände och jag vet att det är jättedåligt skrivet. Men är helt sönderstressad av alla prov osv så har ingen alls inspiration när jag kommer hem på eftermiddagen. Har även spanska prov imorgon och känner att jag kommer misslyckas rätt så hårt. 

MEN, har börjat skriva på en ny fanfic (som antagligen kommer publiceras när denna är slut) och den handlar om lille käre Enis ;) 

KRAM PÅ ER NI ÄR BÄST BÄST BÄST OCH JAG ÄLSKAR ER <33