Whixosiz Tower

Kapitel 2

Jag sneglar mot Herr Donovan, men han sitter med ryggen vänd mot mig och mumlar något för sig själv medan han bläddrar i något liknande en bok. Jag vill fråga hur långt det är kvar, jag vill veta hur länge till jag måste sitta i denna skakiga vagn, men jag vågar inte störa honom. Jag borde inte klaga, jag menar jag sitter ju åtminstone på ett mjukt säte, kusken däremot, vad jag kunde se, sitter bara på en enkel träbänk.

Ljudet av hästhovar mot sten får mig att ännu en gång dra undan tygskynket som hänger för fönstret på min högra sida och kolla ut. Hur många gånger jag har gjort just det under denna olidligt långa resa vet jag inte, men då jag sitter instängd i en liten täckt vagn som skakigt tar sig fram på dåliga vägar, med en tyst äldre man som mitt enda sällskap, så är det det enda jag har att göra för att fördriva tiden.

Jag inser snart att vi måste vara långt hemifrån då de dåliga grusvägarna har bytts ut mot stenbelagda vägar, och avståndet mellan husen blir allt mindre. Vi befinner oss inte på landsbygden längre. Det är med nyfiken blick som jag försöker ta in allt nytt som jag hinner, innan vagnen kör förbi och det är borta ur mitt synfält.

Efter ett tag kör vi igenom en öppning i en tjock mur och jag gissar att vi befinner oss i en så kallad stad. Jag har aldrig varit i en stad innan, bara hört om dom i mammas sagor som hon brukade berätta för mig när jag var liten. Det finns inte många städer kvar längre. Mamma brukade säga att det var städerna som förstörde vår värld.

Städernas teknik utvecklades så mycket att det tillslut blev för mycket och allt rasade samman. Efter den katastrofen så förbjöds städer totalt, för att undvika att något sådant skulle inträffa igen. Det är först på "senare tid" (ungefär 100 år sedan) som landets kung har tillåtit städer att byggas upp igen, under strikta villkor och bevakning förstås. Folket i städerna ska leva under samma villkor som folket på landsbygden, även om dom är tillåtna att ha vissa tekniska prylar, om dom har råd att betala för det vill säga.

Plötsligt stannar vagnen och jag väcks från mina tankar. Utanför fönstret ser jag bara enkla stenbyggnader och små barn som springer och leker med en boll på gatan, kvinnor som står och säljer alla möjliga olika saker och män som med sin fokuserade blick visar att dom är påväg någonstans. Jag är inte van vid allt detta ljud, hela mitt liv har jag bott på vår lilla gård, och det enda ljud man hör där är fåglar som kvittrar och en ko som råmar då och då. Här däremot är det barn som skrattar, män som ropar åt varandra och kvinnor som står och småpratar om allt och inget.

Herr Donovan måste ha noterat hur jag fascinerat kollar ut genom det lilla fönstret då han lägger en hand på min arm och hela jag stannar till.
"Välkommen till Birdcastle Town." Säger han med sin mörka röst innan han öppnar dörren och hoppar ut från vagnen.

Jag är förvirrad. Varför har vi stannat? Och varför kliver han ut från vagnen? Vi är väll inte framme? För vad jag har hört så bor herr Donovan i en stor slottsliknande byggnad, inte i ett enkelt stadshus.
"Kommer du någongång eller har du glömt hur man går?" herr Donovan sticker in sitt huvud i vagnen och kollar på mig.
"Ä-är vi framme, Sir?" frågar jag men får bara ett skratt som svar.
"Ånej. Vi har bara stannat för att äta middag."

Jaha. Snabbt tar jag på mig min slitna kappa över klänningen och kliver ner från vagnen med hjälp av herr Donovan. Jag sveper snabbt runt med blicken innan den fastnar på byggnaden framför oss. Den är precis som alla andra hus byggd av grå sten, men detta hus har tre våningar istället för två. Ovanför dörren står några bokstäver inristade i en planka; Birdcastle Towns värdhus.

Jag vet vad ett värdhus är, vi har ett i vår lilla by, även om det är mycket mindre än det som står framför mig nu. Det är på värdhus som resande människor stannar för att spendera natten och få sig ett mål mat, om man har pengar förstås. Jag får inte så mycket mer tid på mig att fundera, då herr Donovan leder in mig genom dörren och miljön vi möter överväldigar mig. Det är människor, främst män, som skrattar och pratar högt. Det är ljudet av glas som skramlar och krossas. Lukten av mat och något annat som jag inte känner igen ligger som en dimma över lokalen.