Krigare ~

Kapitel 3

Kapitel 3 ~

Jag sitter hopkurad längst in i hörnet i det lilla rum jag är inlåst i, det är näst intill svart här inne, om det inte skulle vara för det lilla gallret som sitter på väggen skulle det vara kolsvart här inne. Jag får knappt någon mat om dagarna eller något vatten. Jag känner att min mage kurrar på grund av hungern inom mig. Jag saknar min familj, jag är rädd och ensam.

Någon öppnar den lilla "prat luckan" in till min cell. Solens starka sken lyser starkt in och jag blinkar till. Mina ögon har vant sig vid det svarta mörkret så att det är svårt att se vem som kommer in. Jag hör att någon fumlar med nycklarna och snart är dörren upplåst och jag ser en person som kommer in med solens sken på sig, jag har fortfarande svårt att se så jag blinkar till några gånger. Jag reser mig upp men handen framför ögonen och försöker vänja mina ögon med det starka ljuset.

När jag väl har vant mig vid ljuset ser jag gestalten framför mig. Jag smälter. Hans svarta rufsiga hår och hans bruna ögon får vilken tjej som helst att falla. Jag studerar hans kropp noga från topp till tå. Han står framför mig med ett retsamt flin på läpparna. Han säger inget på ett tag utan bara står där och studerar mig. Jag trycker mig närmare väggen och han börjar småskratta. Han vänder sig om för att prata med sina vakter bakom sig och jag kan inte riktigt höra vad dem viskar till varann först men sedan pratar han högre.

"Vad heter denna?" hör jag han fråga sina vakter och pekar på mig. Jag får en känsla av att han är ledaren över detta stället.

"Hon har inte tilltalat sitt namn ännu, sir" svarar den ena vakten med en skarp röst. Den mystiske unge mannen som jag tror är ledaren över det här riket vänder sig åt mitt håll igen. Han kommer närmare mig och sträcker fram sin hand och rör vid min kind. Hela min kropp ryser och jag börjar skaka av rädsla, vad tänker han göra nu?

"Hejsan min sköna, vad är ditt namn?" frågar han och smeker min kind, ner på min hals och kollar rakt in i mina ögon. Han står där och väntar på svar, hans tålamod börjar sjunka. Jag vet inte vad som kommer hända mig om jag inte säger mitt namn. När det har gått en stund suckar han och vänder sig om för att gå tills jag stoppar honom.

"Le-eah. Leah Hamilton" stammar jag fram och kollar på hans ryggtavla. Han vänder sig om med ett belåtet leende.

"Leah" säger han för sig själv för att smaka på namnet. "Hej Leah. Mitt namn är kung Damian Thorn, välkommen till mitt paradis" säger han och öppnar dörren in till den lilla hålan jag sitter i, han gör en gest med handen som betyder att jag ska kolla ut på hans "paradis". I skuggan flyttar jag mig fram dit där solen skiner och jag kollar ut. Slavar i alla åldrar som jobbar för hårt, som blir slagna. Jag ser några kroppar som ligger på marken utan en enda rörelse, jag sväljer hårt och inser vad det innebär.

Damian små skrattar medans han går ut från hålan jag är i och dörren smälls framför mina ögon och prat luckan stängs och jag är återigen tillbaka i mörkret. Jag kan inte sluta tänka på hans namn, hans utseende, det är som fastklistrat i mitt huvud.

"Damian" viskar jag för mig själv och fuktar läpparna. Jag sitter i rädsla ihopkurad i hörnet och försöker hålla hoppet uppe att någon snart ska komma och rädda mig. Jag tänker mycket på min familj, undra vad dem tänker och vad dem gör. Alla tankar snurrar runt i huvudet och jag faller in i en djup sömn.

Jag vaknade av solens starka strålar som lyser in i mitt lilla lilla fönster gjort av galler. Jag gäspar stort och gnuggar ögonen. Jag drömde att detta var en dröm men inser fortfarande att det är verklighet. Jag hör fotsteg utanför dörren hela tiden och hoppas att någon öppnar min port så jag får komma ut och ta luft, känna solen mot min bara hud och bara andas. Nu hör jag lite mer bestämda steg komma gåendes, jag ställer mig stressat upp. Jag hör någon fumla med låset på min port och sedan var dörren öppen. Där stod han, Damian Thorn, fast jag vill strypa honom vill jag ändå kyssa honom på samma gång. Vad har jag för tankar? Jag känner ju inte ens snubben. Jag tänker bort det löjliga jag nyss tänkte på. Han kommer in långsamt och ser sig omkring, jag står som fastklistrad mot väggen.