Varför han

Varför han? Del 1

  Jag sitter utanför i väntrummet med mamma och väntar på resultaten. Detta gör mig väldigt orolig. Dom rosa skrikande väggarna hjälper mig inte så speciellt mycket. Dom gör mig illamående och svimfärdig. Jag försöker fokusera på något annat medan mamma bara verkar helt lugn. Hur kan hon vara lugn nu? Eller låtsats hon bara? Det kanske hon gör. Jag tittar mig omkring i rummet en fjärde gång. Inget har ändrats förutom att en äldre skrynklig gubbe har satt sig på stolen mittemot mig. Han sitter på en likadan trästol i brunt lack och vit sittpuff. Han kliar lite på låret och han ser ut att vara riktigt nervös.

Jag drar blicken mot något annat. Ett litet akvarium med ett fåtal små skimrande fiskar. Allt från rosa glittrande fiskar till blå matta fiskar. Men det är något som inte stämmer med en av fiskarna. Den hör liksom inte hemma där – jag kan bara inte komma på vad det är som är fel på den. Fisken är liksom både orange men på samma gång grön. Den byter nyans beroende på vart den är. Jag knackar försiktigt på mamma och hon tappar direkt fokusen på hennes svarta gelénaglar.

-Ja gumman? säger hon och lyfter blicken mot mig. Hennes ögon är röda och svullna. Jag pekar på den orangegröna fisken.

-Vad är det för fisk och varför skiftar den i färg? frågar jag och vänder blicken först på mamma och sedan på fisken. Akvariet är ungefär två, tre meter ifrån mig och mamma. Det står på en vit byrå med bruna lådor i ett fint mönster. Inte rutigt mönster som många byråar har utan mer att en ruta har fyra lådor i sig medan att en lika stor ruta bara har två.

-Ja du, jag vet inte. Men den är väldigt fin måste jag säga, svarar mamma. Hon låter osäker men det gör inget. Jag tror mamma är nervös över hur det kommer bli med pappa. Jag försöker tänka ut vad som kan hända med pappa och är orolig. Jag älskar honom, men jag gillar inte det han gör mot mig. Jag sitter och petar på det stora blåmärke som sitter runt min handled. Det gör inte så himla ont men jag kan känna en liten stråle av smärta. Anledningen varför jag, och mamma väntar på pappas resultat är på grund av detta blåmärke. Det var då det gick över gränsen. Mamma orkade inte höra pappas arga ord och mig gråtandes, vi bad sjukhuset att hämta pappa för att se om pappa ska stanna hemma hos oss, eller åka till en psykologiskinstriktion. Jag vill att han ska få hjälp, men jag vill fortfarande inte lämna honom. Det känns fel. Alla förtjänar en andra chans. Fast, pappa har ju fått så många andra chanser att det borde vara nog. Men visst kan inte föräldrar få slut på andra chanser? Eller?

-Marie Frickerman och Adeline Frickerman? säger en läkare frågande.

-Det är vi, svarar mamma och ställer sig upp medan hon tittar på mig.

-Vänligen kom till sal 485, fortsätter läkaren. Jag ser mot läkarens namnskylt. Magnus Larsson.

-Absolut, säger jag och går mot hissen. Sal 485 ligger på fjärde våningen och är dörr 85. Det har jag lärt mig efter alla gånger som jag varit på sjukhus. Det är vanligt att jag får giltig frånvaro från skolan. Eftersom jag inte medverkar på lektionerna så ofta har detta försämrat mitt betyg. Jag har fått be mamma hämta uppgifter från skolan och gjort dom på sjukhuset för att hålla mig på ett E som bäst. Men nu, om pappa skickas in på psykologiskinstriktion så kommer detta ta en ändring. Mina betyg kommer höjas och jag kommer medverka på lektionerna oftare. När jag kommer fram till hissen så är den redan framme. Jag kliver in och väntar på mamma. Hon kommer ungefär tio sekunder efter mig och jag trycker på knappen med siffran 4 markerad på. Dörrarna stängs automatiskt och vi åker upp fyra våningar. När vi kommer upp så hör ett litet pling och dörrarna öppnas. Vi kollar på varenda dörr som vi går förbi. Mamma på högra sidan och jag på vänstra. Vi har trots allt rum 85 så det borde vara på den högra. Tillslut hittar vi den. Vi kliver in och jag möts av pappa sovandes i en vit, tråkig säng. Han har massor av slangar i båda armarna och han sitter fastspänd om midjan, fotlederna och handlederna. Det känns skönt på något sätt. Nu kan han inte skada mig hur mycket han än försöker. Det är vita läderremmar. Sådana är riktigt starka. Nästan som om en bit betong satt runt en. Eller metall. Han ser ut att sova fast jag hör på andningen att han låtsats. När vi sätter oss på stolarna framför sängen så "vaknar" han.