Saker bara händer utan förvarning ibland

Hur?

- Hej Alice! Hur går livet? Frågar hon lika positivt som alltid.
- Jag ska flytta!
Oj det kom ut annat än hur jag hade tänkt mig. Jag ser chocken i hennes ansiktsuttryck och jag gillar inte det uttrycket över huvud tagen.
- Hahaha roligt första april skämt men du har nog tagit fel dag, det är bara mars. Oh gud vad jag önska att det var ett tidigt aprilskämt. Jag kollar på henne med en ledsen blick och hon börjar förstå att det inte är ett tidigt aprilskämt.
- Jag fick reda på det igår och tro mig, det är en lika stor chock för mig som för dig.
- Men....men....när åker du?
- Redan på söndag. Hon ser ledset på mig och jag känner hur hjärtat börjar bulta snabbare och hur jag vill krypa ner i sängen utan att komma upp någonsin igen.
- Vart flyttar du?
- Till någonstans som heter Trofors.
- Jaha....em....men då antar jag att vi får försöka ha det så roligt som möjligt tills du flyttar antar jag.

Vi går utanför dörren och är påväg till skolan där ännu en tuff grej händer, jag måste säga allt till de andra. Vi går tysta nästan hela vägen till skolan.
- Du föresten, jag har hört att några kändisar bor i Trofors, det är väll positivt.
- Jag antar det. Men det är ju inte direkt så att jag kommer träffa på dem eller hen. Säger jag besviket eftersom jag inser hur tråkigt det kommer bli och hur ensam jag kommer vara där.

Jag och Linnea kommer till kolan och som vanligt kommer Alex, Elvira och Josephine springande till oss.
-Hejsan, ni ser lite deppiga ut, har det hänt något? Frågar Alex eftersom han alltid ser när någon inte mår bra. Det är som om han har någon superkraft för han kan se om jag mår dåligt fast jag skrattar och har det roligt så kan han se att jag mår dåligt inombords ibland.
- Ja, vi är inte jätte glada. Jag har faktiskt något som jag måste berätta. Alla kollar på varandra och ser väldigt bekymrade ut.
- Jag ska flytta till Trofors. Pressar jag ut ur mig eftersom jag inte har något annat val. Alla kollar på varandra och är helt tysta utom Alex för han bara går där ifrån.
- Alex! Vänta vart ska du? Jag försöker springa efter honom men stoppas av Linnea.
- Ge honom lite tid okej. Jag kollar på henne och går några steg tillbaka.
- När åker du? Frågar Josephine tyst.
- På söndag redan. Ingen säger något men vi alla upptäcker att vi börjar om 5 minuter så vi går mot skåprummet.

Dagen går och det ända jag hör från dem är några ynka frågor om vart, när, varför och vad jag tycker om det. Om jag ska vara ärlig så vill jag bara gråta men jag är i skolan och om någon ser mig gråta kommer alla andra tjejerna i klassen bete sig om om de bryr sig och ställa massa frågor och killarna kommer bara prata för sig själva om vad de tror har hänt.

Sista lektionen har slutat och jag och Linnea går sakta hemåt.
- Vill du göra något idag kanske? Frågar jag.
- Kan inte.
- Okej kanske imorgon då?
- Ja det funkar nog.
Jag vet att hon igentligen kan men hon behöver nog lite tid och tänka eftersom hon har varit ganska tyst idag.

Jag går innanför dörren och slänger jagarna på golvet och skorna ställer jag inte iordning heller. Jag går snabbt upp till mitt rum och slänger mig i sängen och tårarna börjar snabbt rinna ner för kinderna en efter en. Jag hör steg som närmar sig rummet och mamma kommer innanför dörren.
- Gumman hur är det? Frågar hon bekymmersamt.
- Mamma jag vet inte vad jag ska göra. Mina kompisar säger knappt någonting och jag vill inte flytta allas.
Jag kollar på henne mod tårar rinnande för kinderna.
- Jag förstår det gumman och jag vet att det är tufft just nu men vi ska göra allt vi kan för att för det att funka okej.
Jag kollar på mamma och nickar. Hon ger mig en stor kram. Hon går ut från rummet och är nere och fixar middag. Jag lyckas somna när jag ligger där och lyssnar på min musik.