Kapitel 1

95 2 1
                                    

min kropp dansade i takt till musiken, tjejernas skrik ljöd i mina öron och lyckligare kunde jag inte bli. det är här jag hör hemma ingen annanstans.
-
'UNTIL WE LOSE OUR LUNGS..' dom sista tonerna ljöd ut ur högtalarna och tjejerna skrek ännu mer, vi tackade för oss och sa som alltid att vi älskade dom och sprang av scenen.

svetten bara rann och vi alla slängde oss i soffan så fort vi kom in i logen, katia, daff, kavita alla berömde oss för framträdandet och sa att vi hade ägt hela skövde arena. mer än så lyssnade jag inte jag bara stängde av. ända tills jag hörde någon säga 'omar äru döv eller?' Jag vaknade till ur min tillfälliga sömn och Felix stod framför mig han skrattade och sa "det ägde Omar, vi ägde allihop." jag reste på mig och vi alla möttes i en gruppkram.
"kan vi inte dra ut och hälsa på fansen, snääääälla." bad jag killarna och det var nog ingen som tvekade.
vi gick ut genom bakdörren och hamnade på baksidan av arenan där en grupp foooers på ca 7 stycken stod.
vi gick fram till dom och det enda som skilde oss åt var ett stängsel.
dom började gråta och skrika och jag trodde nästan några sekunder att dom skulle ramla ihop och dö.

"so close but at the same time so far away."Where stories live. Discover now