Det Läcker In Ifrån Taket

Det läcker in ifrån taket i badrummet. Precis ovanför badkaret i hörnet där taket och väggen möts. Missförstå mig rätt för du tänker förmodligen på läckaget som något som sipprar in, något trögflytande eller kanske mögel, men det är inte så. Det är snarare som en svärta som sprider sig sakta utifrån skarven och det har spridit sig neråt längs väggarna och utöver taket. Det ligger likt en skugga på väggarna, en svart ogenomtränglig skugga som inte ger vika för ljus, men det saknar djup. Jag försökte när jag först upptäckte det att peta i det med en penna men svärtan saknade djup. Jag är 21 och har bott själv i en hyresrätt ett tag. Mina föräldrar bor bara ett stenkast bort och jag frågade min pappa om han hade någon teori om vad det kunde vara, men det hade han inte. Inte ens efter att han förbryllat stått och stirrat på den långsamt växande svarta fläcken i några minuter. Hade det varit som en äkta svärta av något som hade brunnit så hade det haft olika nyanser, men det är samma svarta nyans överallt. Min pappa tyckte jag skulle kolla med hyresvärden om vad det kunde vara och eventuellt bryta upp den nedfläckade delen.
Hyresvärden har en egen lägenhet i huset så jag gick ner en kväll och knackade på och sade att det hade spridit sig något konstigt i mitt badrum och att jag inte trodde det var mögel. Han stirrade på mig en lång stund efter det jag sagt. Det spände och stramade i hans rynkiga ansikte och hans ögon bakom glasögonen såg drömska ut först och sedan oroade. Det hela gav mig obehagskänslor, sedan hade han frågat mig: "är det svart?" Frågan verkade svår för honom att ställa som att det krävdes hela hans viljestyrka att tvinga orden att lämna hans läppar och med dem lämnade också svettdroppar hans panna och han såg verkligen inte ut att må bra. "Ja", svarade jag trevande, överrumplad av den gamles reaktion. Efter mitt svar drog han djupt efter andan och smällde igen dörren mitt framför näsan på mig. Inifrån hörde jag hur han reglade den och sedan blev det tyst. Sedan dess har han inte kommit ut ur sin lägenhet så vitt jag vet, han har varit barrikaderad därinne i över en vecka nu. Jag hade förbryllad stått kvar utanför och glott likt ett fån på dörren, osäker på vad jag skulle göra. Något hade bevisligen upprört honom, men jag behövde få svar på om jag fick lov att bryta upp planken så jag ringde på dörrklockan. Först en gång, sedan två och sedan tre. Mellan gångerna stod jag där i tystnaden i säkert en hel minut och efter tredje gången gav jag nästan upp. Hade han somnat där inne? Det hördes verkligen inte ett ljud. Försiktigt sköt jag upp brevinkastet och kikade in. Det var kolsvart i lägenheten. Osäker på hur jag skulle formulera mig så sade jag kort: "Jag undrar bara om jag kan bryta upp planken för att bli av med det innan det sprider sig?" Inte ett svar kom tillbaka. Jag gav upp och gick tillbaka till min lägenhet. Den nattens sömn var olidlig. Jag tänkte på mörkret som hade skrämt den gamle och jag vågade knappt andas. Jag hade inget rimligt skäl att vara rädd för en fläck, men reaktionen jag fått sade mig att jag borde vara orolig. Det kändes inte längre som att det här var mitt hem, det fanns en annan närvaro på den här platsen. Något ondskefullt och oförklarligt hade flyttat in i min lägenhet och bodde nu i mitt badrum.
Tre dagar efter det knepiga mötet med min granne började fläcken förändras. Jag hade gjort mitt bästa för att ignorera den under dagarna som förflutit. Jag hade gått till universitetet varje dag och jag bävade varje dag för när jag skulle komma hem. Jag skulle vara ensam, ensam med det mörka. Därför hade jag börjat ta nattbussen hem, den senaste jag kunde åka, samtidigt som jag på morgonen rusade ut i novemberkylan för att ta den tidigaste bussen därifrån. Jag hade bara sovit fyra timmar per natt de senaste nätterna. Jag hade även flyttat min tandborste och min rakhyvel ut i köket, men någon gång hände det att jag behövde gå på toaletten. Då brukade jag sitta och stirra i mobilen. Uppdatera messenger gång på gång för att se om någon vän hade svarat på mitt meddelande så att jag skulle slippa känna mig så ensam och utelämnad. Det var på den här tredje dagen som jag satt och gjorde mitt ärende på toan som jag råkade trycka på avknappen på mobilen och skärmen slocknade. Med ens blev jag alldeles stel och kall och spänd och fick brått att slå igång den igen, men innan mina fumliga fingrar hade hunnit komma åt knappen han jag se reflektionen av fläcken i den. Fläcken hade nu sträckt sig över halva taket och det var något med den som verkade annorlunda. I skärmens reflektion såg det ut som om den rörde på sig. Den myllrade liksom, likt "myrornas krig" på gamla teveapparater, fast utan vita "myror". Det var alltjämt samma svarta nyans men den verkade röra sig frenetiskt. Jag greps av panik och skyndade mig därifrån så snabbt jag kunde. Jag slängde igen dörren och dök ner under täcket. Den natten sov jag inte alls. Jag satt upp i sängen med sänglampan på och stirrade ut i hallen och bort mot badrumsdörren. Jag var ute vid hållplatsen till bussen följande morgon säkert en timme innan bussen faktiskt skulle gå. Jag hade helt hoppat över frukosten. Följande dag var jag totalt frånvarande, en zombie, enda sättet jag klarade mig genom dagen var genom en enorm koffeinkonsumtion. Ett tag lekte jag med tanken att kanske sova hos en kompis eller mina föräldrar ett par dagar, men jag ville inte att någon skulle tro att jag var feg. Fläcken var onaturlig och hade ett slags ont omen över sig men jag försökte intala mig själv att min rädsla var irrationell.
När jag kom hem den kvällen satt jag länge med datorn och scrollade på facebook. Försökte styra tankarna på annat helt enkelt. Jag vågade dock inte titta på något med ljud på, mina öron var på helspänn, jag hade inbillat mig att något skulle komma ut ur badrummet när som helst. Tillslut tog dock nyfikenheten över och jag vandrade bort till badrummet. Jag vet inte hur, jag var inte riktigt närvarande i beslutsprocessen upplevde jag. Det var egentligen som att jag svävade utanför min kropp och helt enkelt bara drogs med mot min vilja medan mina steg hasade sig försiktigt fram tills dess att de stod utanför den stängda dörren. Min hand sträcktes fram och jag såg den trycka ner handtaget, dörren svängde upp och jag klev in och jag landade inte riktigt i mig själv förrän jag stod och stirrade i taket på fläcken.
Nog myllrade det alltid, eller kanske snarare ormade sig mörkret och slingrade sig runt i sig självt. Det är väldigt svårt att beskriva hur ett kompakt mörker kan röra sig. Jag ville verkligen inte röra vid det, lita på mig jag ville verkligen inte, men det fanns något annat inom mig som drev motoriken som öppnade badrumslådan och plockade fram en pincett. Även om jag inte ville göra det så var det med största fokus som jag sträckte upp pincetten mot taket och petade rakt i det svarta. Det var när den blänkande pincetten snuddade vid taket som det small till. Boom! Lampan i rummet slocknade och det blev kolsvart. Smällen var öronbedövande. Det var som om någon hade släppt ett städ i taket fast mer organiskt. Som om en gigantisk näve hade slagits i taket. Jag har ofta hört om personer som blivit paralyserade av skräck, men min reaktion var långt därifrån. Jag bokstavligen flög ut ur badrummet. Snubblade halvt över tröskeln och in i väggen i hallen och där kickade adrenalinet in och jag sprang till... sovrummet. Dum som jag var. Sovrummet har sedan min mörkrädda barndom varit ett slags fort för mig där jag kan känna mig trygg och säker så det kanske var logiskt att det var dit jag tog till flykten, men när jag satt hopkurad i sängen med endast min sänglampa som ljuskälla kändes det fullkomligt otryggt. Det kom inga fler smällar den natten men jag vägrade slappna av för en sekund. Innan gryningen så rusade jag ut till morgonbussen. Min passage förbi badrummet var ett kaotiskt töcken där jag slängde upp min lägenhetsdörr och sparkade ut mina skor och kastade ut min jacka innan jag själv sprang ut och drämde igen dörren så det ekade i trappuppgången. Med största sannolikhet hade jag väckt några grannar, men det berörde mig ytterst lite. För mig hade det instinktivt blivit en fråga om överlevnad.
Detta var alltså natt två, helt utan sömn. Jag gick inte på några föreläsningar den dagen. Istället satt jag nere vid sjön och rökte cigaretter. Jag hade inte rökt en cigarett sedan gymnasiet och då hade jag endast varit en feströkare, men den dagen hade nikotinkicken en sådan lugnande effekt att jag rökte två hela paket. Jag är inte ens säker på om jag åt något på hela dagen.
Det var på nattbussen hem som något konstigt hände. Jag satt med en rejäl ångestklump i magen eftersom jag ännu inte hade fixat någon annanstans att sova, dumma jävel. Mörkret utanför rutan kändes allt annat än betryggande och för varje meter som bussen rullade växte min motvilja. Vid en hållplats längs vägen stannade vi till och plockade upp en man i en långrock. Det är nästan bara alkisar som går på bussen vid den tiden mitt ute i ingenstans men den här personen verkade inte vara en sådan. Det var något avvikande med honom. Jag såg aldrig något ansikte, i vart fall inget ansikte som har präntat sig fast i mitt minne. Han gick på lugnt och satte sig två säten framför mig. Bussen rullade vidare. Efter att jag dåsat bort kanske tio minuter eller så, vaknade jag av en enorm smäll och att bussen skakade till. I mitt bryska uppvaknande hann jag få en blick av vägkanten innan bussens bakhjul kanade ner i diket och vi blev stillaståendes på en öde motorväg, lutandes in mot skogen.
Mannen framför mig satt stilla och tittade rakt fram, tillsynes oberörd av det som utspelade sig, men jag reste mig skärrat och passerade förbi honom fram till busschauffören. Busschauffören verkade vara i chock. Han satt bara och blickade framåt. Hela gången och trappan vid framdörren var täckt av glassplitter och något tjock och klibbigt som verkade vara blod. Jag lade försiktigt en hand på busschaufförens axel och han ryckte till och tittade på mig med stora ögonen. "Hur är det med dig", frågade jag. "Är du skadad? Körde vi på något?" Han bara gapade och sedan pekade han försiktigt mot mannen som klivit på bussen. Jag vände mig om och kastade en blick mot honom men förstod ingenting. Då grep busschauffören hårt om min underarm och viskade intensivt i mitt öra, osammanhängande "hin håle... körde på... inte mänsklig... inte naturlig... ring hjälp... spring... inte hem". Det hela gav mig kalla kårar och jag vände mig om mot busschauffören och frågade "vill du att jag ska ringa efter hjälp?". Han nickade. Jag har ingen aning om vilket nummer man bör ringa om man vill bärga en buss, men eftersom det fanns blod i bussen och vi bevisligen kört på något så larmade jag 112. Jag hade klivit ur bussen för att ringa och stod vid framdörren. Den kalla nattluften lugnade mig lite och jag tänkte lite klarare, men när jag stod där armbågade sig mannen som klivit på bussen förbi mig och klev ut i skogen. Jag stirrade häpet efter honom och funderade på att ropa efter honom men något sade mig att jag inte borde. Mannen bara tycktes försvinna. Han klev bara nån meter ifrån mig när mörkret omslöt honom och efter det hördes inget ifrån honom, inga skor mot gruset eller någonting, han bara försvann.
Lite senare kom busschauffören som verkade ha samlat sig ut och sade till mig: "är han borta nu?" Jag kunde bara nicka till svar. Busschauffören sade då att mannen hela resan hade suttit och viskat till honom och det var det som fick honom att tappa fokus så att vi körde på vad det nu än var vi hade krockat med. Enligt busschauffören var det fyrbent och stort som en älg, men naket. Det hade sprungit konstigt, ungefär som när en människa springer på alla fyra. Jag ville gärna avfärda chaufförens berättelse med att han fortfarande befann sig i chock men efter vad jag upplevt de senaste dagarna trodde jag motvilligt på vartenda ord han sade. Jag själv hade inte hört mannen viska något så jag frågade vad han hade sagt och busschauffören svarade: "Pojken får inte komma hem, den andre ska komma". Gång på gång hade han tydligen upprepat den här frasen.
Efter lång tid kom polis och ambulans till platsen. Jag och busschauffören fick lov att åka med varsin polisbil hem. Ingen av oss bedömdes ha några skador och det verkade som att chocken gått över på busschauffören. Bussen skulle invänta bärgningsbilen.
När jag kom hem var jag så trött och omtumlad att jag hade lyckats förtränga både fläcken och den kusliga frasen som min medpassagerare hade viskat. Pojken hade kommit hem, men det insåg jag först långt senare. Mina nycklar rasslade till i ytterdörren och jag klev in. Jag insåg precis mitt stora misstag från föregående kvälls flykt ifrån badrummet. Dörren stod vidöppen och det lös där inne. Hur kunde jag inte förstå. Badrummet hade bara en lampa; taklampan som hade smällt igår, men nu lös det i vart fall. Jag pressade mig mot väggen och samlade mod för att kika runt hörnet. På väggen mitt emot mig såg jag ljuset och det tedde sig olikt min gamla lampa. Kallt och livlöst och när jag slutligen med begynnande tårar i ögonhålorna kikade runt väggen såg jag att det stod skrivet i tjock svart färg på det vita kaklet över badkaret: "Han sitter därnere och skakar", det stod även skrivet en tvåa under texten. Häpet frös jag till. Kanske var det nu jag blev paralyserad av skräck men i ögonblicket var jag inte ens säker på om jag var rädd. Det fanns ingen naturlig ljuskälla i rummet och det gick inte att avgöra vart skenet kom ifrån och sedan skedde nästa underliga sak. Bokstäverna i det sista ordet flöt omkring och ändrade form och sedan stod det "Han sitter därnere och skrattar" tvåan förvrängdes även den och smalnade av till en etta. Det började bulta i mitt hjärta och slagen ekade i mitt huvud och det verkade som om den bortre kakelväggen sjönk längre bort eller om det var mitt synfält som smalnade av. Det sista ordet började dansa igen och bildade en ny mening "Han sitter därnere och skriker" och sedan började ettan sträckas och delas tills den bildade en nolla och det var då det isade till i hela mig när ett djupt vrål ekade någonstans nerifrån. Det lät högt men ändå avlägset och det var nu jag slutade bete mig rationellt, om mitt beteende de senaste dagarna kan kallas rationellt.
Jag rusade ut ur min lägenhet och nerför stegen i trapphuset. Jag förväntade mig att vrålet skulle ha väckt mina grannar och att flera sömndruckna ansikten skulle kika ut genom dörrarna, men det fanns bara jag och jag sprang så fort jag kunde. Ner, ner, ner och ner ända tills jag stod framför källardörren. Varför jag inte sprungit ut genom ytterdörren det visste jag inte. Det bultade något så förskräckligt i huvudet och jag trodde jag skulle svimma, men jag sköt upp källardörren och blickade ut i totalt mörker. Jag klev fram och trevade efter lyset som slogs på. Längst bort finns det en dörr som leder in i pannrummet och bakom den dörren hörde jag ett rasslande oljud. "Han sitter därnere och skakar", tänkte jag. Jag tog några steg fram och genom väggarna hörde jag ljud som lät som avlägsna barnskratt. "Han sitter därnere och skrattar". Nu var det bara ett steg kvar till pannrumsdörren. Noll. Jag pressade upp dörren och skriket var så högt att jag vek mig dubbel och höll för öronen.
Det fanns ingenting där... Bara den gamla pannan och en spade. Jag hade aldrig sett en spade därinne förut. Mitt i rummet hade golvet brutits upp i ett kvadratmeter stort område. Det fanns fuktig mörk jord under golvet. Mina tankar gick gång på gång till spaden. Det var så tydligt. Han vill att jag ska gräva... insikten sköljde över mig. Vad skulle jag hitta? Den andre som skulle komma hem? Låg han begravd här? Hade någon tidigare inneboende i min lägenhet blivit mördad och låg begraven under huset?
Jag hade ingen aning om vad som hade sporrat mig till att gå ner i pannrummet. Jag var fullkomligt vettskrämd och lidande men jag hade tagit mig dit och nu började jag resonera med mig själv igen. Jag ville helst slänga igen dörren till pannrummet och fly hem till mina föräldrar, vem brydde sig om det var mitt i natten? Fast jag ville också gräva, detta var ett mysterium och jag behövde veta nu. Jag högg spaden och började gräva. Tiden flöt förbi. Den fuktiga gamla jorden doftade unket och jag grävde. Jag högg sönder lite rötter och flyttade mer och mer jord. Jag måste ha grävt i bortåt två timmar, ett djupt hål hade det blivit och jordhögen jag hade kastat upp var nästintill lika hög som mig själv, men plötsligt såg jag något i jorden. Min första tanke var ett kranium för det var vad jag hade varit inställd på. Min hjärna som hjärntvättats av för många skräckfilmer visste att jag behövde ge kroppen en riktig begravning för att hemsökelsen skulle nå sin ände, men det var inte ben.
Det var en ansiktsmask i porslin. Den var sprucken från topp till tå men den hölls fortfarande samman och den var målad i gälla färger som inte hade mattats av sin vistelse i jorden. Jag svepte bort jord från den och såg två klotrunda enorma klarblå ögon och en stor röd mun som sträckte sig i ett grin från öra till öra. Jag stirrade på den länge i förundran, plötsligt lugn, plötsligt inte så rädd.
Det var när jag vände mig om som jag stelnade till och min fingrar slöt sig krampaktigt runt porslinsmasken. I dörren intill pannrummet stod en gestalt i en långrock. Ansiktet gick inte att se i det kraftiga motljuset. "Pojken fick inte komma hem", väste han med en skrovlig stämma. "Den andre har kommit", och så slogs dörren igen och jag blev fast i mörkret i min egna kalla fuktiga grav som jag grävt. Dörren intill pannrummet gick inte att öppna, den hade gått i baklås. Jag skrek mig hes den natten och bultade mot den hårda tjocka metalldörren tills nävarna värkte. I slutändan kollapsade jag lutad mot dörren. Slutligen utmattad av så många dygn av förlorad sömn.
Jag har bott hos mina föräldrar ända sedan en annan hyresgäst hittade mig i pannrummet någon gång fram på eftermiddagen. Jag hade sovit med porslinsmasken i min famn och eftersom hyresgästen såg i vilket härjat skick jag var hade hon erbjudit sig att täcka igen hålet i golvet. Min pappa hade hämtat mig och kört mig hem efter att hon hade ringt honom. När jag satt i trapphuset och väntade hade den gamla damen gett mig ett uppdrag. Jag ska göra mig av med masken, men jag får inte förstöra den för då kan "han" bli arg. Mer än så vet jag inte och imorgon ska jag dumpa masken i sjön på en plats som förhoppningsvis är tillräckligt djup för att begrava den för alltid, men jag är dock orolig för att den skall hitta en väg tillbaka. Vad "den" nu är... I skrivande stund har jag fortfarande inte sett några tecken på att min hyresvärd har lämnat sitt rum, polisen har larmats och ska bryta sig in där. Busschauffören gick bort strax efter att han kom hem, dödsorsaken ska ha varit naturlig men en papperslapp som hittades på hans nattduksbord har förbryllat utredarna. Det hade stått "inte mänsklig" på den. Jag vet inte vad som händer imorgon när jag släpper masken i dess djupgrav men den ligger förseglad i en låda på mitt rum och om nätterna har den väsnats. Av och an har det växlats mellan att rassla, skrattas och skrikas ifrån lådan. I vart fall har jag härmed nedtecknat mitt vittnesmål och om du märker att det läcker in ifrån taket, var då smartare än jag och flytta vid första tecknen. Ta in på motell, eller bo på gatan om du så måste, vad du än gör, stanna inte. För jag tror att masken kommer hitta en väg tillbaka, den andre ska komma.