Pojken som inte överlevde

4

Ron:
"Jag åker genast ditt för att hämta dom" sa Luna.
"Tack så mycket" sa jag och log mott henne. Hon log tillbaka och sen gick hon. Jag tänkte precis omfamna henne men då kom någon ner för trappan.
"Mamma vem är det?" Frågade en liten flicka som stod i trappan.
"Det här är Ron" svarade Hermonie och log mott henne. "Ron det här är min dotter Rose"
Precis när jag tänkte säga att jag var pappan så kom någon mer ner för trappan. Det var inte en flicka den här gången. Nej det var en man. Det var inte vilken man som helst det var Viktor Krum. Vad gör han här? Rose sprang till Viktor och kramade om honom.
"Pappa" sa Rose. Jag tittade på Hermonie.
"Kan du hjälpa mig hitta vart jag ska sova?" frågade jag Hermonie men vi båda visste att jag bara ville prata med henne i enrum. Hon nickade lite lätt och så gick hon upp på övervåningen. Där fanns det flera rum. Det måste vara många anhängare till Fenixorden. Men i slutet på korridoren så öppnade Hermonie en dörr. Jag klev i rummet. Rummet var litet det fanns bara en säng och en byro.
"Vad gör Krum här?" frågade jag med en kall röst.
"Han gick med i Fenixordern för fem år sedan. Han har alltid funnits där sen dess. Och efter ett halv år gifte vi oss" svarade Hermonie.
"Och sen skaffade ni Rose" konstaterade jag och satte mig på sängen. Hon nickade.
"Glömde du mig så lätt? Det har inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på dig" sa jag.
"Jag har tänkt på er med men jag blev kär i Viktor. Och jag kunde inte stoppa det" sa hon med medlidande i rösten.
"Hermonie jag älskar fortfarande dig och jag kan inte se dig och din man varje dag. Jag måste åka" sa jag och så ställde jag mig upp och gick ut. Jag sprang ner för trappan med Hermonie hack i häll.

"Ron snälla gå inte" sa Hermonie förtvivlat. Män jag ignorerade henne. Jag skulle precis öppna dörren när den flög upp. Luna kom in genom dörren.

"Vad har hänt Luna?" frågade jag henne oroligt. Hon tittade på mig och Hermonie.

"De har tagit dem" svarade hon. Hermonie flämtade till och så kramade hon om Krum. Jag kände en klump växa i magen.

Vi satt vid bordet. Luna, jag och Hermonie. Krum var för tillfället uppe på övervåningen med Rose.

"Varför tog de dem?" frågade jag Luna.

"Vi har fått reda på att Ginny Luna Granger Weasley sa till Bella Narcissa Malfoy att hon inte var renblodig. Och i samma ögonblick som hon avslöjade det så tog de henne. Men hon sitter bara i fängelse hålan. Det är inget alvarligt" svarade hon. Hermonie som inte hade sagt ett enda ord sen Luna hade kommit tittade upp.

"Nevill då? Vad har hänt med honom?" frågade Hermonie oroligt. Luna väntade ett tag på att svara men tillslut hade hon samlat modet till att berätta.

"Men Nevill hade inte samma tur hanns vänner fick reda på det och dom ville ta hand om honom först. Efter att de var klara med honom så kände man inte igen honom" svarade Luna och så tittade hon ner i bordet "Han torteras i detta nu på ministeriet"

Hermonie ställde sig genast upp. Med den där bästlutsamma blicken och då fanns det ingen eller ingen som kunde stoppa henne. Om så hela Fenixorden skulle försöka stoppa henne så skulle hon fortsätta.

"Jag måste rädda honom" sa hon.

"Du kan inte det är för farligt. Du dog nästan förra gången du åkte till ministeriet. Om du vet vem ser dig så kommer han inte ge sig förens han får en kropp" sa Luna.

"Vi ska rädda honom men det kommer att ta sin tid. Vi måste planera och det kommer att ta sin tid" sa jag lugnande till Hermonie fast inombords var jag liv rädd. Vi måste rädda honom till varje pris. Men jag tänker inte låta henne offra sitt eget liv.

"Medans vi pratar så torteras min son av dödsätare!" skrek Hermonie argt.

"Hermonie du är smartare än så. Du vet att om du åker nu så kommer du att misslyckas och då kommer han att bli förflyttat till ett mycket mer bevakat ställe. Och om du kommer undan så kommer Nevill bara bli mer torterad. Du kommer bara göra situationen värre" sa Luna. Luna har förändrats mycket sen Hogwarts. Hon är inte så drömmande som hon var förr. Hon är mer närvarande och klokare än förr. Allt som hon har gått igenom har gjort henne till en ny person. Hon har varit med om hemska saker. Hon har förlorat vänner och familj. Mörkret har format henne. Det har funnits för mycket fruktan, rädsla och sorg i hennes liv för att hon skulle kunna vara den personen hon var förr.

"Du har nog rätt" sa Hermonie och så satte hon sig ner. "Men om en månad så kommer jag att åka" Både jag och Luna nickade. Men vi båda visste att det var för tok för lite tid. Men det var ingen ide att fortsätta argumentera med henne. Så vi fick hålla med för tillfället.

Hermonie:

Jag satt på min säng i mitt rum och tänkte på Ginny och Nevill. Krum gick in i rummet. Och satte sig ner brevid mig.

"Hur mår du?" frågade han.

"Jag har inte träffat minna Ginny och Nevill på fem år och nu så skiljs jag från dom igen. Ibland känns det som om jag aldrig kommer få se dem igen" svarade jag och en ensam tår föll från min kind.

"Du kommer att få se dem igen det lovar jag. Och jag kommer hjälpa dig" sa han och log medlidsamt mott mig.

"Tack så mycket. Jag vet att jag alltid kan lita på dig" sa jag.