Fuck it

#Kapitel 29

MELISSAS PERSPEKTIV

Jag vet inte längre hur jag känner.
Det är bara några få timmar kvar tills vi landar.
Landar i Hawaii.
Där finns mamma och pappa.
Vill inte att de ska få se mig så här.
Speciellt inte efter orden Aiden sa.
"Om du så mycket tyckte om Zack varför ville du knulla mig".
Dessa ord finner jag inga svar på.
Han hade totalt rätt, isåfall jag verkligen från botten ur mitt hjärta tyckte om Zack så skulle jag aldrig hållit på med en annan kille.
När man tycker om någon så håller man inte på med någon annan.
Jag gjorde tvärtemot, kanske så är jag inte kär längre.
I honom.

Det är fortfarande blecksvart utanför flyget.
Inget syns bara min dystra spegelbild.
Spegelbilden som egentligen skulle varit glad just nu.
Tyvärr så blev det inte så.

Om ungefär en timme så står jag med resväskan utanför flyget.
-"Tänk om allt bara blir fel när vi träffar dem?" Säger jag till Jackson medans han håller om mig runt hans famn.
Första gången han visat att han kan vara en tryggande storebror.
-"om det blir fel, så blir det så. Mamma å pappa kommer förhoppningsvis fatta"

-"Vad menar du med förhoppningsvis?"

-"Vet inte" säger han och tar ett djupt andetag.

-"Jag vill sova"

-"Sov då"

-"Men då kommer jag inte orka vakna sen"

-"Det kommer du, men sov lite å sen när vi landat väcker jag dig" säger han och släcker lampan som sitter på väggen ovanför oss.

Han hade rätt, jag vaknade.
Han väckte mig på ett hemskt sätt.
Alarmet tog nästan mitt liv.
Den skrämde livet ur mig.

Solen skiner idag igen.
Men det gör inte jag.

-"Kom, vi måste snabba oss" säger Jacksson undertiden han ger mig min resväska.
Direkt när han ger mig den så ser jag massor av fotografer utanför flyget.
Inte NU.
Helvete.
Jag ser ju förstörd ut, vaknade ju nyss.
Då fixade jag mig helt i onödan.
När jag säger massor menar jag verkligen det.
Nästan överallt runt flyget står olika slags journalister och nyhetsrapporter samt massor av fotografer.
Detta kunde jag inte tro skulle uppstå.
När Jack sa att det skulle komma fotografer trodde jag inte att det skulle bli såhär mycket.

-"Jack, vänta" säger jag medans jag drar tillbaka honom.
Han kollar på mig och ser ganska nervös ut.
Det gör så jag känner mig extra nervös än innan.
Vad i hela friden är mina föräldrar kända för?
Det står ju liksom upp till 200 styckna kameror överallt.

När vi går ner för trappan utifrån flyget så känner jag den svalka vinden pusta förbi.
Känns skönt.
-"Melissa Damians!"
-"Hur tycker du det ska bli att få träffa dina föräldrar!"
-"Melissa!"

Hör jag massor av nyhetsrapporter och fotografer ropa nedanför trappan.
Hur ska jag svara på allt?
En trygg sak är att det finns flera livvakter som står i svarta uniformer med svarta blanka glasögon, som inte går att se igenom.
De står innanför det avspärrade området som vi befinner oss på.

Ingen verkar ha ropat Jacks namn än.
Lite märkligt egentligen.
Han är ju liksom äldre än mig och vore synas mer på kameror än mig.
-"Svara inte på några frågor, följ bara efter mig" säger Jack.
Jag nickar till svars.
Vi har kommit till en svart limousine.
Två dörrvakter står vid varsin sida av dörrarna.
De öppnar artigt.
-"Tack" säger jag och stiger in i bilen.
Sätena är gjord av en slags bärs färg.
Materialet är gjort av skinn.
Mycket fint faktiskt.
På pricken när vi satt oss så hör vi bankande slag på fönsterrutorna.
De blir bara högre och kraftigare.
-"Vill ni vara så snälla och köra lite fortare" säger plötsligt Jack.
I bilen var allting helt tyst innan Jack avbröt det.
-"Såklart" säger chauffören.
Chauffören har svart hår och en grå kostym på sig.
Resten syns inte.
Han verkar vara något år äldre än mig.

Har ingen aning vad som kommer hända härnäst.
Vi har åkt i ungefär en halvtimme.
Just nu befinner vi oss högt uppe på ett berg.
Här ifrån så skiner solen ytterligare mer än nere vid flygplatsen.

Bilen stannar och innan jag hunnit öppna bildörren själv, så kommer hastigt den manliga chauffören och öppnar dörren.
En annan kvinnlig chaufför kommer emot oss och öppnar bildörren på jacks sida.
Vi både stiger av och framför oss så ser vi ett stort vitt gudomligt vackert hus.
Det finaste jag någonsin har sett.
Skulle varit drömmen att ha bott här.
Utifrån den stora porten så kommer en man och en kvinna emot oss.
Som jag inser är våra föräldrar...