Maskeradbalen

Kapitel 52.

Ellinor.

Han ska hem... Jag går runt i affären helt darrig. Jag är så otroligt nervös. Under två månader har han legat på sjukhuset och visst jag har varit hos honom någon timme per dag. Men det är inte det samma som att leva med honom.

Den sista veckan har vi kramats men ingenting annat. Han känner inte mig och känslan av att känna honom, älska honom och se att han är så osäker när det gäller mig känns så otroligt jobbigt. Jag vill bara krama om honom, kyssa honom och känna hans starka kärlek till mig. Men det gör jag inte nu för han är så osäker och så skör.

Han vet inte ens om att han älskar mig. Det är samma Kevin som förut, men ändå inte och jag vet inte hur jag ska hantera hela situationen. Nu ska han få komma hem och jag ska leva med honom dygnet runt. Leva med min livs kärlek, som inte känner mig...

Jag köper på mig allt som han kan behöva. Jag kommer ju att gå i skolan så han behöver ha lunch och annat som han kan äta och dricka när jag inte är hemma med honom. Jag kör hem med maten och går sedan runt i lägenheten. Jag har städat så att allting är fräscht och snyggt. Han har aldrig gillat när det är stökigt så vi har det väldigt sparsamt möblerat.

Jag har inte tagit med mig så mycket möbler när jag flyttade hit men alla mina andra saker finns här. Jag har rummet kvar hemma hos mamma och pappa men jag bor här på heltid. Nu får vi väl se hur det blir, han kanske inte alls känner att han vill leva med mig, han kanske...
Jag sväljer och ångesten tar över igen. Han kanske inte vill ha mig nu...

Hans mamma har bott på hotell de senaste dagarna och igår åkte hon hem till Hans. Vi ska låta Kevin komma hem och landa så lugnt som möjligt. Han är fortfarande inte riktigt bra och hans huvud spökar ibland. Men läkaren säger att det bästa för honom just nu är att få komma hem. Det är fredag idag så nu har jag hela helgen på mig att hjälpa honom att bli hemmastadd. Jag tittar på klockan. Den är två och det är dags att åka och hämta honom nu.

***

"Då var allt packat. Är du redo?" Jag ser på Kevin som reser sig ifrån sängen.

"Mina mediciner?"

"De ligger i väskan här." Säger jag och pekar på det yttersta facket.

"Bra... tack." Jag håller upp jackan åt honom och han drar på sig den.

"Klarar du att gå själv?" frågar jag och han nickar. Han haltar fortfarande litegrann efter smällen på höften men annars går han hyfsat bra.

"Ja, men bär du väskan är du snäll?" frågar han och jag nickar.

"Självklart."

"Tack." Han går före mig ut ur rummet och vi säger hej då till personalen innan vi tar oss ut i bilen. Jag hjälper honom in och han sätter sig bredvid mig i framsätet.

"Jävlar", suckar han matt och sluter sina ögon.

"Är det jobbigt att gå?" frågar jag och han nickar.

"Ja, alltså jag blir trött i mitt huvud av minsta lilla grej", säger han hest. Jag nickar bara åt honom innan jag startar bilen och kör hem till lägenheten. Han säger ingenting på hela vägen. Han sitter bara tyst lutad mot fönstret, med slutna ögon och andas lugnt. Jag kör lugnt hela vägen hem innan jag parkerar utanför. Han öppnar ögonen, ser sig omkring och skakar på huvudet innan han ser på mig.

"Jag minns inte ens vart jag bor. Vilken lägenhet. Hur den ser ut..." säger han och jag ser ångesten i hans ögon.

"Jag minns ingenting..." Jag greppar tag i hans hand och han sväljer ansträngt.

"Det kommer att bli bra älskling", säger jag och han håller hårt i min hand.

"Kommer det?" frågar han och hans ögon fylls utav tårar.

"Kommer det verkligen det?" viskar han igen och ser ner på våra händer. Klumpen växer i min hals och han harklar sig.

"Okej, ska vi?" frågar han lågt och jag nickar innan jag släpper honom. Vi kliver sedan ut ur bilen och jag tar med hans väska in i huset.

"Vi får ta hissen. Jag tror inte att du klarar av trapporna?" frågar jag och han nickar. Han ser sig om när vi väntar på hissen och han ser så otroligt obekväm ut. Det plingar till och vi kliver in i hissen. Jag trycker på knappen till vår våning och han lutar sig mot ena väggen. När vi kommer fram går vi ut och han ser sig hela tiden omkring. Jag sätter ner hans väska utanför lägenheten och öppnar dörren.

"Välkommen hem", säger jag hest och han kliver in före mig i lägenheten. Jag stänger dörren bakom oss och ser på honom när han drar av sig jackan och skorna, innan han går längre in i lägenheten. Jag går genast till sovrummet och ställer hans väska på sängen. Jag hör hur han vandrar runt i rummen och biter mig i läppen. Jag försöker att hantera mina känslor och min oro.

"Det är fint." Jag vänder mig mot honom och han ser ängsligt på mig.

"Ja, vi trivs", viskar jag och han nickar.

"Jag förstår det..." Han ser sig om i rummet och jag frågar,

"Känner du igen något?"

"Inte ett skit", viskar han och börjar att plocka i sin väska. Han packar upp sakerna och jag lämnar honom i sovrummet för att sätta på kaffe. Jag lutar mig mot köksbänken när jag väntar på att kaffet ska rinna ner och han kommer in till mig.

"Jag är glad att du är här med mig. Jag vill att du ska veta det Ella", säger han och sträcker ut armarna mot mig. Jag går in i hans famn när han kramar mig och slappnar av mot hans kropp. Jag sluter mina ögon, lägger armarna om honom och flämtar lågt.

"Jag är glad att du ärhemma hos mig igen", viskar jag och han smeker mig i håret. Jag håller hårdarei honom och kysser honom, precis som jag alltid brukade göra på halsen. Hanstelnar till och jag kommer genast på mig själv. Han lutar sig lätt bakåt ochser avvaktande ner på mig...