Finns Det En Så Finns Det Flera

Kapitel 5

Jag var åter igen i en ambulans, denna gången vaknade jag. En snäll kvinna pratade lugnande med mig men jag uppfattade inte ett ord.

När vi kom till sjukhuset tänkte jag ställa mig upp men jag satt fast.

-det är okej, du behöver inte gå. Vi kör dig. Sade den snälla kvinnan.
-tack sade jag tyst, min glada starka röst hade helt försvunnit, nu va den tunn och torr.

Det var en lättnad att slippa gå, det kändes skönt att bara ligga där på båren och åka med, nästan som när man var liten och åkte vagn.

Vi kom in i ett rum som var så vitt så jag nästan blev bländad. Där inne satt mamma, pappa och lillebrorsan. Alla såg rödgråtna ut.

-förlåt. Sade mamma tyst, att vi inte märkte något.
-märkte vad? Frågade jag.
-att du mådde dåligt, vi skulle fattat.
-det är okej, sade jag och försökte le ett stelt leende.

Doktorerna tryckte på en knapp och snart halvsatt jag upp i sängen.

-jo det är såhär förstår du, du har en ätstörning. Sade den snälla kvinnan.

Jag orkade inte svara, för det hade ju jag vetat hela tiden.

-du kommer få prata med en psykolog, för att bli bättre.
-okej, nickade jag. Det kändes bra att få det ur sig.
-men hur blir det med Milo? Frågade jag och ångesten kom tillbaka som ett pistolskott.
-det löser vi sen, sade pappa, nu måste vi fokusera på att få dig bra.