Finns Det En Så Finns Det Flera

Kapitel 13

- hej. Sade jag försiktigt. Kommer ni inte ihåg att detta är privatstallet där bara privatryttare får vara? Om ni vill klappa hästar kan ni gå till ridskolestallet.
- Vi kollar på din ponny, om han är något att ha! Sade Agneta strängt.
- Vadå ha? Frågade jag frågande.
- Vi såg din annons.

Nej, nej, nej. Inte dem. Dem får ABSOLUT inte köpa Milo.

- nu måste ni gå! Sade jag irriterat.
- Mamma, jag vill inte gå. Gnällde Ronja. Jag vill vara här med min Milo.

Varför sade hon att det var hennes Milo? Milo är min och ingen annans, än så länge.

- kom nu, den här otrevliga flickan vill inte ha oss här. Agneta pratade om mig som att hon inte kände mig.

Jag gick in och klappade om Milo.

Jag gick hem i sakta mak och det kändes som att jag aldrig skulle komma hem. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett väldigt skällande, det betydde alltså att vi passade mormors hund Daisy, en grå pitbull på 8 år.

- hallå, jag är hemma! Ropade jag.
- Ja det kunde väl ingen undgå så mycket som denna lilla damen skäller. Skrattade pappa.

När jag kom in i vardagsrummet kände jag den spända stämningen.

- vad har hänt?! Frågade jag oroligt.
- Vi har fått ett bud på Milo. Sade mamma och tittade bort.

Jag ville bara försvinna från jordens yta, sluta existera. Mina ögon fylldes med tårar och allt blev suddigt, det kom som två vattenfall.

- gumman. Pappa gav mig en varm kram och jag lät tårarna rulla ner för kinderna.
- Det är en man vid namn Olle, han har en 10 årig dotter som heter Ronja. Sade mamma.

Det kunde ju inte vara Ronja och Agneta i alla fall. Det gjorde mig lugnare. Men tänk om pappan kommit tillbaka och ska köpa en häst åt Ronja? Nej så kunde det väl inte vara, eller?

- dem vill komma och provrida på Onsdag. Sade mamma. Det var om tre dagar.
- Onsdag?! Jag skrek rakt ut och Daisy kom oroligt skuttande mot mig.
- Ja Onsdag, och du vet mycket väl att du inte behöver sälja om det inte känns rätt, dem ska bara prova, inget är bestämt. Svarade mamma.
- Okej, dem får komma. Sade jag.

När jag senare samma kväll gick och lade mig kollade jag på bilden från när jag och Milo vunnit våran första 60cm klass, mitt leende. Lilla jag hade inte ens en tanke på att jag en dag skulle behöva sälja honom, lilla jag. Snart skulle det vara någon annan som satt på Milo och log framför kameran överlycklig över att ha blivit placerad. Tankarna på Milo grävde sig in hjärnan och vägrade låta mig somna, men tillslut lyckades jag.