Summer love ☼ f.s

1.3

kapitel tretton

It's not the goodbye that hurts, It's the flashbacks that follow.

"Tog det slut? Bara sådär?" Jag nickade trots att hon inte såg mig, och sjönk längre ner bland kuddarna. Med telefonen pressad mot örat lät jag Vanessas uppmuntrande ord skölja över mig, men det hjälpte inte ett skit. Jag kände mig fortfarande lika halv, som om någon skärt av mig på mitten och kastat iväg den andra halvan. Den bättre halvan.

Lektionerna under dagen hade gått siså sådär, när jag vaknat hade all motivation jag någonsin haft varit som bortblåst och jag hade knappt orkat kliva ur sängen. Men Hanna hade övertygat mig att Felix skulle hålla sig borta, iallafall för dagen. Och det hade han också. Jag hade inte haft dans idag, och just idag hade Felix bestämt sig för att spendera hela dagen med Simon i danssalen.

När jag stigit in i matsalen hade han för några få sekunder mött min blick och intensivt stirrat på mig, men vek sedan undan den och skyndade efter Ogge ut genom dubbeldörrarna. Sen hade jag sett honom vid lunchen, och vid hopptornet runt fyrasnåret. Vattenpärlor hade glänst över hans bara överkropp där han stått på treans trampolin och blickat ner i det mörka vattnet. Jag hade för några sekunder bara betraktat honom, memorerat varje liten del av honom.Bakom honom stod resten av killarna och två tjejer, varav en av dem var Celine. Hon hade stått med händerna på räcket bakom Felix och lett uppmuntrande mot honom att hoppa. Hennes mun hade rört sig, men vad hon sagt nådde aldrig fram till mig - vilket kanske bara var bra. Men hennes ord hade dragit honom ur hans trans och fått han att hoppa. Och då hade ett jubel ekat över badplatsen, celines jubel. Det hade inte tagit långt tid innan hon kastat sig ut efter honom och landat med ett stort plask i vattnet. När hon klängde sig fast vid hans sida med armarna kring hans hals, hade jag trott att jag sett besväran speglas i Felix ögon. Men han hade bara pressat fram ett leende och skojsamt knuffade undan henne, samt skvätt vatten efter henne.

Då hade det ilat av avundsjuk inom mig, och hjärtat hade gjort ont. För det gjorde ont att se honom med någon annan, speciellt med henne.

Men sedan insett hur patetiskt jag faktiskt betedde mig, och satt mig med ryggen vänd mot honom.

-

"Hey, du Agnes, kan vi snacka?" Tristan gav mig en menande blick och räckte frågande fram handen. Jag nickade, log övertygande mot Hanna och följde efter honom bort från badplatsen och upp bakom huvudbyggnaden. Under tystnad sicksackade vi fram mellan stugorna, och sjönk tillslut ner på en stock några hundra meter bort från badplatsen.

"Är allt okej? .. du verkar bara så .. hmm .. deppig?" Han kliade sig i nacken och lutade sig sedan tillbaka med händerna i gräset. Jag bet mig hårt i insidan av kinden och blickade stint ner på mina skor. Tristan hade känt mig nästintill hela mitt liv, och visste mycket väl när någonting inte stod rätt till.

"Vem ska jag slå?" Han log försökande, gjorde en ful min och spände armmusklerna. Jag skrattade svagt och skakade på huvudet. "Ingen, du behöver inte slå någon." Hans granskande blick brände längst min kind, men jag ignorerade det och tittade ut över lägret.

"Hey, du vet att du kan berätta allt för mig, right?" Varsamt drog han mig tät intill sin sida och virade armen kring mina axlar. Jag log fagert, nickade och lutade huvudet mot hans axel. "Lova att du inte berättar för någon, eller gör något åt saken .. " Han nickade åt mig att fortsätta och drog undrande ihop ögonbrynen.

Sen var det som att någon släppte på proppen, och allt rann ur mig som forsande vatten. Första träffen, helgen hos Felix och såklart vad som hänt igår. Och till min förvåning blev Tristan inte alls sur eller sårad att jag inte sagt något, han virade bara armarna tröstande kring min kropp och lät varenda liten tår rinna ur mig. Satt tyst och gungade oss varsamt från sida till sida samtidigt som han viskade svaga små nonsens i mitt öra. Han visste precis hur han skulle göra för att jag skulle må bättre, och det var en av de många sakerna jag älskade med honom.

"Jag har aldrig känt såhär för någon förut .. och det skrämmer mig you know?" Jag greppade tag kring hans framåt sträckta hand och lät han dra mig upp på fötterna. Han nickade. "Men ångrar du att du gjorde slut igår då?"

Jag tvekade en stund, bet mig i underläppen och lät han leda mig med små steg tillbaka till kampområdet. Efter en stund nickade jag och suckade lågt. "Jag trodde att det skulle kännas så mycket enklare .. men det gör det inte .. inte alls faktiskt."

"Vet du vad jag tycker du ska göra?"

"Nä?"

"Tänk på saken i några dagar, och om du känner likadant då ska du leta upp din princecharming och vinna honom tillbaka."

-

"Jag kan inte tänka mig att spendera resten av sommaren utan honom, eller med tanken på att han kanske kommer börja hata mig" Haspade jag bekymrat ur mig och gnuggade fingrarna längst min tinning. Hanna fnös lågt vid min sida och knuffade mig i sidan. "Han skulle inte kunna hata dig även om han försökte, pucko" Jag fingrade med skosnörena på mina nikeskor och virade armen kring mina bara ben.

"Men alltså, jag vet ju varför jag gjorde som jag gjorde .. men trots det vet jag att det är han jag vill ha, iallafall tills sommaren är över." Hon stönade återigen tröttsamt och himlade med ögonen.

"Men go and get him then!" jag log fagert, skakade på huvudet och slöt ögonen.

"Inte än, jag måste veta om jag fortfarande känner såhär om några dagar, eller om det blir bättre med dagarna .." I mitt huvud föreställde jag mig Felix läppar mot mina och hans armar kring min kropp. Hela min kropp sprudlade av glädje och hjärtat hamrade hårt i bröstkorgen.

Men sen snurrades den om i huvudet på mig och en annan tanke fyllde upp tomrummet. Dagen lägret tog slut. Felix stod lutad mot minibussen med sin ryggsäck slängd över axeln och inget spår av något sorts uttryck i hans ansikte. Han stirrade intensivt på mig från det lilla avståndet mellan oss, med ögon som försökte intala mig .. och han själv att det skulle bli bra. Att kyssen vi delat under gårdagens natt var den allra sista mellan oss, och att det var okej. Han vek undan blicken när mamma slöt sig upp vid min sida och virade armen kring mig. "Redo att åka hem älskling?" Jag fick tvinga mig själv att nicka, och le för att inte oroa henne alltför mycket. Men jag ville inte åka, och det tog så mycket kraft av mig att hoppa in i baksätet på vår svarta volvo och låta dörren slå igen bakom mig. Jag vred mig i sätet, mötte Felix blick och blinkade ett flertals gånger för att hålla tårarna borta. Jag pressade fram ett ängsligt leende, vinkade och mimade fram de tre orden som nu betydde alldeles för mycket för mig. Sen tog det inte långt tid innan pappa startade motorn och bilen rullade iväg, och Felix försvann ur synhåll. För alltid. Han var borta, och skulle aldrig komma tillbaka till mig. Helt borta, och existerade från och med nu endast i mitt huvud, bland mina tankar.

"Agnes?" Väste Hanna. "hallåå?" Jag blinkade mig ur min trans och vred min blick mot henne. "oj."

Jag var inte redo att säga hejdå till Felix nu, inte ännu. Jag behövde ta vara på den stunden vi hade kvar tillsammans innan det var dags att säga hejdå på riktigt, för alltid. Jag behövde känna hans närhet innan det var försent, jag behövde min Felix. Ett tag till.

______

EN FILLER OKEJ? Jag hoppas ni tycker om det.