E T T

1.7K 31 4
                                    

~~Tindras perspektiv~~

Jag gick snabbt ut från lektionen. För att slippa alla andra i klassen. Men tyvärr hann jag inte...

"Tindra, ska du följa med ut och ha lite kul" ropar Jakob efter mig. Kul för honom betyder aldrig kul för någon annan det är något jag iallafall lärt mig.

Jag börjar gå fortare och fortare så att jag till slut nästan springer ut ur skolan. Men Jakob eller någon annan av hans vänner hinner ifatt mig och knuffar till mig hårt i ryggen så att jag ramlar framåt ner på asfalten och jag känner smärtan genom hela min kropp.

"HAHAHA, vad gör du här på marken då Tindra?" Skrattar Albin fram och allt jag kände för att göra var att lägga någon spydig kommentar men instället bestämmer jag mig för att vara tyst.
"Letar du efter något eller??" Frågar Jakob samtidigt som han fortsätter skratta. "Allt ditt IQ hade varit trevligt att hitta" försökte jag.

Jag ställer mig snabbt upp och vänder mig mot Jakob och Albin.
"Måste ni hålla på så här?? Får ni inte tillräckligt med bekräftelse redan??" Frågar jag drygt. Dock blir jag chockad av mina egna ord. Jag känner hur gråten bränner i ögonen men jag måste kämpa för att hindra tårarna från att falla längst mina kinder.

Måste mitt liv vara så jobbigt tänkte jag snabbt innan jag känner ett hårt slag i magen. Det kändes som att alla mina inälvor skulle hoppa ut ur mig. Jag faller ihop på knä nere i gräset. Tårarna börjar komma men jag torkar snabbt bort de igen och blodet som rinner från näsan efter slaget som någon lyckats fått till när jag redan fått ett i magen låter jag fortsätta rinna.

"Nej hörni vi går nu" hör jag Jakob säga tyst innan dem börjar gå bort mot macken där de alltid är.

Jag känner hur ont jag har överallt trotts det är nog magen värst då det fortfarande känns som att någon vänt den ut och in. Trotts allt måste jag ta mig hem på något sett så jag börjar sakta gå hemåt, jag haltar och blodet rinner fortfarande ner från näsan. Vägen som brukar vara så kort blev plötsligt så mycket längre.

När jag kommer hem tar jag fram papper och penna och skriver ett brev till mamma och pappa som kommer hem sen ikväll. Jag skriver att jag är med kompisar och att jag kanske inte kommer hem ikväll utan sover över hos kompisen vilket inte alls är sant utan jag tänkte bara ta en promenad, en lång. Sen tänkte jag sova under något träd eller något. Jag orkar inte med livet mer. Egentligen vet jag inte varför jag skriver en lapp det är ju inte direkt som att de bryr sig. Det vet jag att de inte gör men trotts de tänker jag låsas att de gör de och att allt är bra för en sista gång.

Jag tog på mig skorna och började gå mot tågstationen. Jag kom dock ganska snabbt på att jag glömt min mobil som jag faktiskt tänkte ta med mig i hopp om att någon kanske skickar nått sista meddelande. Så jag skyndade mig hem för att hämta den så att inte mina föräldrar skulle hinna hem efter det fortsatte jag mot tågstationen. När jag kom fram till tågstationen hade det hunnit mörkna. Jag tittade på klockan den var redan 23:18 och jag var helt ensam ute just nu vilket var tur då jag inte orkade få massa blickar. 23:45 kom det sista tåget det jag skulle stå framför och det skulle bli slutet på mitt liv.

Jag satte mig en bit in i skogen och började titta på en video på youtube som komiskt nog handlade om varför man ska fortsätta kämpa och inte ge upp men det var försent. När klockan var 23:40 var den slut. Jag gick fram till rälsen och följde den ännu en bit in i skogen innan jag satte mig på den. Här ute skulle ingen se mig om det konstigt nog skulle komma någon. Det kändes som bara som några sekunder innan jag såg tåget komma. När tåget bara var några meter ifrån svartnade allt och jag såg hela mitt liv passera. Allt hade varit så sorgligt, det var nog inte meningen att jag skulle vara här på jorden ändå.

Helt plötsligt känner jag hur något knuffar till mig, tåget. Men sen rullar jag några varv med personen runt mig innan vi tillslut stannar en bit nedanför spåret.

"Vad fan håller du på med?" frågade jag irriterat killen och försöker trassla mig upp från hans grepp om mig.
"Räddar dig från något du skulle ångra" svarar han med oro i rösten. Man kunde nästan känna hur obekväm han tyckte situationen var. Inte på ett stelt sätt utan mer som att han undrade vad han höll på med och vad som hänt om han inte lyckats rädda mig.
"Haha jo för man ångrar ju säkert så mycket när man är död" svarar jag okänsligt. "Varför bryr du dig ens?"
"Ja inte vet väl jag om man ångrar nått när man är död. Och det är väl klart att jag bryr mig när jag går och går för att jag inte kan sova och så ser jag någon som tar ett extremt dumt beslut" säger han irriterat.
"Men okej tack eller nått för att du räddade mig nu tänker jag gå" svarade jag drygt och vände mig om och var påväg därifrån innan jag kände någon ta tag om min handled som tvingade mig att vända mig om.
"Kan du inte bara tagga ner lite och följa med och prata??" Säger han och ler mjukt. Trotts att jag verkligen inte är glad i stunden kan jag inte låta bli att le hans leende bara smittar av sig.
"Mhm" svarar jag bara utan att tänka. Då han inte verkade ha som plan att släppa iväg mig själv. Det kan ju liksom inte bli värre än såhär ändå och om jag har tur kanske han är en seriemördare och mördar mig. Fast då kanske han inte skulle räddat mig i första hand.

"Felix förresten" säger han efter en stund av tystnad och jag nickar bara lite som svar.
"Tindra" säger jag tyst nästan inte hörbart men jag ser i ögonvrån att han hörde ändå. Ingen av oss sa knappt nått på hela promenaden sen och jag hade inte som plan att göra det heller. Det är inte direkt som att jag kommer berätta hela min livshistoria för en total främling, tror jag står över. Helt plötsligt stod vi inne i Felix lägenhet och självklart hade han inte tvingat mig hit men det var definitivt bättre att vara hos honom än att vara ute helt själv så jag hade bara svarat ja på allt.

Felix visade mig sovrummet med hans jätte stora dubbelsäng i innan han försvann från rummet. Det var inte en så stor lägenhet men tillräckligt för honom och den var sjukt fin det kan jag erkänna.
"Jag tror att du kan ha den här att sova i" Kom Felix försiktigt in och sa innan han la en av hans t-shirt bredvid mig på sängen. "Du kan sova här inne så sover jag på soffan i natt". Ett försiktigt "Tack" lyckades jag mumla fram innan Felix lämnade rummet. Ingen hade någonsin brytt sig såhär mycket om mig någonsin förutom min syster och Elina. Jag bytte snabbt om från mina svarta tajta jeans och min tjocktröja till Felix stora t-shirt och kröp försiktigt ner under täcket. Någonstans kunde jag inte låta bli att hoppas på att Felix skulle vara någon seriemördare men det lär ju inte vara troligt. Det var det ända jag hann tänka innan jag somnade. Det hade varit en lång dag med många händelser...

Självmord | F.SWhere stories live. Discover now