Prinsen (sjätte året)

Kapitel 41 - Hemlighet

På något sätt gick tiden och snart var dagen inne för extralektioner i transferens, vilka skulle utföras, strängt övervakade, i Hogsmeade. Ron, Hermione och Elli skulle alla delta, eftersom de hade åldern inne för provet den tjugoförsta april. Harry och Draco kunde dock inte utföra det förrän i juli, och lika övertygad som jag var om att Draco skulle utnyttja tillfället till sitt hemliga projekt, lika säkert var det att Harry skulle försöka avslöja honom.

Jag hade dock Severus ord i minnet, försökte skjuta undan tankarna på Draco och tvingade mig själv att följa med till Hogsmeade istället. Någon större uppoffring var det förresten inte frågan om. Solen strålade från en molnfri himmel och våren var ett faktum. Mina vänner verkade upplivade av vädret och äventyret. Utflykter av detta slag hade inte ofta tillåtits den senaste tiden.

Elli blundade och lät vårsolen värma ansiktet. Tänkte hon på Draco? Hon nämnde honom sällan, men jag var säker på att likgiltigheten endast var en fasad. Det var ändå hans namn som fått henne att stanna upp i sjön den där kvällen. Hermione gick bredvid henne och försökte lugna Ron inför de stundande övningarna. Man såg honom allt oftare utan Lavender, som om han hoppades på att de helt enkelt bara skulle glida isär. 

Inne i byn skildes vi åt, med ett halvt löfte om att eventuellt träffas på puben Tre kvastar en stund senare när lektionerna var över. Jag strövade långsamt genom gatorna, medan solen lekte över fönsterrutor och hustak. Skyltfönstren hade fortfarande anslag med eftersökta Dödsätare här och där, men de var bedrägligt bleknade i vårljuset. Jessica Raven, fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället, försvunnen ... Bilderna var numera bekanta, hann jag tänka innan jag plötsligt och utan att vara beredd stod öga mot öga med Tonks, mitt på bygatan.

Det hade skett så hastigt, att jag först inte fick fram ett ord. Tonks, däremot, sträckte glatt fram handen och hälsade, och det slog mig att hon förmodligen inte visste att jag kände till hennes patronus. Detta gjorde mig lite lugnare och vi började småprata, under det att vi strosade längs butikerna.

"Mycket att göra?" undrade jag och genast var tanken där igen: Tonks utför något praktiskt. Hon gör nytta. Jag försökte slå bort den; det tjänade inget till.

"Det kan man säga", svarade Tonks, "men det är ju sekretess på det mesta. Fast ofta rör jag mig bara runt i byn, spanar och finns till hands."

"Du ser lite piggare ut än förra året", sa jag förhoppningsfullt och någon sanning låg det faktiskt i det. Solen avslöjade små glimtar av rosa i hennes hår.

"Jag repar mig", sa hon med ett snett leende. "Ont krut förgås inte så lätt." 

"Som om det fanns något ont i dig, din raring!" Vi log mot varandra och jag ångrade att jag varit så rädd för att träffas igen. Ibland är saker inte så svåra som man tror. Vi fortsatte under glatt samspråk och i maklig takt, tills vi befann oss utanför Tre kvastar och slank in där.

"Minns du vår första honungsöl?" frågade jag med ett leende.

"Om jag gör!" utbrast hon och skakade på huvudet vid minnet: "Den där svenska trollkarlspuben hade sett sina bästa dagar."

Vi slog oss ner vid ett massivt bord av trä och beställde två glas av den tidigare nämnda, guldfärgade drycken. Min blick vandrade runt de mörka hörnen i puben och jag började känna mig rastlös igen. Oron lämnade mig inte ifred några längre stunder. Tonks spände ögonen i mig: "Hur mår du själv? Du har sett gladare ut."

"Nja, jag oroar mig en del för mina elever ... eller vissa av dem", erkände jag, och plötsligt hade jag berättat om Draco och Harry uppe i slottet. Inte alla detaljer, givetvis, men att Draco höll på med något och att Harry misstänkte honom. Det hade alltid varit så lätt att prata med Tonks.

 Hon lyssnade uppmärksamt och sa: "Jag kan ta mig en titt uppe i slottet om något är på gång, ska strax dit och prata med rektorn, förstår du."

"Åh", sa jag nyfiket, men hon nämnde inget mer om saken. Istället frågade hon: "Har du haft mycket besvär med min kusin?" Vagt erinrade jag mig släktskapet mellan henne och Draco; det hade nämnts i något sammanhang tidigare. Jag sa hastigt att min unge elev blivit mycket ambitiös men att hans situation oroade mig, speciellt med tanke på att hans mamma var försvunnen.

Tonks såg sig spejande runt i lokalen och rörde på trollstaven. Så lutade hon sig fram över bordet och viskade: "Okej, bara för att det är du ... bara därför ... kan jag berätta om Narcissa."

Jag gjorde stora ögon och grep häftigt tag om ölsejdeln med båda händerna. Kondensen gjorde dem fuktiga.

"Är hon i säkerhet?" viskade jag.

Tonks nickade och lutade sig ännu närmare:

"Men du får inte andas om det till någon levande människa. Inte ens till Orden."