Prinsen (sjätte året)

Kapitel 8 - Morgon

Som alltid, när något väl kommit igång, gick tiden fortare. Den första skolveckan på Hogwarts led redan mot sitt slut och jag började få en uppfattning om hur dagarna skulle komma att se ut. Det rådde ingen tvivel om att de började på bästa möjliga sätt.

Förra året hade jag nästan konstant ätit med mina vänner bland eleverna, och bara suttit vid lärarbordet vid formella tillfällen som fester, men då hade min plats inte befunnit sig bredvid Severus. Att få börja dagen vid hans sida kändes naturligt på ett vardagligt sätt, under omständigheter som annars var allt annat än vanliga.

"Vad studerar ni idag, miss Silver?" Vi var tvungna att nia varandra, eftersom den nye trolldrycksläraren, professor Snigelhorn, satt på Severus andra sida.

"Det blir en del grammatik och så ska jag börja arbeta på idéer till uppsatsen", svarade jag men såg plötsligt hur han sänkte de mörka ögonen mot min tallrik:
"Du äter inte din gröt", sa han lågmält och jag gav honom en varnande blick. Vi hade diskuterat hans överbeskyddande tendenser. Han sa inte mer, men en ljusglimt tändes i hans ögon när jag drog till mig en av burkarna med sylt och hävde en ansenlig mängd över gröten. Det var nästan ett måste för att det skulle gå att få ner den. Leende betraktade jag Severus frukost: en slät tallrik gröt, en enkel smörgås och ett kokt ägg. Precis det som behövdes, inte mer. Han var totalt ointresserad av sötsaker och det fanns inte en smula på hans plats, i motsats till min som mest liknade ett katastrofområde. Jag hade aldrig begripit hur människor kunde äta utan att lämna spår efter sig, speciellt inte när maten var så god som här.

Det pirrade i maggropen av stilla glädje och jag kikade försiktigt på Severus ur ögonvrån. Han drack sitt svarta kaffe och såg allvarligt ut över eleverna. Gripen av plötsligt överdåd lät jag min ena fot vidröra hans bakom den långa bordduken. Även om hans ansikte förblev oförändrat, kunde jag känna den lätta skälvning som gick genom honom, och han lät sin fot vara kvar bredvid min. Genom lädret i min sko och hans halvhöga stövel kändes energin strömma mellan oss.

När jag väl hade lyckats få i mig gröten, drog jag emellertid motvilligt min fot från hans och släntrade ner till ungdomarnas bord för att få en pratstund med dem innan lektionerna började. Det kändes lämpligt att ha flyttat över helt och hållet till lärarbordet detta år, av många skäl. Dels var jag äldre, dels undervisade jag och studerade pedagogik för att kunna utöka denna aktivitet och dels var ju Elli min elev. Men trion hade länge varit mina vänner och jag märkte att det fanns en acceptans för att även Elli och jag pratade en del med varandra utanför lektionstid, eftersom vi var de enda svenskarna på Hogwarts. Hon var inte direkt hemlighetsfull om sin bakgrund, men inte heller mångordig. Svåra omständigheter hade fört henne till Hogwarts. Hennes mamma var obotligt sjuk och hade - vad jag förstod som en nödlösning - skickat sin dotter till England, där pappan, avliden sedan många år, hade avlägsna släktingar. Det var Ellis farbror som var gift med Dracos moster Malissa, vilken själv inte hade möjlighet att ta hand om Elli. Mamman ansåg att Hogwarts var den bästa utbildning Elli kunde få, och hon såg ut att trivas bra efter omständigheterna. En sorts lugn styrka strålade ut från henne och gjorde att man gärna vistades i hennes närvaro.

Ron var precis i färd med att berätta en vits när jag sjönk ner vid bordet.

"Två gorgelmorfer går in i en bar", började han och flinade mot mig och Harry, där han brukade vinna starkast gehör. Det uppstod några sekunders tystnad, medan alla väntade på poängen, men då inget hände knyckte Hermione frustrerat på nacken:
"Och, Ronald? Skulle du kunna besvära dig om att låta oss veta fortsättningen innan lektionerna börjar?"

" ...och, eh", fortsatte Ron något tillplattad, "baren är inte kvar."

Harry skrattade till men jag, Hermione och Elli såg på varandra och himlade med ögonen. Däremot hördes plötsligt ett högt, kvillrande skratt från platserna strax bredvid oss vid Gryffindorbordet:

"Det där var verkligen kul, Ronny!" Lavender Brown torkade bort skrattårarna och viftade med ögonfransarna åt honom. Ron såg nöjd ut.

"Vad tycker ni om starten så långt?" återtog Hermione och såg sig om på oss. "Visst känner man redan av att tempot har ökat?"

"Ja, det är tuffare än förra året", höll Elli med. "Undrar om det är samma sak hemma i Sverige. Vad tror du, Miriam?" Hon brukade dua mig utanför lektionstid; det var den bästa kompromissen.

"Förmodligen", sa jag och försökte föreställa mig den svenska trollkarlsskolan. Elli hade berättat en del om den, bland annat att den var betydligt mindre än Hogwarts och att alla tillhörde samma elevhem.

"En del saker har i alla fall blivit bättre", sa Harry glatt. "Som att vi har valt bort spådomskonst i år. Och trolldryckskonsten är ... "

"Åh, vi vet nog varför du gillar trolldryckskonsten i år!" bet Hermione av och till min förvåning såg både hon och Ron ganska sura ut. "Och det beror inte på att vi har bytt lärare. Du måste sluta använda den där boken, Harry!"

"Vilken bok?" undrade jag förvånat.

"En begagnad trolldrycksbok som Harry fick låna av Snigelhorn, eftersom varken han eller Ron hade egna vid terminsstarten", förklarade Elli.

"Vi var inte kvalificerade att fortsätta, men det visade sig att Snigelhorn tar emot även elever med 'Över förväntan', så vi hoppade på", sa Ron. "Och i Harrys bok har någon antecknat en massa tillägg som gör att trolldryckerna blir bäst i klassen ..."

"Ron", avbröt Harry, "jag har erbjudit mig att dela boken med er."

"Jag kan inte läsa den där snirkliga handstilen, och du kan inte gärna läsa högt för mig under lektionerna", muttrade Ron.

"Lika bra är det!" sa Hermione bestämt och såg uppfordrande på mig och Elli. "Enligt min åsikt är det på gränsen till fusk, och jag tycker i vilket fall att man ska hålla sig till de givna instruktionerna."

Både Elli och jag nickade fundersamt, men i det ögonblicket dök Severus upp. Salen var nästan tom på folk nu och han gjorde ett lätt kast med huvudet utåt korridorerna:
"Ska vi inleda vaktpasset, miss Silver?"

Det var svårt att inte se alltför förtjust ut, då jag tog adjö av ungdomarna och gjorde Severus sällskap ut ur salen. Ännu en ynnest hade kommit oss till del detta år med ett delat patrullerande, en gång i veckan efter frukost. Att gå tillsammans med honom genom de gotiska korridorerna, medan klädnaderna sakta böljade om oss och hans svarta ögon svepte som en vaksam radar över omgivningen, var - precis som jag trott - en överväldigande upplevelse. Om igen tänkte jag på att våra känslor kanske en dag kunde få se offentlighetens ljus och på vilket sätt vi då skulle kunna vandra tillsammans.

Att få utföra vakttjänst var för mig också ännu ett steg närmare lärarnas vuxna värld. Trots den pirrande glädjen ansträngde jag mig för att försöka se lika allvarlig ut som Severus, men det var omöjligt. Han såg alldeles särdeles sträng ut där han svepte fram, spejande åt alla håll, och för varje steg tycktes hans min bli allt mer bister. Plötsligt tvärstannade han vid dörren till det så kallade kvastförrådet, där utrustningen för quidditch förvarades, och slet upp dörren.

"Lumos!" röt han och en skog av kvastar i olika storlek blev synliga i det knivskarpa ljuset. Jag begrep inte vad vi hade där inne att göra, men Severus riktade staven in mot de ännu mörka hörnen och fortsatte: "Homenum revelio!"
  
Det rörde sig längst in i förrådet och i nästa sekund rasade minst tio kvastar i en öronbedövande dominoeffekt. Ut ur röran kravlade sig Ginny och Dean fram, rufsiga och ganska röda i ansiktet.

"Weasley och Thomas, iväg med er på momangen så ni inte missar era lektioner!" brummade Severus och såg mycket respektingivande ut. "Jag och miss Silver får städa upp röran här inne."
  
Ginny såg lite skuldmedvetet på mig när de illa kvickt slank ut genom dörren. Medan jag riktade kraften mot kvastarna som rasat och fick någorlunda ordning på dem igen, hörde jag dörren stängas och det svischande ljud som betydde att platsen förseglades med en trollstav.

"Miss Silver", hördes hans dova röst bakom mig och jag vände mig långsamt om. Han såg lika sträng ut som någonsin, när han fortsatte: "Det är hög tid att det blir ordning på saker och ting."

Han gick mot mig och jag kom honom till mötes, dragen av den kraft som alltid tycktes föra oss samman. Hans ögon lågade när han lyfte handen och mjukt tog mig om hakan, precis som i dagdrömmen på Grimmaldiplan. Han lät ett lent finger löpa längs min käklinje och viskade:
"Ni har haft sylt på den där kinden hela morgonen, miss Silver. Har ni minsta aning om, hur oändligt frustrerande det har varit att inte kunna kyssa bort den?"