Sommaren utan oss - F.S

8 - tusen bitar

Alexandras perspektiv:
Klockan var närmare ett när jag smög ut ur huset. Att träffa Felix mitt i natten kändes lättare, eftersom att det betydde en mindre chans att både Gille och mina föräldrar skulle få reda på det. Jag funderade på att gå tillbaka in direkt när jag tog steget utanför dörren, för det var verkligen svinkallt ute. Med snabba steg tog jag mig igenom skogen för att ta mig till hoppklipporna där vi skulle mötas. De ligger mitt emellan mitt hus och Gilles morföräldrars. I mitt huvud visste jag exakt vad jag ville få sagt och förklarat. Jag vill att han ska förstå hur mycket han krossade mig.

"Du måste ju tänka dig in i min situation också, förstår du väl" bad Felix.
"Så om jag hade saknat dig hade det varit okej att jag hånglade med någon annan?" Jag höjde rösten, och insåg hur fel det lät. Självklart saknade jag honom, särskilt på nyår. Men hans logik var lite skev.
"Nej, men j..." Jag avbröt honom.
"Nej precis. Det är exakt samma sak. Du måste förstå att jag blev ledsen. Eller jag blev inte ledsen, eller jo, klart jag blev det. Men mest besviken. Jag trodde att det vi hade betydde mer för dig." Planen jag hade haft över vad jag skulle säga var redan förstörd. Jag hade redan erkänt för mycket.
"Alex, det betyder mycket för mig! Känner du ingenting längre?" Felix ögon borrar sig rakt in i min själ och jag tvekar en sekund.
"Man slutar aldrig tycka om någon. Men man lär sig vilka som är värda ens tid." Jag fick reaktionen jag hade förutspått, total tystnad. Han sparkar rastlöst iväg en kotte över bergshällen och sjunker ned på marken.
"Det är så du känner alltså" säger han tyst med en suck. Jag visste inte hur jag skulle agera. Springa där ifrån, sätta mig ned brevid honom eller bara stå kvar. Alternativen var många. Jag övervägde starkt att springa där ifrån, men satte mig till slut ned brevid honom.
"Hur tänkte du ens på nyår? Tänkte du överhuvudtaget?" frågade jag och nu var det min tur att sucka.
"Jag var ju full. Man gör dumma saker på fyllan." Han skylde ifrån sig igen.
"Jaha men vad bra då är allt löst" sa jag ironiskt.

När jag fiskar upp telefonen ur fickan och inser att klockan är två har vi fortfarande inte kommit fram till hur vi ska lösa hela situationen. Jag bestämmer mig för att jag lika gärna kan gå hem. Felix förstår det när jag reser på mig, och gör då likadant.
"Jag måste öppna kiosken imorgon, så jag behöver verkligen hem och sova" säger jag, men får bara ett mumlande svar ifrån Felix. Precis när jag vänt mig om rycker Felix tag i min arm. Jag stelnar till, och tittar frågande på honom.
"Är vi fortfarande vänner?" frågar han. Ännu en gång tvekar jag, men insåg att ett nej skulle leda till kaos.
"Vi kan väl vara vänner för Gilles skull?" frågar jag. Det lät ungefär som vi var nyskilda och att Gille var vår sjuttonåriga son som vi delande vårdnad om.
"För Gilles skull, självklart." sa han med en underton av besvikelse. För att han skulle förstå att jag inte menade något illa kramade jag honom hej då och godnatt. På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på hur rätt det kändes att krama och vara nära honom.

Onsdag morgon blev seg med tanke på den sena natten. Jag var nära på att lägga huvudet i frysdisken flera gånger, men lyckades skärpa mig i sista sekund. Om man ska mäta hur bra en dag är i hur många glassar Gille äter, så skulle denna dagen vara ganska dålig. Han hade bara köpt en glass, och inte heller var det den dyraste. Något han hade lyckats göra ändå var att övertala mig att hjälpa honom, och Felix, att städa på hans mormors vind. Tydligen skulle det ske idag, och jag hade inget annat val än att åka dit, Jag kunde knappt minnas senaste gången jag var uppe på vinden. Kanske var det den gången jag blivit tvungen att hjälpa Gilles kusin ned där ifrån, då Gille medvetet hade "glömt" att ställa tillbaka stegen.

Att strukturera och planera var varken Gille eller Felix starka sidor. Efter trettio minuters städning hade killarna fortfarande inte rensat ur bokhyllan som jag bett dom, utan istället börjat leta efter pussel som Gille visste skulle finnas någonstans. Gilles "någonstans" kunde lika gärna vara på soptippen.
"Alex, hjälp oss leta! Jag är så sugen på att pussla, verkligen jättesugen!" Utbrister Gille när han märker att jag kommer för att hjälpa till att städa bokhyllan. Längst ned i botten av en kista, hittar jag till slut ett pussel. Gille och Felix sitter uppgivna kring bordet vid fönstret och ser vem som kan bygga det högsta korthuset. Jag plockar nöjt upp pusslet och rusar över till killana. Golvet börjar skaka, och de båda kollar irriterat på mig när korthusen faller. Jag kastar fram pusslet på bordet och Gilles sura min är som bortblåst.
"Alex, du gjorde det! Du hittade det! Du hittade pusslet!" Gille förklarade det redan uppenbara, och man kunde riktigt se lyckan i hans ögon när han insåg att motivet var en delfin. Han har alltid haft någon förkärlek till delfiner, och ärligt talat tror jag fortfarande att han vill bli delfinskötare, alternativt förvandlas till en.
"Detta blir perfekt. Tusen bitar, nu kör vi" Han vänder lådan uppochnedpå och ett hav av blåa och vita pusselbitar sprider sig över bord och golv.
"Du vill alltså pussla ett tusenbitarspussel med bara blåa och vita bitar? Du är ju inte klok" Felix skakar på huvudet, och de två killarna börjar leta efter bitar som skulle kunna föreställa delfinens huvud.
"Alltså ni är inte skittaktiska. Ett tips, börja med kanterna." sa jag och kände mig tvingad att hjälpa till. Detta var början på sysselsättningen vi skulle slösa många timmar på de kommande veckorna.