Little Talks

1

DEL 1

*

EN NY BÖRJAN

*

-Jonas! JOONAAS!!
Hennes rop irriterade mig mer än dom borde. Det var en av anledningarna till att jag valde att ignorera henne för tredje gången nu. Det fanns ingen anledning för mig att avbryta det jag gjorde för att svara henne, det här var mycket viktigare.
Min mamma skulle aldrig kunna vara inbrottstjuv för hon vet inte hur man är tyst. Jag hörde hennes snabba, arga steg i trappan och fem arga sekunder senare slängdes min sovrums dörr upp.
- Johan för i helvete, jag ropar ju på dig!
- ja, jag hörde det. Sa jag lugnt, jag är van vid att hon svär åt mig.
- men va fan svarade du inte för då?!
Egentligen borde jag bli arg eller ledsen för att hon skriker och svär åt mig, men vad skulle det förändra? Hon kommer fortsätta göra det fram till dagen då jag försvinner. Jag är helt lugn på utsidan men inuti så växer en vrede inom mig som jag måste få ut innan jag tar ut den på henne i onödan. Så den dagen kan nog vara idag.
- förlåt, vad ville du? Lugn och sansad.
- jag vill att du kommer ner för att träffa morfar, klä dig i nåt snyggt och kamma håret. Okej?

Det finns vissa stunder när man vet att folk ljuger. Man kan höra det på rösten eller se det i ansiktet på många. Min Farmor sa alltid att man såg det på min näsa när jag ljög. Jag vidgade näsborrarna på ett sätt jag aldrig gör annars och när jag gjorde det visste hon, jag ljög. Som tur är var det bara hon som såg det, inte mamma. Henne ljög jag för ofta, det var som ett experiment. Varje dag kom jag på en lögn som jag sedan skrev ner i ett kollegie block med röda pärmar. Jag skrev även ner om hon trodde på den eller inte och hur jag hade gjort, jag blev bättre och bättre efter varje gång. Blocket har jag gömt under en lös planka i garderoben. Det var dock länge sedan jag använde den, jag började nog när jag var tio och för ett år sedan kände jag att det inte behövdes längre. Jag är numera en mästare på att ljuga. Men det är inte mamma. Jag förstod direkt att hon ljög. Hon bryr sig aldrig om vad jag har för kläder eller om jag kammat håret, aldrig.
- okej, ge mig en kvart, jag kommer ner när jag är klar.
- bra, kamma håret!
Det kommer ta minst tjugo minuter innan hon kommer upp igen, det är nog med tid. Jag vet att det inte är morfar som kommer att komma hit på besök. Han är nämligen död sedan två år tillbaka. Det stod i ett brev jag fick från mormor, där fanns även en inbjudan till begravningen. Men jag kunde inte komma för jag hade ingen skjuts. Mormor bor numera ensam i Georgia, en dags rutt med bil härifrån.
Mamma fick också ett sådant brev, fast utan en inbjudan, men hon sa inget till mig om det, fast hon vet inte att jag vet.
Om nu mannen som kommer inte är morfar, vem är det då? Jo, det har jag redan tagit reda på. Jag kollade på räkningarna från telefonbolaget, där stod alla som mamma ringt den senaste månaden. Fyra samtal till ett långt nummer som jag kollade upp på internet. Det tillhör en viss Anders Qatar, utgånget visum sedan två år tillbaka. Jag kände inte igen namnet så jag sökte upp det. Det var då jag förstod, hon tänkte sälja iväg mig till Egypten. Mannen kom därifrån och hade ertappats två gånger med illegala handlingar. Nu tänkte min egen mamma sälja mig till honom. Jag borde gråtit eller skrikit när jag läste raderna. Men jag kände ingenting, absolut ingenting om saken. Jag blev bara så innerligt besviken.
Detta var två dagar sedan så jag har hunnit smälta allt. Egentligen förvånar det mig inte att hon skulle göra det, jag kostar ju bara massa pengar. Men ändå, Egypten! Jag vet inte vad som skulle hända med mig där. Dem kanske skulle tvinga mig att arbeta som en slav på bomulls fälten eller hemma hos någon tjock gubbe. Hur som helst vägrade jag att acceptera det. Bara tanken fick blodet att isa i ådrorna.

Gråt. Nej. Jag får inte gråta. Jag har aldrig älskat henne ändå. Jag försöker desperat att svälja bort klumpen som bildats i halsen och tänka på det viktiga just nu. Redan igår hade jag åkt in till stan och köpt allt jag tror jag kommer att behöva. En bag, att ha mina kläder i, gympaskor, en vattentät jacka och andra förnödenheter som jag kan tänkas behöva på resande fot. Allt var nerpackat och färdigt. Under den lösa plankan i garderoben hade jag även en börs med sparpengar. 2341 $ för att vara exakt. Allt hade jag sparat ihop genom sommarjobb, julklappspengar från mormor och en vinst på triss.
Rutten var planerad. Jag skulle ta mig till tågstationen fem kilometer här ifrån och ta första bästa tåg till Georgia. Sedan ta bussen hem till mormor och bo där ett tag, tills jag funderat ut vart jag ska sen. Ingen invecklad rymnings plan med pistoler och repstegar, men det funkar.

Jag gick runt i rummet. Det är lite tommare än det brukar vara. Där, på översta hyllan i min gamla slitna bokhylla med ungefär fyra böcker i står den. Den där kepsen. Jag kommer ihåg precis när och hur jag fick den.
När jag var sju år gammal gick jag och pappa på baseboll match, det var första gången. Jag hade nog aldrig varit så uppspelt för något tror jag. Till och med gubben som gick runt och sålde korv var helt fantastiskt cool om du frågade mig. Jag satt där med pappa hela matchen och jag kan nästan höra hur han skrattade när jag bad om korvgubbens autograf. Det jag inte visste var att pappa hade började prata med en av spelarna från matchen. När jag kom där springandes med min autograf högt upp i luften och såg honom stå där och prata med en riktigt kändis. Jag bara ställde mig där och stirrade på dem. Folk knuffades för att komma förbi men jag rörde mig inte. Trodde jag hade kändissjuka ett tag. Sakta, sakta gick jag fram mot dem. Spelaren log mot mig med varma bruna ögon.
- här pojk, för laget.
Han satte sin röda keps på mitt huvud och gick.
Sedan dess har jag haft kvar den men inte vågat använda den. Den fick en prydlig plats på hyllan dagen efter, lukten av svett sitter fortfarande kvar som en stark parfym.

Minnet av pappa har jag försökt att sudda bort, glömma, och förtränga. Men det är svårt att glömma dem man en gång har älskat så djupt. Jag tvivlar faktiskt inte på att han älskade mig tillbaka, men jag har aldrig förlåtit honom för att han lämnade mig här med henne. Kvinnan som nu tänker sälja mig till slavhandel i ett helt främmande land.
Även om min pappa, Matt Scholes, inte alls bryr sig om mig är minnena av honom faktiskt glada. Utan att tänka över det mer stoppar jag ner kepsen i väskan och drar igen blixtlåset.
13:47
Tretton minuter kvar nu. Mitt rum ligger på baksidan av huset. Igår kväll ställde jag upp en stege mot taket. Några snabba steg ner och sedan är det bara att ta cykeln längs en stig och sedan vika av ut på Cumberlands road. Två kilometer på den vägen sedan en tripp över en liten kulle. Tre kilometer senare är man framme på stationen och precis i tid för att hinna köpa en biljett till tåget mot Georgia som går 14:40.
Allting planerat och klart in i minsta detalj.
Det som är smartast med planen är att om man ska åka bil till stationen måste man åka en omväg genom kvarteret där vi bor för att sedan komma ut på den stora vägen. Det tar ungefär tjugo minuter längre att åka bil dit så om mamma av nån anledning skulle följa efter mig skulle hon inte hinna.
13:50
Nu är det dags.
Jag kollar ut genom fönstret. Där står stegen och cykeln som planerat. Allt är färdigt och jag är redo, varför gör jag ingenting?

- fan! Helveteeee!
Jag kommer att sakna henne. Trots alla sena kvällar på puben, alla svordomar och alla tomma blickar så kommer jag sakna henne. Hon är ju den som har uppfostrat mig trots allt.
Ska jag göra det? Jag kan ju trots allt ha fel. Det kanske inte alls är Anders Qatar från Egypten som knackar på dörren om tio minuter. Det kan ju vara någon helt annan.
Ska jag satsa allt?
.
.
.

Jag måste göra det, nu finns det ingen återvändo.
Jag drar upp fönster rutan. Slänger väskan över axeln och tar en sista titt ut över mitt rum. Där jag bott i hela mitt liv. Dessa urblekta grå blåa väggarna, den hårade mattan och knarriga sängen.
Det är ju mitt hem.
- hejdå. Viskar jag ut i luften. Tar ett steg ut genom fönstret. Precis då rullar en svart Audi in på uppfarten.