Little Talks

3

För andra gången idag isades blodet i ådrorna på mig. Ur den svarta bilen som hade kört upp på infarten till vårt lilla gula radhus steg en tjock man i medelåldern ut.
Snabbt nu. Tre steg på taket ner mot stegen. Jag vände mig om och klättrade halvskakigt ner, till skillnad från många jag känner har jag aldrig klättrat ner från taket såhär. Jag kommer ner på gräsmattan och leder cykeln bort mot staketet som avskärmar oss från skogen.
Shit, grinden ut mot stigen är låst, det tänkte jag inte på. Nu var jag tvungen att komma på en lösning snabbt. Utan att tänka så mycket, på grund av stress, slängde jag över cykeln på andra sidan staketet, en och en halv meter högt. Jag satte händerna på kanten högst upp och hävde mig upp. Med ett försök att få fäste med fötterna som misslyckades, drog jag mig över. En ganska osmidig landning strax brevid cykeln. Jag kände hur pulsen slog snabbare än vanligt, det berodde inte på ansträngningen utan på adrenalinet. Jag vill inte att hon ska se mig cykla iväg, då förstår hon vart jag är påväg. Det skulle vara för svårt för mig att se henne i ögonen nu.

Jag lyfter upp cykeln, drar väskan över axeln och börjar trampa. Sedan, av en anledning jag aldrig kommer att förstå, vänder jag mig om precis för att hinna se mamma komma in i mitt rum och inse att jag är borta. Det var dumt gjort. Jag ville cykla tillbaka, prata med henne och få henne att ändra sig, låta mig stanna. Men jag visste att det inte skulle hända, det var därför jag vände bort blicken och fortsatte att cykla.

Hon letar troligen inne i badrummet efter mig, eller i köket. Det är där jag oftast är. Chansen är stor att hon kommer gå ut och ropa efter mig. Jag klarar inte av att höra det. Tro det eller ej men det här är första gången jag faktiskt tycker synd om henne, men jag antar att det inte är den sista. Att planera allt var lätt, men att sedan helt flawless utföra det var inte så lätt som jag trodde att det skulle vara.
Men det här var början på slutet och början på något nytt.
Mitt i allt pustande och stånkande med väskan på axeln kände jag någonting. Det var något inom mig som fick liv. Jag kände en frihets känsla djupt inne i kroppen som plötsligt for ut och fick liv i mig. Jag hade aldrig känt något sådant förut men direkt visste jag, det var med den här känslan jag vill leva.
Känslan av pulsen som slår som får mig att veta att jag lever. Känslan av adrenalinet när man undviker från rutinen. Att inte ha någon rutin, känna att man verkligen kan leva i nuet varje dag! Det är så jag vill leva, varje dag av mitt liv.

Svetten rann ner i ögonen men jag torkade inte bort mig. Jag ville inte sakta ner farten för jag var rädd att jag skulle stanna om jag gjorde det. Stationen låg nu fem minuter bort om jag hölls uppe takten. Då hade jag en kvart på mig att köpa biljett och kanske något från Pressbyrån när jag kom dit. Men jag måste spara på pengarna, annars var det kört.
Jag tog några sista tramp på cykeln innan jag hoppade av på central station road. Det var den stora vägen som bussarna åkte när dem åkte in till stationen. Det var en rak väg och trottoaren var bara att följa tills man kom fram till central huset. Det var en smart byggnad. På den högra sidan fanns butiker och toaletter. Sedan gick man på en stor trappa över den stora vägen som gick igenom huset och ner på vänstra sidan. Där fanns det informationsluckor, biljettautomater och försäljare, bänkar att vänta på och såklart olika vägar till olika tåg. Bussarna i mitten, parkering och taxi på höger sida och tågen på den vänstra sidan.
Jag förundrades över hur smart och enkelt allt var här, det bästa med den här staden. Om man inte kom härifrån så brukade man inte ha några problem alls med att hitta runt i välorganiserade PentVille, ganska stort men simpelt. Annars var det bara att fråga vem som helst som gick på gatan, det var det näst bästa med staden, alla var så hjälpsamma och glada. St Pents skolan låg inte långt från stationen, en tio minuters gång färd mot öster så låg det stora beiga huset framför näsan på dig. Central city låg strax bakom stationen, där fanns allt från höga skyskrapor till små butiker med hemgjord tvål. Norr om city låg de största bostadsområdena, där jag bodde. Där bodde de flesta jag kände och alla barnfamiljer, alla kände alla på tre kilometers avstånd. Slutligen, väster om stationen och city låg skogsmarken. Det var där allt lantbruk fanns, alla bondgårdar, alla stora sjöar, de stora tall farmarna och bergen.
PentVille var en så organiserad stad att till och med träden växte på prydliga rader. Jag brukade gilla pulsen i staden, allt flöt på som det alltid gjorde helt utan krångel. Det fanns inga försenade bussar eller brist på lärare. De flesta som bodde här hade hela sin släkt på samma gata, varför flytta ifrån en stad som var perfekt?
Jag visste aldrig hur mycket jag gick miste om. Det finns så mycket att uppleva utanför tryggheten hemma.
Till exempel: i varje film om tonåringar i gymnasiet är alla alltid uppdelade i grupper. Goth gruppen, rock gruppen, nörd gruppen, sport gruppen och den trendiga gruppen bland annat. Allt det där är helt normalt. Men här, nej du, här vinns inte sånt.
Här umgicks sista års eleverna med ettorna och de smarta var de sportiga killarna och tvärtom. Det fanns ingen definiering av vilken grupp man tillhörde för alla tillhörde en gemensam grupp. Gruppen utan namn. Jag hade alltid varit tacksam för att det inte fanns några stora extra sportiga killar som gjorde kalsongryck på mig o korridorerna. Men allt det där som jag fasade för var en del av livet!

Jag hade bestämt mig, nu får det vara nog. Jag gick till närmsta biljett lycka och köpte biljett till nästa tåg mot Georgia, det var nu livet började.