Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 20

EMILYS PERSPEKTIV
Allas blickar vändes mot oss när vi gick längst trottoaren mot frukosten, som dem hade utomhus. Vissa log, medan andras blickar inte var lika välkomnade. Platsen där frukosten skulle serveras bestod av flera bänkar på en asfalt. Gräset hade dem nog inte fått någon chans till ännu att odla tillbaka sedan den stora natur katastrofen. Framför bänkarna fanns det en stort bord där man kunde hämta ägg, bröd, flingor, juice, saft, gröt och så vidare. Där fanns all frukost.
Nästan alla bänkar var fulla. Först så tänkte jag att jag kanske skulle kunna sätta mig vid tjejerna som var i våran ålder, skaffa några kompisar. Men sättet dem viskade till varandra och kollade på mig, sade att jag inte var önskad där. Jag såg att Dalton också kollade runt efter platser. Tillslut så satte vi oss båda två bredvid en äldre kvinna som satt ensam vid en av bänkarna.
"Hej," sade jag och log åt damen. Hon fortsatte att tugga på hennes macka och kollade framåt. Hennes frånvarande fick mig att undra om hon ens var medveten av våran närvaran.
"Jag går och hämtar frukost. Jag kan hämta till dig med om du vill," sade Dalton sedan. Säkert för att lätta på den stela stämningen.
"Ja tack. Jag tar samma som dig," svarade jag och log mot honom.

När han hade gått så vände jag mig mot den äldre damen igen. Hon kollade fortfarande framåt. Hon såg ut som en liten skrynklig sköldpadda när hon satt där och bara tuggade på.

Dalton kom tillbaka med en bricka med våran frukost på. Jag log än en gång mot honom och sade tack. Plötsligt så riktades min blick mot någonting annat. Tjejerna några bänkar ifrån oss. De satt och viskade och fnissade som vanligt med blicken riktad mot oss. Eller nej, den var riktad mot Dalton. Han kollade fortfarande på mig, och undrade sedan vad jag kollade på. "Verkar som du har några beundrare," sade jag sedan och siktade mot dem. Han vände nu också blicken mot dem vilket fick dem att le och fnissa ännu mer. Jag tror att dem flörtade med honom. Och sedan självklart, utan förvarning, så kom ett mörkt moln av svartsjuka över mig.
Tjejerna tecknade med handen att han skulle komma till dem. "Mig?", formade hans läppar utan att säga ordet. De nickade.
Dalton vände sig sedan nervöst mot mig.
"Eh, är det okej?", frågade han sedan.
Nej självklart inte. Stanna med mig. Vad ska du göra hos dem divorna? Du vet bättre. Lämna mig inte. Stanna.
"Visst," svarade jag sedan.

Han satt nu hos dem. Jag hörde inte vad dem pratade om. Hörde bara skratt och Dalton log ett jätte stort leende.
Jag grimaserade för mig själv. Självklart är det sånna tjejer han gillar.

Jag försökte koncentrera mig på någonting annat istället. Så jag vände mig mot den äldre damen.
"Hej.." försökte jag igen. Men fick inget svar. "Hej!" sade jag och hade nu höjt rösten lite. Ingenting fortfarande ingenting. Jag viftade handen framför hennes ögon, men nope, fortfarande ingen reaktion. Jag suckade.
"Det är ingen ide," hörde jag någon sedan säga. Jag ryckte till och kollade upp. Det var Jessica. "Kvinnan är blind och nästan helt döv," fortsatte hon sedan. Jag fick nu lite skuldkänslor att jag hade skrikit åt damen, även fast hon kanske inte hade hört mig.
"Vill du följa med på en promenad? Tänkte ta en liten runda," frågade hon sedan.

Vi gick runt bland husen. Plötsligt så kom på en fråga som jag länge hade velat ställa.
"Hur kan allting vara så helt och fräscht här? Alltså att alla hus är hela och sådant," sade jag sedan.
Kvinnan skrattade och kollade upp som om hon mindes tillbaka till någonting. "Kom så ska jag visa dig en sak," sade hon.
Vi gick in i ett av husen. Det såg nästan exakt likadant it som mitt och Daltons, förutom inredningen dock.
"Det har gått exakt ett år nu sedan naturkatastrofen och "The Big Rip," började hon.
"Först så var det bara jag och Nicholas, som även är min pappa. Men när tiden gick så samlade vi på fler och fler människor som vi träffade på vägen. Vi blev allihopa som ett litet samhälle, eller en stor familj.
Från plats till plats, gick vi i letan efter ett bra hem för oss alla. Och tillslut så hittade vi det här bakom den förstörda skogen. Husen var inte hela, men inte helt förstöra heller. Efter ett halvår så såg husen någorlunda bra ut. Resten så..." Hon gick fram till väggen och drog bort en bit av tapeten. En stor spricka visades. "..döljde vi," fortsatte hon.
"Staketet då?" Frågade jag sedan.
"Det är för allas egen säkerhet. Till exempel om någon försöker att rymma då har vi..."
Jag avbröt henne.
"Rymma? Vad menar du med att rymma, det här är inget fängelse eller någonting precis?" Sade jag flinade.
Men hon skrattade inte.
"Om någon vill härifrån så kan den personen först tala om det. Då kan vi kanske övertala personen att stanna kvar ändå. Om vi skulle låta människor komma och gå som dem ville, så skulle det här samhället vara helt överstyr och vilt utan några regler. Därför ville jag kolla först att ni är helt säkra på att ni vill stanna. För när ni säger ja, så är ni en del av oss. Och kommer alltid vara"
"Vi ska tänka på det," svarade jag sedan och log.

Jag kände mig plötsligt alldeles instängd.
"När ni säger ja, så är ni en del av oss. Och kommer alltid att vara." Orden ekade i mitt huvud. Så om vi sade ja till att stanna, så fanns det ingen väg ut? Ingen återvändo? Var vi tvungna att spendera resten av våra liv bakom ett nät? Jag måste hitta Dalton och berätta vad Jessica precis hade sagt. Och att jag även började att tveka om det här var det rätta stället för oss.

Jag gick ut ur byggnaden och drog sedan plötsligt efter andan av vad jag såg.

Champ...