Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 46

Daltons Perspektiv
Jag struntade i hur mycket mina armar värkte, eller hur mitt hjärta slog så hårt att det kändes som att jag skulle kunna svimma närsomhelst. Jag höll ändå fast i Jack så hårt som jag kunde medan vi sprang.
Visste inte om han nu också hade tuppat av som Emily innan hade gjort, men hans närvaran var inte så tillgänglig.
Ändå så sprang jag så fort jag kunde och drog Emily med mig också.
Ingen mer skulle försvinna. Aldrig igen.

Ännu en gång så hördes en smäll bakom oss. Fast nu så hade den kommit ännu närmare. Emily gav ifrån sig ett hest skrik men jag uppmuntrade henne att fortsätta att springa.
Även fast jag inte hade sett vad det var som jagade oss, så visste jag redan. Och jag var nästan hundra procent på att det var samma monster som hade mördat May.
Hennes död såg inte ut som en olycka. Medan skräck och sorg hade fyllt mig så fann jag samtidigt spår.
Hon hade inte haft otur och halkat och slagit sig i huvudet.
Nej, det hade hon inte.
Jag visste inte om Jack och Emily hade märkt det men jag såg alla tecken på mord.
Bladen var täckta av blod långt ifrån vart hon hade legat. Någon hade alltså släpat hennes kropp längre bort ifrån vägen. Och blodet som hade sipprat ifrån det stora jacket i hennes huvud.. någon annan måste ha gjort det. För det kunde inte ha hänt av bara ett slag.

Men vem hade gjort det? Vem hade dödat ett oskyldigt barn med vilja?
Ärligt talat så ville jag inte veta. Men jag visste att jag förmodligen skulle få vittna dess persons ansikte när som helst, eftersom att det var den personen som förföljde oss.

Skulle det vara det sista vi såg? Som att titta in i ögonen på döden.

Jag ville inte tänka så men just de mest obehagliga tankarna, var dem som var svårast att dölja.

Jag hörde hur Emilys högljudda andetag sänktes, det var som att hon höll andan. Jag gav henne en blick men vände hastigt tillbaka framåt när jag också såg det. Vägen. Vi var bara några meter ifrån vägen. Borta ifrån den mörka stora skogen.
Vi sprang som galningar dem sista meterna. Och plötsligt så stod vi där.
Emily tänkte fortsätta att springa. Bara för att vi var tillbaka vid vägen så betydde inte det att vi var säkra igen. Att vi inte hade en galen mördare efter oss. Som ville se oss ta våra allra sista andetag, innan vi slutade som May.
Men jag stannade ändå. Mitt på vägen stannade jag med ryggen vänd mot den sidan av skogen, som jag visste att mördaren skulle komma ifrån.
"Dalton vad fan gör du!" Skrek Emily åt mig. Men jag svarade inte. Bara gav Jack till henne. Och sade att hon skulle springa.
"Jag kommer efter dig. Lita på mig." Var det sista jag sade. Hennes tårar fortsatte att falla. "Vad är det du säger?" Frågade hon snyftandes.
"Bara lita på mig." Och med dem orden så gav hon mig en sista blick innan hon sprang iväg med Jack.

Ja, jag vet. Till och med jag undrade vad jag höll på med just nu. Jag var så jävla osmart. Spring din jävla idiot! Skreks det inombords. Men samtidigt så var det någonting som höll mig kvar. Nyfikenheten.
Nyfikenheten som en dag nog skulle få mig dödad. Men jag visste att det inte var den här dagen.

Jag hörde hur det knakade i skogen precis bakom mig. Långsamt så vände jag mig om. Och så mötte jag mördarens blick.
Den manliga gestaltens blick. Det var ingen tvekan att han hade vetat om vad han hade gjort när han hade mördat henne. Och att han hade gjort det utan tvekan eller någon skuld över huvudtaget. Han stod stilla ett tag, bara kollade på mig nerifrån skogen. Gav mig det där psykopatiska  leendet. Och jag kollade tillbaka. Sprang inte iväg. När jag märkte att den manliga gestalten långsamt kom närmare så bestämde jag mig för att göra det.
Det som jag hade bestämt att jag skulle göra redan då jag visste att vi var förföljda, och jag visste att Mays död var pågrund av just den här personen.
Jag visste att det antingen var han eller oss.

Så jag tog sats för att tala. Tog ett djupt andetag och sket i om personen lyssnade eller inte. Jag skulle få ett avslut.
"Du mördade vår vän. Vår vän som inte hade gjort dig något illa. Ett barn. Varför?" Frågade jag. Chockad över att jag ens kunde tala utan att låta rädd.
När personen bara fortsatte att le sitt psykopatiska och obehagliga leende så visste jag att det verkligen var dags.
"Jag tänker inte låta dig slösa mer av våran tid." Och med dem orden så gjorde jag verkligen det. Jag gjorde det
Hastigt så lyfte jag upp pistolen ur fickan. Pistolen som jag hade tänkt att vi aldrig skulle använda.
Som jag aldrig skulle använda...
Och så sköt jag. Jag blundade och hörde hur hans kropp slogs ner  mot marken. Sedan så sprang jag efter Emily.

När jag kom springandes mot henne så släppte hon försiktigt ner Jack på marken. Och sprang hysteriskt fram till mig. Hon kramade om mig så hårt att jag nästan kvävdes.
"Vad fan är det för fel på dig?" Sade hon argt men samtidigt oroligt. "Det lät som pistolskott. Är du oskadd? Rörde han dig? Såg du han!" Emily bombade mig med frågor.
Jag kysste henne hårt på munnen. "Vi är säkra nu. Okej? Det är det ända du behöver veta." Och med dem orden så pratade vi inte mer om det.
De första snöflingorna fall. Och vi fortsatte att följa vägen. Champ var den ända som hade energi kvar i kroppen och inte hade en minsta aning om vad vi just hade gått igenom.
Jag kan inte fatta att jag gjorde det.