Varför du? | foscar

Kapitel 9

Oscars POV

Jag vaknade med ett ryck. Först förstod jag inte varför, men sedan kände jag en varm arm om min midja. Felix arm.

Förskräckt rullade jag undan från honom, vilket resulterade i att jag föll handlöst till golvet. Av smällen vaknade Felix. Han satte sig yrvaket upp och kollade först oförstående på mig. Sedan började han skratta. Tillslut kunde jag inte låta bli att skratta lite åt det hela jag också. Trots allt måste jag ha sett ganska rolig ut där jag satt på golvet.

"Alltså", fick Felix fram mellan skrattanfallen, "hur kunde du inte räkna ut att det här skulle hända? Det var ju liksom självklart."

Han flinade.

"Du måste välja mellan mig och golvet, Enestad. Personligen skulle jag föredra att du valde golvet, men jag antar att du inte vill låta mig få sängen hela tiden."

Vad menade han? Visste han inte att han hade hållit om mig nyss? Det fick mig att le, för äntligen hade jag något jag kunde reta honom med.

"Försök inte, Felix. Jag vet nog att du vill ha mig i sängen. Var det inte därför du höll om mig nyss?"

Hans flin förbyttes mot en förbryllad min, och sedan en förskräckt.

"Va!? Vad gjorde jag? Vafan Oscar, berätta nu!"

Jag berättade skrattandes hela historien om hur jag hade hamnat på golvet. När jag var klar hade Felix kinder blivit en nyans rödare.

Frustrerat vände han sig mot väggen.

"Jag går och lägger mig igen", muttrade han.

Jag tvekade ett ögonblick innan jag också la mig i sängen.

Felix POV

Jag märkte hur Oscar la sig i sängen igen. När han vände sig om råkade hans ben snudda vid mitt, och jag kände hur jag spände mig. Som tur var flyttade han snabbt på sig och jag kunde slappna av igen.

Fan va pinsamt.

Jag mindes Oscars sista kommentar innan vi gick och la oss.

"Rör mig inte bara."

Lyckat, Felix. Du har just gett honom ett till vapen att använda mot dig.

När jag tänkte efter slog det mig att han nu visste mer om mig, alltså den riktiga Felix, än någon av mina vänner. Det var ganska konstigt med tanke på att vi hade varit ovänner konstant sedan lågstadiet.

Jag visste ärligt talat inte vad som höll på att hända med mig. På senare tid hade jag börjat fundera, och tänka annorlunda. Vad hade hänt om jag hade valt andra kompisar i förskolan? Vad hade hänt om jag aldrig träffat Kalle? Vad hade hänt om jag insett vem jag var och vad jag ville tidigare? En sak visste jag säkert. Jag hade inte hamnat här. Jag hade inte legat bredvid min ovän sedan alltid, som det egentligen inte var något fel på, och blottat en bit av mig själv för honom som jag inte visat någon annan. Jag hade defininivt inte sagt det där jag sa till honom förut idag, och jag hade gett Kalle den där käftsmällen jag så länge längtat efter att få ge honom. Fast vem hade då varit min vän? Oscar? Nej, vi skulle aldrig kunna bli vänner. Vi var för olika. Eller?

Jag suckade åt mig själv. Mina tankar gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Det kändes som om det var det enda jag var nuförtiden. Jävligt förvirrad.

Om det här var puberteten eller nåt annat skit så hoppades jag att det skulle gå över snart. För det här sög.

_______________________________________

Haha Felix! Känner mig ungefär som dig just nu..

Så jag skulle bara vilja få ur mig en sak: puberteten suger!!! Asså vad är det bra för ens? Man blir bara så jävla förvirrad hela tiden (eller jag blir det iaf).

Aja, nog med negativa tankar nu.

Kommentera gäärna...

Puss puss:-*