Locker 32 ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 32

Festen var precis som jag hade föreställt mig den.

Jag, Louis, Liam och Niall stod tafatt vid dörren, medan alla runt oss verkade fått frispel. Dom skrek, hoppade, sprang och verkade helt ha förlorat deras sunda förnuft.

Jag antar att det var saken om fester. Man kan bara låta sig själv gå. Inte bry sig om vad andra människor tyckte, bara hoppa runt som man vill. Det fanns också ingen som helst antydan av dömande i någons blick, bara lycka.

Jag var för rädd och blyg för att kunna göra det, vilket resulterade att jag stod där, med Louis, Liam och Niall bredvid mig, vittnade hur alla skrek av lycka.

Jag hade valt att bara ha på mig shorts och linne, orkade helt enkelt inte hitta en klänning eller kjol eller liknande.

Men på väg hit hade jag ångrat det beslutet då jag trodde att alla skulle ha klänningar där, och jag skulle anses som enkel. Det visade sig att nästan alla tjejer hade det jag hade. Shorts och linne.

Jag såg Harry. Han var klädd som vanligt, vit T-shirt och svarta jeans, och trots att han såg likadan ut som hur han gjorde i skolan så kunde jag inte låta bli än att se honom i ett annat ljus. Kanske var det det faktum att det var en än helt ny omgivning, en massa svettig dansande kroppar, eller så var det de röd och blå färgade ljusen som sken på honom.

Jag vågade inte gå fram och prata. Inte för att jag inte ville, jag ville få en bekräftelse ifrån honom som sade att han såg att jag hade varit här, men för att han stod och pratade med folk som inte var Zayn eller Nash eller dom andra. Det var några jag aldrig sett förut, helt okända till mig.

"Kan vi gå?" Liams röst som muttrade ut ordet bredvid mig väckte mig ifrån mina tankar, man hörde tristessen drypande i hans röst. Louis suckade tungt, pressade ned händerna i hans fickor, medan han fortsatte att låta blicken glida över den enorma folkmassan framför oss,

"Liam, vi har varit här i fem minuter," mumlade hans, trots att hans tonläge var exakt lika enformigt som Liams. Jag bet mig själv i läppen löst, osäker på vad jag skulle göra.

"Fem minuter för mycket," fnös Liam, stampade otåligt med foten i marken. Jag är glad över att dom följde med, annars skulle det hör vara en helt ny nivå av tafatt och pinsamt.

Niall verkade inte vara så road eller, han gick fram och tillbaka bakom oss, nervöst bitandes på hans naglar och strök med händerna längs hans byxben, som för att försöka avlägsna svetten ifrån hans handflator, medan hans blick var sammalunda som med oss klistrad till folken framför oss. "Jag vill också gå,"

Jag gav ifrån mig en suck, lät min blick åka till Harry fundersamt, som stod och log något åt personerna framför honom, lyssnade på konversationen dom hade men verkade inte säga något själv.

Jag rullade in läpparna till ett sträck, "Tja, jag kom ju hit precis som jag lovat, han sade aldrig när jag skulle gå," Niall slutade gå bakom mig, tittade på mig, likaså Liam och Louis.

Det tog bara någon sekund innan alla förstod vad jag menade och vi började, alla på samma gång, vända oss om för att gå ut igenom dörren vi så lägligt stod precis bredvid.

Bara Niall hann ut däremot, innan vi hörde en mörk röst bakom oss ropa, "Vart är du på väg?" Vi alla vände oss om abrupt. Vi alla verkade direkt förstå vem det var men vi alla hoppades nog egentligen att han inte pratade med oss, även fast det var mer än uppenbart att han gjorde just det.

"Härifrån," svarade Louis, när Harry hunnit fram till oss. Hans blick som tidigare låg på mig åkte till Louis långsamt,

"Jag frågade inte dig, jag ger blanka fan om ni drar eller inte," snappade han, gav Louis en nästintill hatfylld blick. Jag kopierade Harrys uttryck, men stirrade på han själv istället.