Locker 32 ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 12

Vid lunchen stirrade jag på Harry. Harry måste märkt, då han fortsatte kasta mig blickar och le stöddigt emot mig. Däremot stirrade jag bara på honom för att jag behövde komma på ett bra sätt att fråga honom om extra-matte läxan imorgon.

Den ska in på torsdag, idag är det onsdag.

"Destiny, vad stirrar du på?" Niall satte sig ner vid bordet där jag, Liam och Louis redan satt. Jag suckade.

"Harry, kan jag bara gå fram till hans bord och fråga om läxan?" Jag hade berättat varenda liten detalj om vad som hänt förra gången jag pluggade med Harry.

"Ska jag följa med?" undrade Liam och gav mig en sympatiskt blick. Jag log emot honom. Han är så förstående, han vet att jag inte brukar vilja gå fram till personer jag knappt känner, inte Harry, utan hans vänner, även om det är Harry jag ska prata med.

"Ja, tack, om det är okej för dig." Liam nickade och log, och började ställa sig upp, jag gjorde detsamma, och väntade på att Liam skulle börja gå bort dit så jag kunde gå efter honom.

När han började gå hakade jag snabbt på efter och vi gick tillsammans till bordet.

"Ehm..." började jag osäkert, jag tycker inte att Liam ska behöva prata för mig också "...Harry?" Harry vände sin blick emot mig, han såg nästan förvånad ut, men log sedan Harry-leendet jag var så van vid.

"Ja?" Jag tittade osäkert emot dom andra vid bordet, alla stirrade på mig. Alla.

"Ehm...vi...eh..." Harry skrattade åt mig, och jag ville slå honom i ansiktet. Killarna vi bordet hängde på.

"Hon vill få matte läxan överstökad för hon orkar inte tvingas vara med dig mer på grund av läxan." Räddade Liam mig. Skratten slutade direkt, och Harrys blick åkte mot Liam och gav honom en arg uppsyn.

Liam såg däremot bara bestämd ut.

"Visst, mitt ställe efter skolan?" muttrade han, likt en femåring och han böjde sig fram i stolen och vände uppmärksamheten mot hans mobil i hans hand.

"Med tanke om vad som hände på ditt ställe förra gången så tar jag hellre mitt ställe." snappade jag och såg argt på honom. Liam såg stolt ut när Harry vände sig om emot mig, och såg förvånad ut. Hans förvåning utbyttes snabbt av ilska.

"Visst." fräste han, "Ditt ställe." Han tittade ner på sin mobil igen, en rynka mellan hans ögonbryn. Han såg nästintill bekymrad ut.

Jag nästan log vid nöjdhet, att det var han som var bekymrad och inte jag. Jag ville nästan stanna och prata mer, men jag drog istället en aning i Liam's tröja som för att antyda att jag ville gå.

Liam vände sig om, och började gå, och tog min hand som för att leda mig. Inte på ett romantiskt sätt, bara för att jag skulle följa efter honom och inte stå kvar vid bordet och se ut som en idiot.

När vi kom fram till bordet igen tittade Niall på oss med höjda ögonbryn, och Louis tittade på oss med en rynkad panna.

"Vad sa ni?" undrade Louis, och verkade nästintill förvånad. Innan vi hann svara så öppnade Niall munnen.

"Jag vet inte vad du sa till dom Destiny, men med tanke på hur deras ansiktsuttryck såg ut, känner jag att jag måste göra det här." Niall höjde upp handen, och jag skrattade och gjorde detsamma, och han gav mig en högljudd high-five.

"Harry ser inte så glad ut precis." Jag vände min blick emot Harry, han satt och stirrade på mig, fortfarande med en rynkad panna.

Jag gav honom ett litet stöddigt leende, och han himlade med ögonen. Jag kunde nästan känna hans fnysning ända härifrån.

Jag fortsatte le när jag vände blicken emot Louis, och Niall, som log emot mig.

_____________________________

"Vad är x i ekvationen: 30x + 72 = 222?" suckade jag ut, ännu en gång försökte jag få Harry att göra matte. Det är omöjligt, liksom vad gör han på lektionerna? Han kan inte ha lyssnat på läraren för då skulle han ha vetat allt det här.

Efter skolan så hade Harry skjutsat mig hem, till mitt hus. Min mamma hade varit väldigt glad när hon såg honom, och höll på att babbla om att göra cupcakes, vilket Harry artigt tackade nej till, och höll på med sitt artighets snack om att hon inte skulle lägga ner så mycket tid på honom, han vad här för att se mig, och bla bla bla. Jag tror jag hade himlat med ögonen runt femton gånger, bara på vägen till mitt rum.

Harry suckade djupt, och lutade huvudet bakåt, och hans fot stampade med hälen i golvet i en stressig takt.

"Jag orkar inte!" stönade han, även fast det här var bara den andra uppgiften hittills.

"Fem." suckade jag djupt. "Svaret är fem." Jag skrev snabbt en femma på pappret.

"Jag förstår inte den här skiten." Jag vände mig om emot honom och gav honom en sträng blick.

"Svär inte." Han himlade med ögonen, och jag gjorde likadant inna jag vände mig om emot pappret igen.

Han skrattade tystlåtet bredvid mig. Jag drog handen igenom mitt hår och suckade tungt igen. Han är omöjlig.

"Nästa fråga, skriv (2-2i)^2 på formeln a+bi." Jag förväntade mig ett ångerfyllt stön från Harry, men han var tyst.

"-8i." mumlade jag för mig själv och skrev i det.

"Derivatan med avseende på x av: 2x^2+32+pi" läste jag frågan högt för mig själv, det var som om jag gjorde hela läxan, jag hade glömt om Harry, eftersom han var så tyst.

"4x." muttrade jag igen, och skrev i det med. Jag påmindes att Harry satt bredvid mig, och jag vände mig om emot honom, för att titta om han somnat eller något eftersom han var helt tyst.

När jag tittade på honom så sov han helt klart inte. Han stirrade på mig, med ett litet leende på hans läppar.

Men han tittade inte i mina ögon, han tittade på...min näsa? Nej, min haka? Kanske min mun? Vänta...varför tittar han på min mun?

Jag suckade och himlade med ögonen "Vad? Har jag något i ansiktet?" Han började le större, och bara skakade på huvudet.

Leendet var inte det leendet jag var van vid. Det var inte retandes, det var inte det där stöddiga leendet, inte det där 'ha-ha, jag irriterar dig' leendet. Det var inte något av de tre Harry-leendena jag var van vid. Det här leendet var annorlunda.

Det skrämde mig.

"Vad är det då?" Hans leende suddades långsamt ut och ersatte av en allvarlig uppsyn. Hans blick åkte upp och gjorde ögonkontakt, och jag tittade nästintill oroligt på honom.

När han tittade på mig med en allvarlig uppsyn var det som en helt annan person. Han hade inte 'skratt rynkor' som det kallas vid ögonen, och han hade inte ett bekymrat ansiktsuttryck. Han hade inte eller en stöddig blick, eller de andra ansiktsuttrycken jag var van vid.

Han såg seriös ut.

Och ännu en gång, det skrämde mig en aning.

Innan jag ens hunnit registrera vad som hänt så hamnade hans hand på min kind, medan hans tumme strök min kind lugnandes. Jag rynkade på pannan.

"Harry, vad-" innan jag ens hunnit avsluta meningen så lutade Harry sig fram, och hans läppar träffade mina.